Sami Kälkäjä
Om ett yttertak ses över och underhålls regelbundet undviks tråkiga överraskningar. Den tid som sliter mest på yttertaket är perioden från höst till vår, dvs. från lövfällningen fram till islossningen. Det lönar sig att kontrollera taket vid de här tidpunkterna. De flesta läckagen upptäcks under höstregnen, vinterns slaskväder eller vid snösmältningen på våren. På sommaren torkar konstruktionerna snabbt, och läckorna hinner inte synas inomhus. Inomhus är det skäl att reagera snabbt på synliga läckor, eftersom taket i så fall ofta har läckt redan en längre tid och konstruktionerna högst sannolikt har skadats.
Taket putsas på hösten
Oavsett takmaterialet är det bra att hålla taket rent. På hösten samlas löv, kvistar, ris och annat skräp på taket. Skräpet samlas ofta på sådana ställen som man inte observerar från marken: bakom genomföringar, skorstenar, ljusfönster och brandluckor samt i rännor, stuprännor och fotrännor. Skräp samlas också invid väggar, snörasskydd, takbryggor, takstegar och takvinklar. Om skräpet får ligga kvar länge på taket uppstår problem, eftersom fukt mellan taktäckningen och det förmultnande materialet leder till skador på taktäckningsmaterialets yta. Det lönar sig således att varje höst efter lövfällningen borsta taket och takrännorna rena och att samtidigt se över taktäckningens, rännornas och stuprännornas allmänna kondition. För de flesta takmaterial skadar det inte heller med vattentvätt. Det lönar sig dock att vara försiktig så att man inte själv orsakar skador med för kraftig trycktvätt.
Det är skäl att kontrollera taket också på våren när snön har smält. Om man har skottat snö från taket under vintern, kan det hända att det har uppkommit skador, såsom hål och trasiga tegel. Därför ska man kontrollera om taket har hål, rost, flagnande färgytor eller spruckna tegelpannor.
Eventuella läckor bör lokaliseras
Hål kan lokaliseras relativt lätt genom att man går upp på vinden, släcker belysningen och kontrollerar taktäckningen underifrån. Vid soligt väder borde man inte se någon ”stjärnhimmel”, dvs. något dagsljus, på taktäckningens undersida på vinden. Ett långvarigt läckage orsakar alltid avrinningsspår som syns i form av fläckar på läkterna och brädfodringen. På vindsgolvet kan man också ofta urskilja tydliga spår av vatten som har droppat. I fråga om tak med så kallat underlag är det besvärligare att lokalisera läckor, eftersom underlaget samlar upp vattnet och leder det mot taksprånget. Gula fläckar på underlagets undersida vittnar om läckage eller kondensproblem. Vid kall väderlek kan man kontrollera om det finns vattendroppar på taktäckningens undersida. Om det är fråga om kondensering är det skäl att ta reda på om luftväxlingen under taket är tillräcklig.
Ett bra sätt är att märka ut eventuella skador eller läckor på konstruktionerna under yttertaket, t.ex. på brädfodringen på det ställe som man misstänker. Stället kan förses med en anteckning om datum för när man har uppdagat problemet, och efter en eventuell reparation kan man bocka för stället. På så sätt behöver inte den som reparerar taket i onödan leta efter ställen som redan har reparerats. Om taket kontrolleras på taktäckningens utsida är det bra att märka ut skadorna med vattenbeständig tusch. Då hittar takreparatören felen lättare, och alla parter sparar tid. Ofta påverkas problemläckorna av väderleksförhållandena, och läckorna kan vara svåra att lokalisera. För läckor som förekommer endast då och då är det bra att anteckna väderleksförhållandena. Läckorna kan uppenbara sig till exempel om det blåser från ett visst väderstreck.
Också för en fackman kan det ta lång tid att leta reda på takläckor. Man kan inte heller alltid undgå att riva upp konstruktionerna, vilket är något som en fackman bör göra. Vid takreparationer lönar det sig också i övrigt att vända sig till en fackman. Experter på yttertak är till exempel plåtslagare, och beckbrännare i fråga om papptak. Man kan höra sig för om fackmän som har specialiserat sig på traditionella taktäckningstyper vid byggnadsvårdscentrumen och landskapsmuseerna.
Små service- och underhållsarbeten på tak kan man också utföra själv. Man gör dock gott i att på förhand uppskatta huruvida de egna resurserna och färdigheterna räcker till för att reparera ett yttertak, eftersom en misslyckad reparationsåtgärd kan vara till mer skada än nytta. Om taktäckningen har tydliga hål eller tillverkningsfel är det skäl att anlita en fackman.
Tegelpannor kan bytas ut
Det vanligaste problemet med tegeltak torde vara tegelpannor som har gått sönder; sådana är inte särskilt svåra att byta ut. Det viktigaste är att ge akt på säkerheten, eftersom tegeltak ofta är rätt branta. Det lönar sig att använda säkerhetslinor och -sele. Säkerhetslinan kan fästas runt en skorsten, en eventuell pollare eller via en brandlucka i takstolarna. När man rör sig på taket bör man vara försiktig, eftersom gamla bräckliga tegelpannor mycket ofta går sönder under fötterna. Det är bra att ta hjälp av till exempel takstegar, som har gjorts av träribbor och som jämnar ut tyngden på flera tegelpannor. Även i övrigt rekommenderas takstegar, eftersom de gör att det blir lättare att röra sig på taket. I den övre ändan av takstegarna är det bra att fästa hjälpstegar som leder över takåsen till takfallet på andra sidan.
