Minna Lukander
De traditionella putstyperna är treskiktsputs, tvåskiktsputs och enskiktsputs. På 2000-talet fick de sällskap av isoleringsputs.
Rent kalkbruk används mest allmänt vid restaurering av historiska byggnader och reparation av gamla kalkbruksputsade fasader. © Minna Lukander
Numera används mest treskiktsputs. Den började ta över från en- och tvåskiktsputs från och med 1950-talet. Då blev betongkonstruktioner vanligare än tegelkonstruktioner och med ett grundningsskikt ville man försäkra sig om att putsen skulle fastna på de hårda och täta materialen.
Vatten som strömmar okontrollerat från takskägget och fryser får grovputset på ett våningshus från 1950-talet att förvittra. © Minna Lukander
Treskiktsputs görs med tre olika kalk- eller kalkcementbruk. Skikten är grundputs, grovputs och ytskiktsputs. Grundputsen ger ett hårt fäste, förbättrar grovputsens fästyta mot underlaget och utjämnar suget. Med grovputsen utjämnar man underlaget och formar dekorationsputsens mönster. Grovputsen är treskiktsputsens tjockaste skikt. Med ytskiktsputs får den putsade fasaden önskad ytstruktur, såsom borstad, stänkt eller skrapad yta.
Tvåskiktsputs användes på empirehus
Tvåskiktsputs består av grundputs och ytskiktsputs. Tvåskiktsputs används på jämna underlag med jämnt sug, så att putsskiktet får vara relativt tunt. Bränt lertegel är ett sådant underlag. Tvåskiktsputs behövdes från och med början av 1800-talet på de exakta formerna och dimensionerna på hus i empirestil. Ytskiktsputsen var slätare än grundputsen. Tidigare sekel hade man klarat sig med enskiktsputs, när putsytan fick följa det murade underlaget och inget korrigerande skikt användes.
Enskiktsputs kallas också tunnputs
Enskiktsputs är benämningen på ett tunt putsskikt eller en putsbehandling som i allmänhet inkluderar fin sand som ballast. Enskiktsputs kan göras täckande eller så att underlagets struktur blir synlig. Då talar man ofta om tunnputs. Borstad tunnputs kallas också slamning.
Isoleringsputsens popularitet stor idag
Isoleringsputs är treskikts- eller tunnputs som görs på värmeisoleringsmaterial. Isoleringsputsen har blivit allt mer populär på 2000-talet, särskilt i samband med fasadreparationer av betongelementhus. Putsen används också på nybyggen.
Terrasit är en typ av cementhaltig fasadputs som är genomfärgad med stenkross, färgat glas, tegelsmulor, glitter, stenkol och annat mineralkross. Terrasitytor har visat sig var mycket hållbara. © Minna Lukander
Putsens utseende kan varieras genom att byta ut stenmaterial, arbetssätt och färg. Putsytan kan putsas eller formas med skrapa, borste, kam, spikbräda, rulle eller murslev. Ytbruket slås eller sprutas ut på väggen och bearbetas sedan för hand.
De vanligaste strukturalternativen för puts är olika kassetter och lister, stänkt yta, skrapad yta och borstad yta.
Putsunderlagen har förändrats
Putsbruk är antingen rent kalkbruk, kalkcementbruk som är blandningar av kalk och cement eller rena cementbruk.
Putsbruket väljs enligt putsunderlag, det vill säga den vägg som ska putsas. En tumregel är att ju hårdare underlag, desto mer cement i bruket. Betongunderlag är hårda och tegelunderlag mjuka.
Före 1950-talet var det vanligaste putsunderlaget murade väggar av brända lertegel, det vill säga massiva heltegelväggar. Även konstruktioner av natursten eller träkonstruktioner kunde putsas. Från och med 1950-talet blev det alla vanligare med värmeisolerade väggkonstruktioner. Efter krigen har man putsat gjutna betongytor, kalksandstegel, betongblock och lättbetong. Den senaste innovationen är isoleringsputs, det vill säga med glasullsisolering som putsunderlag.
Putsade ytor gjorda under olika tidsperioder och på olika konstruktioner åldras på olika sätt. Putsskikt på massiva tegelväggskonstruktioner har i allmänhet varit mycket långlivade. Man har varit tvungen att reparera eller förnya putsen efter 50–80 år, men det finns också putsytor i utmärkt skick som är mycket äldre än så. Hur länge en putsyta håller beror på var byggnaden finns, vilka material som använts och hur fasaderna har underhållits.
