Renovering och restaurering av Lallukka konstnärshem

Simo Freese, arkitekt, Lallukkas renoverings huvudplanerare

Lallukka konstnärshem, som ritades av arkitekt Gösta Juslén, byggdes i Främre Tölö i Helsingfors 1933. Byggnaden är ett betydande verk inom funkisarkitekturen, och förutom dess konsthistoriska värde har byggnaden även en personhistorisk betydelse, och den är också viktig för stadsbilden. Lallukka var ett av de första konstnärshemmen i världen. Byggnaden beskyddades 2012 genom lagen om skyddande av byggnadsarvet.

Lallukka mot Apollogatan. Byggnadens grundplan är formad som ett H, och dess övriga fasader vetter mot två innergårdar samt Södra Hesperiagatan. Under renoveringen ersattes de svagaste rappningarna med kalkrappning i tre lager, som målades med kalkmålning som färgats med jordfärgspigment. Foto Jussi Tiainen.
Lallukka mot Apollogatan. Byggnadens grundplan är formad som ett H, och dess övriga fasader vetter mot två innergårdar samt Södra Hesperiagatan. Under renoveringen ersattes de svagaste rappningarna med kalkrappning i tre lager, som målades med kalkmålning som färgats med jordfärgspigment. © Foto: Jussi Tiainen.

 

Av Lallukkas 56 bostäder är de 26 som innefattar en ateljé avsedda för meriterade bildkonstnärer och skulptörer, medan resten är avsedda för skådespelare och musiker. De boende har livstids bostadsrätt, men det bor även barnfamiljer i byggnaden. Bland berömda tidigare boende kan nämnas Robert Kajanus, Tauno Palo, Tove Jansson och Ellen Thesleff, och bland de nuvarande Vesa Vierikko och Iiro Rantala.

Stabilt Tölöhus

Tekniskt sett är Lallukka till stor del likt ett normalt Tölöhus med stabil struktur, dock ett rätt så stort sådant. I huset genomfördes ett stambyte på 1960-talet, och på 1980-talet byggdes sex vindsbostäder i de södra och norra flyglarna.

Ateljéernas fönster vetter norrut. Foto Jussi Tiainen.
Ateljéernas fönster vetter norrut. © Foto: Jussi Tiainen.

I början av 2010-talet var huset i behov av en grundläggande renovering och restaurering. Förutom den gamla hustekniken var yttertaket och fasaden i dåligt skick. De grant målade ytorna i de allmänna utrymmena inomhus hade försvunnit. Huvudfasadens Kenitex-målning, som innehåller asbest, hade förstört rappningen. Det fanns funktionella brister i synnerhet i bostädernas kök. Ateljéerna innehöll installeringar som inte passade ihop med arkitekturen, och även de gemensamma utrymmena behövde renoveras. Byggnadens brandsäkerhet var tvivelaktig, i synnerhet vad gällde trapphusens rökventilation. Belysningen i entréhallarna, trapphusen och trappuppgångarna var svag, och tillgängligheten behövde förbättras. I de yttre källarväggarna förekom vattengenomträngning, vindsbostädernas sidoutrymmen vädrades inte, och avloppen saknade nästan helt lutning. Vindsbjälklagen byggdes på 1930-talet utan värmeisolering, och därför var en del av lägenheterna på översta våningen kalla. Service- och avfallshanteringsutrymmena var bristfälliga.

Byggnadens renoveringsskuld hotade till och med konstnärshemmets ursprungliga idé, eftersom den i värsta fall kunde leda till stora höjningar av hyrorna och en minskning i antalet hyresgäster.

Renoveringsprojektet inleddes med utredningar

De första undersökningarna av byggnadens skick gällde nödreparationer av de externa strukturerna 2009. Som basis för planeringen beställdes digitala mätningsritningar. I den byggnadshistoriska utredningen beskrevs förutom husets tillkomst och särdrag även dess ombyggnads- och renoveringshistoria. Därtill genomfördes en inventering av husets nuläge och tillstånd. I andra utredningar gick man bl.a. igenom färger, rökgångar, skadliga ämnen och brandsäkerhet, samt analyserades fasadernas skick och de murbruk som använts på fasaderna. Genom en enkät för de boende utreddes funktionella brister och önskemål.

