Sanering och skydd av Brahestads rutplansområde

Juho Rajaniemi

I början av 1960-talet fattades beslut om att placera en stor stålfabrik, Rautaruukki, i Brahestadsregionen. Det ledde till en aldrig tidigare skådad befolkningsökning i regionen och det blev nödvändigt att planera ett nytt centrum. Planeringsarbetet inleddes omedelbart. Arkitekt Risto Kaarlehto föreslog i generalplanen från 1962 att man kunde bygga en ny stadskärna några hundra meter söder om det historiska rutplansområdet, i stället för i rutplansområdet där många av stadens invånare ville ha centrum. Kaarlehto motiverade sitt förslag bland annat så här ”Eftersom en stadskärna i allmänhet kräver ett sam­hälles mest intensiva bosättning – våningshusbosättning – i sin omedelbara närhet skulle följden bli att hela den gamla stads­bilden försvinner och de medel som lagts ner på den slösas bort. I en situation där behovet av bostäder kommer att vara avsevärt skulle man dessutom börja tillgodose behovet genom att riva också gamla bostäder. Den här typen av modernisering av en stad är en pro­cess som inte ens i bästa fall kan genomföras på några år utan kräver några decennier. Under den tiden skulle stadsbilden verkligen inte vara något att skryta med. Det skulle uppstå en skriande dissonans när två helt olika skalor konkurrerar med varandra. De nya skulle naturligtvis så småningom vinna över det gamla, men huru­vida man på det sättet verkligen skulle ha uppnått något betydelse­fullt är minst sagt tvivelaktigt.”

Rutplansområdet från öster enligt Korhonens modell. Pekkatori ligger i mitten, till vänster om kyrkan. Vid stranden syns förvaltnings- och kulturcentret, som aldrig byggdes.

Till slut beslöt Brahestadsborna – huvudsakligen av kommunalpolitiska skäl – att bygga en ny stadskärna på den gamlas plats i den södra delen av rutplansområdet. Man började bereda den nya generalplanen parallellt med detaljplanen för saneringen av centrum. Dessa planer flätades in i varandra i så hög grad att centrumplaneringens lösningar utgjorde ramarna för generalplanen.

Saneringsplanen ledde till rivning av byggnader

Ahti och Esko Korho­nen gjorde upp saneringsplanen tillsammans med Erik Kråkström. De visste redan från början att det inte var någon lätt uppgift, eftersom de redan innan de satte igång med arbetet på­pekade för Brahestads stadsfull­mäktige att detaljplaneområdet med alla sina värden som gått i arv från tidigare gene­rationer också måste tilldelas nya uppgifter i den framtida större stadshelheten. De insåg att uppgiften att samordna den nya, funktionella bestånds­delen med den befintliga stadsbilden som är präglad av historien var svår, men betraktade uppgiften som genomförbar inom ramen för de möjligheter som Brahestad borde kunna erbjuda i egenskap av en medelstor finsk industri­stad.

En central princip i den saneringsplan som högsta förvaltningsdomstolen bekräftade 1967 var att rutplanens södra del reserveras för handel och förvaltning, medan den norra delen huvudsakligen reserveras för boende. Enligt planen skulle endast byggnaderna på tomterna kring Pekkatori och Rantatori bevaras helt och hållet. Fasaderna på byggnaderna på tre korta gatuavsnitt och mittemot kyrkan skulle också kontrolleras speciellt noga. Man planerade också en på den tiden mycket moderna gågata och ett förvaltnings- och kulturcentrum vid stadsvikens strand som aldrig byggdes.

Avsikten var alltså att med hjälp av saneringsplanen förnya byggnads­beståndet i Brahestads gamla trästad nästan helt och hållet. Trots detta betraktade Marita Hagner i sitt licentiat­arbete saneringsplanen för Brahestad som den tidens enda gällande plan utöver centrumplanen för Fredrikshamn, där man medvetet gått in för att bevara den traditionella stadsmiljön. Samtidigt konstaterade Hagner att resultatet av arbetet med planeringen i båda fallen var en kompromiss mellan att skydda befintliga byggnader och bygga nytt (Hagner 1972, 30).

Gammalt och nytt sida vid sida på Sovionkatu i den södra delen av Brahestads rutplansområde. I bakgrunden syns ett tornhus byggt på 1950-talet, som grundrenoverats på 1990-talet. © Juho Rajaniemi

Mot en historisk bakgrund innehåller Korhonens och Kråkströms sanerings­plan faktiskt en del skyddsvärden. På den tiden såg nämligen arkitekterna det som en prestation att lyckas be­vara ens de viktigaste byggnaderna, eftersom väldigt mångas enda intresse var så stor bygg­effektivitet som möjligt, med andra ord våningshustomter. Enligt den dagens måttstock kan planen ändå inte kallas en skydds­plan, eftersom cirka hälf­ten av det befintliga byggnads­beståndet i rutplansområdet i början av 1960-talet hade ri­vits före 1997, en stor del dock under den tid de egentliga skydds­planerna var i kraft på 1980- och 1990-talet (Riipinen 1998, 33–34).

