Jouko Heinonen
”Gästgiveri, ursprungligen en lokal vid allmän landsväg i stad eller på landet, där enligt myndigheternas anvisning hus- och stallrum, servering samt skjuts tillhandahölls resande mot fastställd taxa.” (Nationalencyklopedin 1992)En resa var en annorlunda och ofta exotisk händelse. En stor del av skönlitteraturen grundar sig på resor och övernattningar i exceptionella förhållanden som påminner oss om livet under medeltiden och den tidens trafik till lands - gästgiveri- och skjutsväsendet.
Uppkomsten av det statliga skjuts- och gästningssystemet
I slutet av 1200-talet började svenska staten organisera transporten av människor, budskap och varor. Kronan var intresserad av ett eget skjuts- och gästningssystem, och i början av 1400-talet lades ansvaret för arrangemangen på länsmännen med handräckning från bönderna. Kyrkan byggde upp sitt eget system på basis av prästgårdarna. Även om skjutsnings- och gästningsskyldigheten gällde endast tjänsteärenden krävde ståndspersonerna ständigt olagliga gratistjänster. Den så kallade våldgästningen förbjöds officiellt i flera omgångar, första gången år 1441.
Redan på 1300-talet började kungarna utfärda bestämmelser om tillhandahållandet av härbärge, kost och dryck för resande mot ersättning och om grundandet av tavernor längs de allmänna vägarna. Enligt kung Kristoffers landslag från Kalmarunionens tid på 1400-talet var häradsdomaren skyldig att svara för inrättandet av tavernor och skjutsrättare, skjutsningsämbetsmän i glesbygden, längs vägarna.
På 1500-talet blev Gustav Vasa flera gånger tvungen att förbjuda olagliga krav på skjutsning och gästning. Tillgången på tjänster mot ersättning var stor: På 1550-talet hade Finland utöver de officiella tavernorna 238 privata landskrogar och 192 sjökrogar. Man försökte begränsa antalet krogar när det blev allt vanligare med dryckeslag på kyrkbacken efter gudstjänsterna, men också många präster sålde öl utanför kyrkan.
Eftersom resorna tog lång tid beredde övernattningarna, maten, drycken och umgänget i gästgiverierna viktiga sociala erfarenheter. I början hade gästgiverierna endast ett gästrum; om högre uppsatta tog in på ett gästgiveri, fick allmogen flytta ut till stallet eller sova på stuggolvet. I slutet av 1600-talet blev det vanligare med separata rum för adelsmän, andra ståndspersoner och allmogen. I de två förstnämnda rummen skulle det också finnas sängkläder. Det skulle finnas gästgiverier med ett par mils intervall. Hästarna och skjutsarna kom från hus utanför gästgiverierna.
Många ståndspersoner övernattade alltjämt på herrgårdar och prästgårdar eller hos borgerskapet i städerna. Allmogen fick övernatta i bekantas hus längs vägen eller under bar himmel med egna hästar och egen matsäck, eftersom gästgiverierna var dyra.
Priset på mat och skjuts reglerades
Priset på mat och foder fastslogs i landslagen eller vid ting. Priset och kvaliteten i synnerhet på ölet föranledde ständiga stridigheter. Lönnkrogarna bjöd på billigare öl än gästgiverierna. Dessutom försökte redan Gustav Vasa år 1551 förbjuda utskänkning i kronans gästgiverier till andra än resande så att den höga standarden på kundkretsen skulle bestå.
Skjutsningssystemet utvecklades till hållskjutsning, en allmän skjutsningsplikt för bönderna, under andra hälften av 1600-talet. Redan tidigare utfärdades ett allmänt tillstånd att grunda gästgiverier. Genom gästgivarförordningen 1649 blev gästgiverierna värdshus och restauranger, där tjänster såldes mot pengar och där bönderna väntade på skjutsningar. Det fanns en fastslagen taxa för tjänsterna. Gästgiverierna skulle vara rätt stora med tre gästrum och stall med 24 hästar. Försäljningen av alkohol fick inte säljas till andra inom en två mils radie. Gästgiveriet skulle också ha borddukar, handdukar och ett kök med servis för gästerna för att de skulle kunna inta ståndsmässiga måltider. Gästgiverierna blev landsbygdens nya medelpunkter.