Den kostnadskalkyl om 10,8 miljoner euro som gjorts upp som basis för finansieringsförhandlingarna baserade sig på en detaljerad projektplan från 2012. En tredjedel av projektet betalades av den finska staten, en tredjedel av Helsingfors stad, och för resten ansvarade Juho och Maria Lallukkas konstnärshemsstiftelse med stöd av flera privata parter. Bygglovet beviljades på sommaren 2014. Redan innan detta hade man reparerat fönster från och med 2010, nödreparerat tegeltaket och takfönstren på byggnadens norra sida på vintern 2012, samt testat behandlingen av oljemålade väggar, ett modellbadrum och ny köksinredning.

I valet av arbetare betonades erfarenhet

När man valde byggherrekonsult, specialplanerare, arbetsövervakare, konservatorer och olika hantverkare för projektet betonades referenser från motsvarande värdefulla objekt. Huvudentreprenaden konkurrensutsattes i enlighet med upphandlingslagen. Kostnaderna för projektet hade uppenbarligen underskattats, vilket ledde till en bristfällig arbetsledning på bygget, förseningar i tidtabellen samt långa listor av fel och brister. Fastän det hade varit förnuftigare att välja ett annat företag var det inte möjligt på grund av upphandlingslagen.

Byggnaden är stor, 8300 brm2, så huvudentreprenaden delades in i tre skeden. De boende flyttade ut från den del av byggnaden där stambyte pågick just då för cirka sex månader. De krävande specialmålningsarbetena inomhus genomfördes separat i dammfria förhållanden efter att de grövre byggarbetena slutförts. Den sista delen av projektet genomfördes på gården, då man planterade om trädgården, byggde ett nytt sopförråd och vattenisolerade de yttre väggarna. I projektets alla skeden genomfördes olika slags konserveringsarbeten, modellarbeten och färgundersökningar.

Återställande av arkitekturens värdighet

De praktiska orsakerna för den grundläggande renoveringen var att hustekniken behövde förnyas och ventilationen och fukthanteringen behövde saneras. I samband med renoveringen var det viktigt att komma ihåg att det här inte var den sista renoveringen i husets historia. Det abstrakta målet för restaureringen var att återställa arkitekturens värdighet. I grund och botten var målet att förlänga byggnadens livslopp i dess ursprungliga användningsändamål som konstnärshem.

Restaureringsprinciper i enlighet med objektet

Ett värdefullt objekt är alltid unikt, och då det renoveras finns det oändliga möjligheter, så i början av planeringsskedet lönar det sig att fastställa restaureringens principer. Så var även fallet i Lallukka. Planerna skulle följa bestämmelserna i skyddsbeslutet. Det viktiga var att bevara det ursprungliga materialet samt att följa bästa restaureringspraxis. Renoveringen skulle bevara eller återställa. I enlighet med hållbar utveckling skulle renoveringen sikta på byggnadens hållbara livscykel, underhåll som förebygger skador, energieffektivitet samt de boendes delaktighet. Man skulle även se till att dokumentera och rapportera varje arbetsskede.

Onödiga reparationer undveks, och vackert åldrade delar av byggnaden bevarades alltid då det var möjligt. Inomhus konserverades de viktigaste detaljerna, ytorna, färgerna och de traditionella målningsbehandlingarna, eller om de hade försvunnit återställdes de till ursprungligt skick enligt bästa kunskap. Man ville inte att den restaurerande arkitektens ”handavtryck” skulle framhävas i planeringslösningarna, utan de nya byggnadsdelarna genomfördes på de ursprungliga planernas villkor och underordnade sig dem i hierarkin.

Det ursprungliga golvmaterialet bevarades överallt där det var möjligt, även linoleumgolven i ateljéerna trots spåren efter tidigare invånares arbete. Foto Jussi Tiainen.
Det ursprungliga golvmaterialet bevarades överallt där det var möjligt, även linoleumgolven i ateljéerna trots spåren efter tidigare invånares arbete. © Foto: Jussi Tiainen.