Att det fortfarande finns en trästad i den norra delen av Brahestads rutplansområde och rester även i den södra delen beror för sin del på saneringsplanens tomtindelning. För att kunna genomföra projekt enligt saneringsplanen måste en byggherre i allmänhet få tag på fyra tomter, vilket i många fall visade sig vara oöverkomligt svårt. I Brahestad berättas en historia om hur ett nybyggnadsprojekt en gång i tiden skrinlades då en markägare vägrade sälja sin tomt – för att han precis hade köpt en ny ytterdörr till sitt hus.

Genomförandet av saneringsplanen ledde ofrånkomligt till den utveckling som Kaarlehto hade varnat för och som skett i många städer i Finland redan under 1900-talets första decen­nier. Terttu Pakarinen beskriver händelse­kedjan med att Brahestads gamla stad blev den nya stadens city och den gamla stadens rumsliga ordning hamnade i kon­flikt med citys logik. Den största delen av handeln och tjänsterna blev kvar i den gamla staden och började an­passa sig till citys logik (Pakarinen 1987, 111).

Debatten om byggnadsskydd började på 1970-talet

Den egentliga debatten om byggnadsskydd började i Brahestad med Museiverkets brev till staden i oktober 1975 om Gamla Brahestads skydd, ut­vecklingen och ändringen av detaljplanen, där verket kon­staterade bland annat att saneringsplanens dittillsvarande genom­förande hade gjort de traditionella särdragen i Brahestads stadsstruktur utrotningshotade och ställvis redan förstört dem. Museiverket ansåg att man norr om Koulu­katu redan tydligt kunde märka konflikten mellan den gamla trästadstraditionen och det nya byggsättet enligt planen. Stadsfullmäktige beslöt 1977 att ändra sanerings­plan­en till en plan för bevarande av den norra delen av området utan att tomtexploateringstalet förändrades. Tre skyddsplaner som gjorts upp under ledning av stadsarkitekt Hilkka Aaltonen bekräftades i mitten av 1980-talet och de garanterar relativt väl bevarandet av byggnaderna längs gatorna i rutplansområdets norra del. Till följd av fullmäktiges krav på tomtexploateringstalet blev däremot för stora byggnadsrätter kvar i de inre delarna av kvarteren sett ur trästadstraditionens synvinkel. Planerarnas obestridliga sakkunskap, statsmaktens anvisningar och det pietetsfulla arbetet med att göra upp planerna lyckades i det här fallet inte skapa en tillräcklig motkraft till strävandena att bevara byggnadsrätterna.

Fog mellan traditionell och modern byggnadskultur på Koulukatu. Till höger på bilden ett våningshus i gultegel som inte passar in i miljön men ändå är byggt i den gamla gatulinjen, i förgrunden till vänster ett trähus som passar bättre i den gamla miljön men är byggt längs en annan gatulinje än de omgivande äldre byggnaderna © Juho Rajaniemi

Fortfarande strider två diametralt motsatta stadsideologier om utrymme i Brahestads rutplansområde: en modern bilstad och en traditionell trästad. Ett prov på det fick man när Brahestads stadsfullmäktige i augusti 2003 godkändet andelslaget Osuuskauppa Arinas ändring av detaljplanen, enligt vilken marketaffären byggdes ut över Palokunnankatu i hörnet av rutplansområdet. Till dess hade alla detaljplaner i Brahestads centrum anpassats till det historiska gatu- och kvarterssystemet enligt rutplanen från renässansen. Fullmäktiges beslut över­klagades hos högsta förvaltningsdomstolen, som beslöt att låta full­mäk­tiges beslut stå fast (HFD 31.12.2005 t 3675). I sitt röstnings­be­slut såg högsta förvaltningsdomstolen det inte som ett lagstridigt förfarande att detalj­planen inte gjorts upp av staden utan av ett andelslag som drar nytta av planen och en plan­konsult som anlitats av andelslaget. Enligt högsta förvaltningsdomstolens motiveringar har kommunen rätt att över­låta planläggningen till en annan part med ett markanvändningsavtal.

Det finländska planläggningssystemets utveckling från statens privi­legium via kommunens monopolställning mot samarbete mellan kommuner och företag nådde således sin kulmen i hörnet av Brahestads rutplansområde. Högsta förvaltningsdomstolens beslut innebar på lokal nivå en splittring av den historiska strukturen i Brahestads centrum – renässanstidens rät­vinkliga rutplan som betonade statens makt – och på nationell nivå en sanering av det kommunala planläggnings­monopolets juridiska ställning.

Artikeln baserar sig på författarens avhandling Kasvun kaavoitus. Tapaus Raahe 1961–1996. Messon Oy, Kankaanpää, 2006.

Litteraturkällor:

Ekonen, Marianne (1972). Stadsplanering i finska trästäder. Den nordiska trästaden, Helsingfors.

Pakarinen, Terttu (1987): Kahden urbaanin murros. Teollisen kaupungin kaavoitus 1905–1945. Tampereen teknillinen korkeakoulu, Arkkitehtuurin osasto, Yhdyskuntasuunnittelun laitos, Tammerfors.

Riipinen, Olli-Pekka (1988): ”Kaavoitus ja rakennussuojelu” i verket El Harouny, Elisa et al.: Suomalaisia puukaupunkeja. Raahe. Miljöministeriet, Markdispositionsavdelningen, Helsingfors, ss. 23–34.