Gästgiveri- och skjutsväsendet blomstrade under första hälften av 1800-talet. Det torde ha funnits ett tusental gästgiverier med 15 kilometers intervall. Gästgiverihållningen lades dåförtiden ofta ut på entreprenad till samma hus.
Koskipää gästgiveri på 1910-talet. © Bild: Östra Tavastlands museum, Hartola.
Efter mitten av 1800-talet togs skjutsningen över av matartrafik med tåg och fartyg. Gästgiverierna förlorade sin främsta inkomstkälla, när nykterhetsrörelsen på många ställen lyckades få ett slut på deras alkoholservering. Därförinnan hade de förtjänat extra på resande komedienner och artister som tagit gästgiverierna som sin stödjepunkt. På marknadsorter, t.ex. i Lahtis, inföll högsäsongen ändå först under de första åren på 1900-talet. Busstrafiken, som gjorde sitt intåg på 1920-talet, drog mattan undan gästgiveri- och skjutsningssystemet och också utskänkningen gick under jorden under förbudstiden. Resterna av skjutsningsväsendet drogs in år 1955.
Herrefolkets transportsystem
Det väsende som utvecklades till ett logi- och skjutsningssystem för ämbetsmän förblev ett privilegium för eliten ända till 1800-talet. Först under det sista seklet fick allmogen ta del av systemet i större omfattning. De skjutsningspliktiga bönderna och gästgivarna försökte hela tiden hålla höga priser. Kuskar som väntade på hållskjuts fick på gästgiverierna en inblick i herrefolkets levnadsvanor och även bättre mat. Myndigheterna övervakade gästgiveriväsendet och företog inspektioner. De resande kunde anteckna klagomål i gästgiveriets gästbok. Detta garanterade en viss standard, även om det var vanligt med anmärkningar om ohyra.
Gästgiverierna kritiserades ständigt för det lastbara livet i hållstugorna – i rätt liknande ordalag som marknaderna. Man beklagade framför allt det exempel på dålig behandling av hästarna som de unga skjutspojkarna fick. Visserligen fick man liknande tjänster billigare på lönnkrogarna. I början av 1900-talet fanns det redan moderna restauranger i städerna, men under marknadsdagar sålde ändå ett par gästgiverier i Lahtis tusentals flaskor öl, och det var många husbönder som inte klarade sig ända fram till torget.
Alkoholen var en viktig inkomstkälla för gästgivarna. För omgivningen var gästgiverierna viktiga ekonomiska centrum, där man kunde sälja sina produkter utan den förhatliga skatten, den s.k. lilla tullen, under den svenska tiden. När hållskjutsplikten upphörde och man övergick till ett avtalsbaserat entreprenadsystem, hörde gästgiverierna till byns förmögnaste hus. De var också större, eftersom det fanns bestämmelser om byggnaderna i gästgiveriförordningen.
Gästgiveriet var en mellanetapp på vägen mellan avfärd och ankomst. De resande stannade i allmänhet en natt; i slutet av 1800-talet tillbringade de ofta bara en vilostund där. Också under den tiden fick man höra de viktigaste nyheterna och fick färdbeskrivningen för följande etapp. Atmosfären varierade från ett gästgiveri till ett annat, men som mellanetapp bestod de.
Artikeln baserar sig på en artikel i publikationen Lähdön ja saapumisen paikat (Platser för ankomst och avfärd) i anslutning till Dagarna för Europas byggnadsarv 2006.
Litteratur:
Mauranen, Tapani. ”Muutos tuli maantietä pitkin”. I verket Mauranen, Tapio (toim.) Maata, jäätä, kulkijoita. Tiet, liikenne ja yhteiskunta ennen vuotta 1860. Tielaitos, Helsinki 1999.
Vakkilainen, Matti. Vanhoilla valtateillä. Kruununteiden ja kansanpolkujen vuosisataisia vaiheita. Scan-Auto, Helsinki 1982.