Först bör man ta reda på av hurdan typ tegelpannorna är, eftersom tegelpannor inte alltid kan kombineras med andra tillverkares produkter. Tegeltillverkaren och tegeltypen anges eventuellt på tegelpannans undersida. Det går relativt lätt att lirka loss en gammal tegelpanna genom att lyfta de omkringliggande pannorna litet uppåt. Den nya pannan läggs på plats på samma sätt. När man byter ut tegelpannor lönar det sig att samtidigt okulärt kontrollera undertakets och träkonstruktionens skick.
Om taktäckningen har lagts på gammal papp som har gått sönder kan man laga små hål med till exempel kallasfalt och papp eller självhäftande bitumenband. Om läktverket har gått sönder, måste man ofta avlägsna flera rader tegelpannor på det område där läktverket ska repareras. Det nya läktverket måste löpa i samma linje som det gamla; annars blir det problem med att rada ut tegelpannorna och passa in dem. Det är bra att montera en ny läkt på flera än två läkter; på så sätt blir viktfördelningen rätt samtidigt som fastsättningen förbättras.
I taksprången, på åsen och i vinklarna har tegelpannorna spikats; därför är arbetsordningen exakt. När man drar ut spikarna lönar det sig att använda en träkloss, mot vilken man kan dra ut spikarna med en kofot eller en timmermanshammare. På så sätt söndrar man inte de tegelpannor som är hela. När man monterar fast en ny tegelpanna lämnar man spikhuvudet litet löst så att tegelpannan inte börjar resa sig i framkanten. I så fall kan det uppstå fel sorts spänningar, som senare kan klyva tegelpannan vid spikhålet. Det är svårt att passa in andra tegelpannor invid en tegelpanna som har monterats fel. Vid större reparationer är det skäl att anlita en fackman.
Papptak försköras och veckar sig
De vanligaste problemen med papptak är att pappen blir skör och att de vikta kanterna veckar sig. För tillfällig lagning passar kallasfalt eller en pappvåd som läggs medströms (den undre våden går alltid under den övre). Det lönar sig att använda självhäftande papp och lägga sista handen vid kanterna med kallasfalt. Det är skäl att kontrollera underlaget under den papp som har förskörats, i mån av möjlighet via vinden. Man kan testa att spika fast och med kallasfalt limma de vikta kanterna som har veckat sig på de vertikala ytorna. Att smälta papp med eld och varmluftspistol kräver tillstånd för heta arbeten. Utan ett sådant tillstånd är sådant arbete förbjudet.
Att reparera platta tak är något som ankommer på en fackman. De konstruktioner som bär upp sådana tak är ofta skadade och kan kräva torkning.
Plåttak slits och rostar
De vanligaste problemen med plåttak är slitage av plåtytan, rostskador och rosthål. Reparationsåtgärder som inte nödvändigtvis kräver någon fackman är vanligtvis underhållsmålning av ytan. Vid underhållsmålning är det skäl att fästa särskild uppmärksamhet vid rengöringen av ytorna och valet av rätt ytbeläggning. Om det går att få reda på den ursprungliga ytbeläggningen, är det skäl att använda samma eller motsvarande.
De ytor som kommer att målas ska först skrapas rena från flagnande målarfärg och lös rost. Ytorna skrapas med en skrapa och borstas med stålborste. Ytorna kan också rengöras genom slipning. Efter detta är det bra att tvätta det område som ska målas med till exempel universaltvättmedlet Tolu eller torka av området med terpentin. Före målningen ska området sköljas med rikligt med vatten, varefter det får torka. Det är bra att grundmåla med rostskyddsfärg och sedan ytbehandla området två gånger. Om taktäckningsmaterialet har fabriksyta, dvs. har tillverkats av stålplåt med plastyta, lönar det sig att höra sig för om lämplig målarfärg hos plåttillverkaren. På målade plåttäckningar används i allmänhet alkydfärger för plåttak. Traditionell graffitifärg passar inte direkt ihop med modern galvaniserad plåt, utan kräver grundmålning med rostskyddsfärg.
Fästena för tak med profilplåt ska bytas ut
I fråga om taktäckning av profilplåt orsakar fästen som har blivit lösare, såsom takskruvar och spikar med gummibricka ibland läckor. I så fall måste de gamla fästena ibland bytas ut mot nya eller så måste de spännas till.
Gamla tak av profilplåt har ofta spikats fast. När takets träkonstruktioner sätter sig och den egentliga taktäckningen lever med värmeförändringarna blir fästena lösare; de kan till och med gå av. Gummipackningen som fungerar som bricka tätar inte längre den punkt där spikhuvudet och taktäckningen möts. Också solljuset kan torka ut en gummipackning. Det lönar sig att byta ut spikarna mot takskruvar med gummipackning. När man river ut gamla spikar lönar det sig att använda en träkloss mellan taktäckningen och kofoten. Om man inte använder en träkloss åstadkommer man lätt bucklor och till och med hål. Takskruvarna får inte dras åt för mycket, eftersom gummipackningen då går sönder och tätningsegenskaperna försämras. Det är skäl att använda takstegar och säkerhetslina, och man ska inte stå på en löst sittande eller dåligt fastsatt profilplåt.
Om ett tak med profilplåt har fästs med takskruvar ska gummipackningens skick kontrolleras. Om packningen är hel torde det räcka med att endast dra åt skruven; i annat fall är det skäl att byta ut de gamla skruvarna mot nya. De gamla skruvarna ersätts med längre eller tjockare skruvar, eftersom de gamla skruvarna har gnagt stora hål i underlaget när de har blivit lösare; då kan det var mycket svårt att få skruvarna att fästa.