Erja Heino
Renovering sparar naturresurser. © Bild: Uula Kohonen, Museiverket.
En stor del av Finlands naturresurser utnyttjas för byggande. Framför allt inom anläggningsverksamheten utnyttjas enorma mängder material, men också husbyggandet och bruket av byggnader ger upphov till stora materialströmmar, bl.a. inom energiproduktionen och framställningen av metaller och mineralprodukter. Utnyttjandet av naturresurser under byggnadernas livscykel måste och kan minskas till en bråkdel från tidigare; nyttan och behållningen av naturresurserna måste bli större. På så sätt minskas inte bara miljöslitaget utan också utsläppen och avfallsvolymerna. Detta utgör förebyggande miljöskydd. Även lagstiftningen och ekonomin talar för att förbrukningen av naturresurser borde minska. Huvudmålet för Finlands och EU:s avfallslagstiftning är att naturresurserna ska användas förnuftigt och uppkomsten av avfall förebyggas, vilket egentligen utgör två sidor av samma sak. Paragraf 4 i avfallslagen lyder så här: ”I all verksamhet skall det i mån av möjlighet ses till att det uppkommer så lite avfall som möjligt…
Det lönar sig att ta till vara gamla byggdelar. © Bild: Maire Mattinen, Museiverket.
Härvid skall i synnerhet:
1) den som idkar produktion se till att råvaror används sparsamt i produktionen och att det i stället för råvaror används avfall,
2) både den som tillverkar en produkt och den som importerar en produkt försäkra sig om att produkten är hållbar, kan repareras och återanvändas eller återvinnas då den blir avfall…
3) myndigheterna se till att de i sin egen verksamhet främjar fullgörandet av ovan nämnda skyldigheter och använder återvinningsbara produkter eller produkter som tillverkats av returråvaror.”
Långlivade byggdelar till fördel
Redan byggbestämmelserna styr samhället mångsidigt och konkret i riktning mot materialeffektivitet. Bestämmelserna förutsätter bl.a. att man sparar naturresurser, att konstruktioner och byggdelar ska vara hållbara och kunna repareras samtidigt som de uppmanar till återvinning av byggdelar. Detta innebär att till exempel golv, de material som byggnader beläggs med samt fönster och skåp ska vara långlivade, dvs. hållbara samt lätta att underhålla och reparera. Efter den första användningen ska de lämpa sig för återvinning som sådana eller i delar och slutligen för materialåtervinning.
Det är lätt att renovera eller montera ner och återuppföra en timmerbyggnad. © Bild: Museiverket.
Det är av stor betydelse om ett golv eller skåp måste bytas ut med tio, femtio eller hundra års mellanrum. Ett ärvt skåp och ett trägolv behöver renoveras, men till skillnad från skåp av sågspånsskiva eller en plastmatta kan ett traditionellt skåp i massivt trä och ett brädgolv iståndsättas. Långlivade byggdelar minskar förbrukningen av naturresurser och avfallsvolymen, men ökar renoveringsarbetena. Miljön och sysselsättningen vinner på detta, liksom ofta även betalarens plånbok.
Visserligen fungerar den ekonomiska styrningen tills vidare miljöstridigt. Förbrukningen av naturresurser beskattas knappast alls, medan sysselsättningen och arbetet beskattas desto mer. En sådan beskattningsstruktur uppmuntrar till att slösa naturresurser och spara på arbetet. Om tyngdpunkten inom beskattningen förskjuts till förbrukningen av naturresurser, skulle detta effektivt styra in också byggandet på miljöbesparande lösningar.
Gamla byggdelar är eftertraktade
Det är svårt att hitta gamla beslag till dörrar och fönster i stället för dem som saknas. © Bild: Maire Mattinen, Museiverket.
Om en byggnad måste rivas, är det oftast ekoeffektivast att i mån av möjlighet flytta den till en annan plats. Förr i tiden kunde timmerbyggnader flyttas till och med flera gånger. Också nuförtiden är det möjligt, men mer sällsynt. Byggnader som är litet större än egnahemshus har knappast alls flyttats, eftersom sådana inte kan flyttas utan att byggnadsdelar går sönder.
Det börjar finnas goda möjligheter att utnyttja gamla och överblivna byggdelar och -material: på olika håll i landet finns återvinningscentraler för byggdelar. De mest framstegsvänliga kommunerna har själva ordnat med återvinning av byggdelar. Till exempel byggnadsverket i Helsingfors stad har en återvinningscentral som betjänar såväl den egna verksamheten som utomstående. Gamla dörrar, fönster, beslag och kakelugnar är eftertraktade, eftersom liknande, lika praktfulla och hållbara knappast alls tillverkas längre.
Att riva utan att söndra kräver färdigheter
Ett brädgolv kan tas isär oskadat. Det lönar sig att numrera de byggdelar som har tagits loss. © Bild: Maire Mattinen, Museiverket.