 

Ny och gammal husteknik

I samband med den grundläggande renoveringen förnyades vatten-, avlopps-, el-, datakommunikations- och telesystemen, och de tekniska utrymmena renoverades. Bostädernas toalett- och köksutrymmen moderniserades. Ett av stambytets särdrag var att våtrummen inte alltid låg mitt emot varandra i våningarna på grund av Lallukkas bostadsindelning. Man tvingades dra om avloppsrören horisontalt, och de bärande bjälkarna i mellanbottnen orsakade problem. De nya värmeisolerade rören tog upp mer utrymme än de gamla.

De nya elledningarna doldes inuti de bärande tegelväggarna. Schakten för el, vattenledningar och avloppsledningar placerades längst bak i skrubbar eller någon annanstans där de inte förstör utrymmenas utseende. Foto Jussi Tiainen.
De nya elledningarna doldes inuti de bärande tegelväggarna. Schakten för el, vattenledningar och avloppsledningar placerades längst bak i skrubbar eller någon annanstans där de inte förstör utrymmenas utseende. © Foto: Jussi Tiainen.

Den ursprungliga tyngdkraftsventilationens funktion förbättrades när rökgångarna sotades och friskluftsventiler lades till i ytterväggarna. Torkelement som kopplats till varmvattensystemet håller badrummen torra i fortsättningen och minskar risken för problem med inomhusluften.

De allmänna utrymmenas ursprungliga lampor reparerades så att elektrotekniken inuti lamporna blev effektivare och lättare att underhålla än förr. Antalet lampor ökades genom att tillverka nya lampor i samma stil som de gamla. Det installerades runda strömbrytare och eluttag i 1930-talsstil. Elledningarna som tidigare varit synliga i trapphusen och husteknikens kapslar togs bort, och de nya doldes inuti de tjocka tegelväggarna.

De synligaste delarna av den gamla hustekniken, d.v.s. värmeelementen, lamporna i de allmänna utrymmena, ventilationens ventiler och justeringsluckor, bevarades. För de ursprungliga hisskorgarna räckte det att ytorna reparerades av en konservator. Festsalens nya deplacerande ventilation och nedkylning doldes under de fasta bänkarna längs salens väggar. Pissoarerna i herrtoaletten bevarades som ett exempel på ursprunglig 1930-talsporslin.

Byggarbeten inomhus och utomhus

Byggnadens ytterväggar, fönster och yttertak reparerades helt och hållet. De ursprungliga fönstren av ek och tall reparerades och vindsbostädernas aluminiumfönster byttes ut. En del av fasaderna kalkrappades grundligen, en del reparerades och målades. Innergårdarnas takfall av stålplåt förnyades och takfallet av koppar mot Apollogatan reparerades. Man tvingades förnya lertegeltaket mot Södra Hesperiagatan, liksom ateljéernas ursprungliga takfönster på den sidan.

I de byggnadstekniska förbättringarna som genomfördes ingick bl.a. underlagstaket som lades under stålplåtstaket, samt värmeisolering av vindsbjälklagen. På vatten- och avloppsrören gjordes brand- och ljudtekniska förbättringar. Under projektet hittade man åtskilliga bärande bjälkar som kapats under det senaste stambytet, som nu förstärktes. Formbrädorna togs bort från håligheterna i mellanbottnen vid våtrummen, men inga andra golv togs upp. De automatiska öppningssystemen som installerades på fönstren högst upp i trapphuset för att släppa ut rök förbättrade byggnadens brandsäkerhet.

I gårdsarbetet utomhus ingick vattenisolering av de yttre källarväggarna, förnyande av ytvattensystemet och omplantering av trädgården enligt trädgårdsplanen från 1930-talet. Ett nytt sopförråd byggdes på servicegården. Det gemensamma sällskapsområdet i trädgården som var viktigt för de boende kläddes med betongplattor och keramiska plattor som man hittat under asfalten som man tagit upp.

Glansiga ytor och överflödande färger

Lallukkas entréer, förbindelsegångar, trapphus och festsal utgör en serie spännande halvoffentliga utrymmen där geometrin som Juslén skapat samt färgerna spelar en viktig roll. När renoveringen inleddes var dessa utrymmens överflödande färger och ytornas varierande glans dolda bakom glasfibertapeter. På basis av den byggnadshistoriska utredningen och färgutredningen stod det klart att man kunde återställa utrymmenas dolda charm.