Eftersom väggarna som putsades före 1950-talet i allmänhet var byggda av bränt lertegel använde man normalt rent kalkbruk som puts. Numera är kalkcementbruk i allmänhet lämpligast för konstruktionerna.
I flerskiktsputs minskas mängden cement i putsbruket för vare skikt ju närmare ytan man kommer. Samtidigt ökas mängden kalk. Putsbruket görs alltså svagare närmare ytan.
Rent kalkbruk används numera vid restaurering av historiska byggnader och reparation av gamla kalkbruksputsade fasader.
Putsens färg åstadkommer man med hjälp av färgat bruk eller genom att måla den putsade ytan.
Putsytan kan också tvättas så att färgat stenmaterial blir synligt. På 1910-talet började man använda terrasitputs, som imiterar naturstensytor. Terrasit är en typ av cementhaltig fasadputs som är genomfärgad med stenkross, färgat glas, tegelsmulor, glitter, stenkol och annat mineralkross. Terrasitytor har visat sig var mycket hållbara. De användes allmänt ännu på 1950-talet i våningshusens dörröppningar och gatuplan, men också på som hela fasadytor. Terrasitputs ska inte målas.
Putsytan avslöjar skador på byggnaden
Putsytor belastas av regn och fukt, köld, temperaturväxlingar och UV-strålning. Putsens egenvikt, vindbelastningen, olika stötar och slag samt ändringar och rörelser i konstruktionen kan skada putsytan.
Sprickor i putsytan är vanliga. De är antingen ytliga eller når underlagets konstruktion. Putsen kan ställvis släppa underlaget eller vittra sönder.
Putsytan avslöjar lätt andra skador eller problem med byggnaden. Takplåten har kanske skadats vid snöröjning från taket, vilket syns som skador på putsytan under takskägget. Konstruktioner med anknytning till fasadens detaljer, såsom fönsterbleck, stuprör och takrännor samt deras skick, har stor betydelse med tanke putsytornas hållbarhet. Det lönar sig att låta reparara felen omedelbart för att undvika större skador. Putsytan kan också bara bli smutsig.
Reparation av skada föregås av undersökning
När en putsyta har skadats räcker inte enbart en ungefärlig uppskattning av skicket som grund för ett reparationsprojekt. Man borde undersöka hela den putsade fasadens skick. Det är mycket viktigt att utreda orsakerna till skadorna på putsen. Fasaden undersöks i detalj från en personlyft genom att knacka på ytan och öppna sprickor. Konstruktionerna kan termograferas, fuktmätningar göras och prover tas för laboratorieundersökning.
Terrasitputs i dörröppningen i ett våningshus från 1950-talet. © Minna Lukander
Vid undersökning av putsade fasaders skick borde man gå igenom olika områden strukturellt och enligt belastningsnivå. För att få en riktig bild krävs undersökning av ett relativt stort område. I undersökningen utreds konstruktionernas skadegrad, orsakerna till skadan, hur den utvecklas och hur snabb utvecklingen är. Utifrån resultaten av undersökningen kan de olika delarna av fasaden indelas i klasser enligt deras skick. Behovet av reparation och alternativ uppskattas utifrån granskningen. Reparationsbehovet kan ibland vara olika stort i olika delar av fasaden.
Planeringen av putsreparationen inleds alltid med analyser av bruk och målarfärg samt med en färgutredning.
Bostadsaktiebolagens grundläggande kunskaper om sin fastighet borde omfatta uppgifter om typen av puts. Dessa uppgifter ska redas ut senast i samband med undersökningen av skicket.
Oftast räcker analyser av bruk och målarfärg och färgutredning som bakgrundsuppgifter om putsreparationen. Det är också en god idé att göra upp en arkitektonisk bedömning av objektet: man inventerar byggnadens särdrag och tar ställning till bevarandet av dem. Samtidigt utreds också regionens detaljplanebestämmelser och andra eventuella villkor för reparationer som ställts av byggnadstillsynsmyndigheten. För ett reparationsprojekt som omfattar en kulturhistoriskt eller arkitektoniskt värdefull byggnad rekommenderas att man gör en mer detaljerad och omfattande utredning av byggnadshistorien. Vill man ändra fasadens färgsättning krävs alltid tillstånd.
En reparationsplan görs upp utifrån undersökningen av skicket och den arkitektoniska bedömningen. Undersökningen av skicket, den arkitektoniska bedömningen och reparationsplaneringen ska göras av en specialsakkunnig person.