Utnyttjandet av gamla byggdelar förutsätter inte bara längre byggtid utan också flexibel projektering och realisering. Vid nybyggnation och renovering måste man se till att objekten är lätta att reparera och underhålla och dessutom beakta nedmonterings- och återvinningsmöjligheterna. En traditionell knuttimrad timmerstomme kan lätt monteras ner och återuppföras. Också tegelkonstruktioner som har murats med lerbruk kan rivas och återuppföras. Olimmade konstruktioner som har fogats samman med skruvar är lättare att demontera.
Att riva utan att söndra tar mer tid och kräver sin egen teknik, men även amatörer lyckas med det. Att renovera byggdelar och att återuppföra en konstruktion kräver däremot oftast att man behärskar traditionell byggkonst.
Det går att bygga av återvinningsmaterial
Ur miljöhänsyn är det förnuftigt att redan exploaterade naturresurser utnyttjas så länge som möjligt. Om en byggnad eller byggnadsdelar inte längre kan återvinnas, är det näst bästa alternativet att åtminstone återvända materialet för tillverkning av nya produkter. I enlighet med avfallslagen är det nödvändigt att återvinningsprodukter utnyttjas också inom byggandet. Det finns bl.a. värmeisolering av returpapper, linoleummattor av sågspån, anläggningsmaterial av rivningsavfall i form av stenmaterial och produkter av returmetall.
Det lönar sig att lagra återvinningsbara byggdelar så att de skyddas mot väder och vind, och inte så här. © Bild: Selja Flink, Museiverket.
På ett nybygge uppkommer mindre avfall än under resten av byggnadens livscykel (drift, service, renovering, utmönstring). Hur en byggnad har uppförts inverkar dock på förbrukningen av naturresurser och avfallsvolymen under hela den resterande livscykeln. Om arbetet utförs ordentligt och om i synnerhet materialet skyddas mot fukt och skador under arbetets gång, undviks överflödiga renoveringar och användningen och underhållet underlättas samtidigt som behovet av att förnya konstruktioner, byggdelar och ytor minimeras.
Om det avfall som uppkommer på ett bygge återvinns når man inbesparingar i avfallskostnaderna. Också bestämmelserna förpliktar att sortera och ta till vara många slags avfallsfraktioner, såsom trä, stenmaterial, papp och annat återvinningsbart avfall.
Lönsamt att förebygga uppkomsten av avfall
Ännu bättre än att återvinna är att förebygga uppkomsten av avfall. Genom förebyggande åtgärder kan man på ett bygge minska avfallsvolymen t.o.m till en tredjedel av den normala. Samtidigt kan man göra en inbesparing på 0,5–1 procent i de totala byggkostnaderna. I inbesparingarna inräknas förutom reduceringen i anskaffningsutgifterna också minskningen i kostnaderna för hantering på bygget, lagring, transport och avfall.
Uppkomsten av avfall förebyggs genom att materialsvinnet skärs ner. Detta lyckas genom att produkterna, såsom gipsskivor, isoleringsull i form av skivor och virke, beställs färdigt i rätta mått. Då behöver skivorna inte kapas för att passa på de avsedda ställena. På så sätt undviks också materialsvinn. Det är också skäl att beställa materialet vid rätt tidpunkt och direkt till den plats där de ska användas. Då undviks onödig lagring och flyttning. Det är viktigt att materialet lagras och skyddas omsorgsfullt.
Som beställningsvillkor borde man också kräva att materialet skall packas så sparsamt som möjligt och i emballage som kan återanvändas. Om detta är omöjligt, borde man kräva att emballagen ska kunna återvinnas och att det ska finnas ett fungerande återvinningssystem.
Inbesparingar genom bra planering
Stenar som har hittats på byggplatsen har använts för gårdsanläggningarna. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.
De jordmassor som avlägsnas vid grundläggningsarbeten står för en ur miljöhänsyn betydande byggavfallsmängd. Genom goda planlösningar, tomtplaner och byggplaner kan man undvika att avlägsna jordmaterial i onödan, vilket reducerar såväl mängden energikrävande och kostsamma transporter som därav följande utsläpp. Samtidigt minskar behovet av lagerutrymme. Jordmaterial kan utnyttjas på byggområdet eller i dess närhet. Naturstenar och krossten lämpar sig för bl.a. gårdsanläggningar. Lera kan utnyttjas i såväl puts och murbruk som i ytbehandlingen av trafikleder. Vegetation kan i mån av möjlighet flyttas till närområden och ytmaterial komposteras. Om det sedan gäller nybygge eller renovering lönar det sig att komma ihåg att det är viktigare att förebygga uppkomsten av avfall än att sortera och återvinna det. Så länge en byggnad och dess delar återanvänds på olika sätt, blir de heller inte avfall.