Entréerna gavs de nyanser som man hittat under färgutredningen. Ytorna har slipats och målats med pensel och oljefärger flera gånger, och skillnaderna i ytornas glans är en viktig detalj. Foto Jussi Tiainen.
Entréerna gavs de nyanser som man hittat under färgutredningen. Ytorna har slipats och målats med pensel och oljefärger flera gånger, och skillnaderna i ytornas glans är en viktig detalj. © Foto: Jussi Tiainen.

 

Restaureringens färgplan samt en målningsbeskrivning som stödde sig på kombinationer av traditionella behandlingar och arbetssätt utarbetades på basis av färgutredningen. En annan viktig informationskälla var objektbeskrivningen som Gösta Juslén skrivit för tidningen Arkkitehti 1934. En tredje utvärderingsgrund var en uppfattning av de allmänna konsthistoriska stilsträvandena samt kunskap om vilka arbetssätt och toner som användes och var möjliga under perioden i fråga. Man beslöt att använda de äldsta färgkombinationerna som hittades under färgutredningen. Skalan var omfattande.

Glansmålningarna krävde ett noggrant grundarbete, ovanpå vilket man målade ytlagren med pensel och linoljefärger. För att hitta de slutliga nyanskombinationerna gjordes flera modellarbeten. De olika färgskedena som kom fram under färgundersökningen lämnades kvar som smala jämnstora remsor. En konservator återställde bladaluminiumytan på takspegeln i festsalens trapphus.

Festsalen är en viktig samlingsplats för konstnärssamfundet, liksom även den somriga innergården.  Arrangemanget av opalbollar i taket rekonstruerades enligt ett fotografi från 1934, och kompletterades med modern scenbelysning. Den gamla cylinderlampan i trappuppgången restaurerades, och takspegeln belades med bladaluminium. Foto Jussi Tiainen.
Festsalen är en viktig samlingsplats för konstnärssamfundet, liksom även den somriga innergården. Arrangemanget av opalbollar i taket rekonstruerades enligt ett fotografi från 1934, och kompletterades med modern scenbelysning. Den gamla cylinderlampan i trappuppgången restaurerades, och takspegeln belades med bladaluminium. © Foto: Jussi Tiainen.

 

De ursprungliga linoleumgolven reparerades fastän de hade små skador och färgfel. Golvens åtskilliga vaxlager och smuts togs bort, och till slut behandlades ytan flera gånger med Carnauba-naturvax. Entréernas gummimattor återställdes i samma mönster som i den ursprungliga planen.

Efter projektet

Förutsättningen för en lyckad restaurering är att byggherren fastställer klara mål för processen och förbinder sig till dem. I Lallukka genomfördes detta berömligt. Det var viktigt att tillräckligt med tid reserverades för reparationsarbetena.

Genomförandet av projektet underlättades betydligt av att byggherren och myndigheterna litade på arkitektens vision.

Lallukka byggdes på ett år under 1930-talet – renoveringen räckte till slut sju år. Arbetet slutfördes i slutet av 2016. Man lyckades göra allt det som planerats, och kostnaderna hölls till och med inom budgeten. Efter att dammet lagt sig har konstnärerna flyttat tillbaka till sina hem, och på basis av deras respons får vi vara nöjda med projektet. Inga problem med inomhusluften har uppstått efter renoveringen. Konstnärshemmet fungerar minst lika bra som tidigare som bostäder och arbetsutrymmen. I byggnaden känns det inte som om man genomfört en stor renovering, tvärtom: ”så här har Lallukka alltid varit”.

Ytterligare information:

www.lallukkasaatio.net
www.freese.fi
Lallukka: ett hem för konsten. PARVS 2017. Författare Tore Tallqvist, Simo Freese, Risto Fredriksson, Helena Hietanen, Kati Vierikko. Bookwell Oy, Borgå 2017. ISBN 978952-5654-93-6. 

Publicerad 18.4.2018 kl. 18.23, uppdaterad 18.4.2018 kl. 18.23