Reparationsmetoder för putsade fasader
Oftast räcker det med att punktreparera den skadade putsytan och ibland behövs endast rengöring. Puts som har tagit skada av ett för tätt färgskikt eller puts med mycket omfattande skador finns det emellertid ofta skäl att förnya helt och hållet.
Beroende på skadans omfattning repareras putsade fasader 1) genom att rengöra putsytan, 2) genom att förnya ytbeläggningen (färg eller tunnputsskikt) eller 3) genom att punktreparera och förnya beläggningen på de skadade ställena (färg eller tunnputsskikt). Om putsbruket har vittrat sönder på stora delar av fasaderna går det i allmänhet inte att punktreparera och måla om. För att ytan ska kunna punktrepareras måste de skadade områdena vara enstaka och i allmänhet relativt små.
Putsade fasader kan vittra sönder också i olika putsskikt. Punktreparationerna utgår från att de söndervittrade områdena punktrepareras ända ner till putsunderlaget. Även skador på putsunderlaget åtgärdas, till exempel spruckna tegel.
Punktreparationer görs alltid med samma typ av bruk som de delar av putsytan som ska bevaras. Det är alltså absolut nödvändigt att kalkbruk används till kalkputs, kalkcementbruk används till kalkcementputs och så vidare. Även putsunderlaget repareras med samma material som underlaget är gjort av.
I allmänhet rekommenderas inte att extra värmeisolering monteras på en gammal fasad eller puts på en gammal ytterväggskonstruktion, det vill säga isoleringsputs. Möjligheten kan emellertid utredas från fall till fall. Minst problematisk är extra värmeisolering på raka väggytor eller slutna gavlar.
För alla reparationer gäller att innan det egentliga arbetet inleds gör man en provreparation som godkänns av beställaren och planeraren.
Målning av putsytan
När en putsyta ska målas beaktar man putstypen. När en yta måla om måste den tidigare använda färgtypen också beaktas.
Målarfärger som används på putsunderlag ska släppa igenom vattenånga från underlaget.
Kalkfärger, silikatfärger och kalkcementbaserade färger är organiska målarfärger som släpper igenom vattenånga.
Kalkfärg är lämplig på kalkputs och kalkhaltig kalkcementputs. Den bör användas endast på gamla kalkfärgsytor. Kalkfärg är den bästa metoden för behandling av putsade ytor, men ju mer cement en yta innehåller desto sämre sitter kalkfärgen på ytan.
Kalkcementfärger är mer hållbara än kalkfärger, men kräver en hårdare puts som underlag.
Silikatfärger passar bäst på hårda kalkcementputsunderlag. De fäster bra på underlaget. Silikatfärg kan målas över endast med samma typ av målarfärg.
Akryl-, akrylat- och alkydfärger är organiska målarfärger som inte släpper igenom vattenånga. Organiska målarfärger bör användas på putsytor endast i undantagsfall, helst inte alls. Underlaget ska vara så hårt som möjligt. Tjock, organisk färg tål i allmänhet endast en upprepning av ytbehandlingen. Reparationer bör göras i form av reparationsmålning.
När den gamla målarfärgen inte kan avlägsnas kan den gamla organiska färgen målas över med silikonhartsfärg, som släpper igenom vattenånga.
När det inte är möjligt att måla om ska målarfärgen avlägsnas helt och hållet. Färgen kan avlägsnas med sandblästring, vattensandblästring eller trycktvätt. Putsytan får inte skadas när färgen avlägsnas. Det kan vara mycket svårt att avlägsna organiska och täta ytbeläggningar utan att skada ytskiktsputsen. Bland annat det så kallade signalbruket som användes för putsreparationer på 1970-talet går inte att avlägsna utan att skada underlaget. Då kan man överväga att avlägsna färgen med kemiska medel.
Fasader blir snabbt smutsiga i urban miljö och det gör att ytorna ständigt behöver målas om. Målade ytor försämrar ofta väggkonstruktionens fukttekniska funktion då de inte släpper igenom vattenånga. Därför är det en god idé att ibland nöja sig med reparationsmålning eller med att endast rengöra putsytan. Fasader kan rengöras med bland annat trycktvätt och kalkblästring. Rengöring är ett förmånligare alternativ än målning och mer skonsamt mot putsytan.
Länkar
Museiverkets renoveringskort ger anvisningar för hur man reparerar och renoverar en gammal byggnad på rätt sätt och förmånligt. 24 renoveringskort i PDF-format (på finska). Kort nr 22 behandlar reparation av kalkputs, på sidan 3 finns en bild av typiska skador på fasadputs.
http://www.nba.fi/fi/tietopalvelut/julkaisut/korjauskortit (på finska)