Tommi Lindh, red. Marja Sahlberg
Byggandet av höghus och höghuslägenheter har omfattat många faser som skiljer sig från varandra. Det är viktigt att känna till de karaktäristiska dragen för de olika faserna vid planeringen av underhållet, servicen, renoveringen och ändringarna av höghusen. I allmänhet krävs inte bygglov eller andra kontakter med myndigheterna för ändringar av lägenheterna. Ansvaret för iakttagande av byggnadsstilen och de övriga egenskaperna faller därför på husbolagen, disponenterna och invånarna. I denna artikelserie presenteras faserna och de karaktäristiska dragen i bostadshöghusens arkitektur i fem olika delar enligt tidsperioderna.
Husen i Vallgårds storkvarter var rappade. © Bild: Lea Heikkinen, Museiverket.
Efter första världskriget var byggnadsproduktionen låg i flera år trots den allvarliga bostadsbristen i landet. Det rådde brist på kapital, och för att underlätta situationen beviljade staten under åren 1920–1925 medel för allmännyttigt bostadsbyggande. År 1926 då kristiden var över, började de galna åren inom byggandet. Den rekordartade byggfebern följdes av en global depression och den djupaste bottnen i byggbranschen nåddes åren 1933–1934. Slutet av 1930-talet var en ekonomiskt gynnsam period i vårt land, bostadsbyggandet ökade och den livliga verksamheten fortsatte ända till hösten 1939.
De svängda kvarteren på Museigatan i Främre Tölö byggdes på 1920-talet enligt Lars Soncks planer. © Bild: Saara Vilhunen, Museiverket.
Under perioden mellan världskrigen var det nästan enbart aktiebolag som lät uppföra bostadshöghus, och bildandet av bolagen överfördes snart på professionella företagare och företagargrupper. Grynders tog hand om projektfinansieringen, skaffade tomten, lät uppföra huset och sålde eller hyrde ut lägenheterna. Byggprojekten omfattade i allmänhet enbart en enskild byggnad eller en grupp av byggnader.
Hundratals lägenheter i storgårdskvarter
På 1920-talet strävade man efter en enhetlig stadsbild med hjälp av murlika huslängor och storgårdskvarter. I de nya stadsplanerna slopades gårdsbyggnaderna och parkernas betydelse betonades. I Kottby fick en hel stadsdel karaktären av en trädgård. Stadsplanen för Storhelsingfors som utarbetades av Eliel Saarinen och Bertel Jung blev färdig år 1918 under namnet Pro Helsingfors. Den gav en föraning om decentraliseringsprincipen för Helsingfors, vilken förverkligades först efter andra världskriget.
Den skyddade innergården i Maskin- och Brobyggnads Aktiebolags kvarter är fortfarande i livlig användning. © Bild: Museiverket.
På 1920-talet gjordes en omfattande komplettering av Helsingfors gamla stadsdelar. Trähusen fick ge plats för nya tegelhus. År 1917 planerade Armas Lindgren och Bertel Liljequist arbetarbostäder för Maskin- och Brobyggnads Aktiebolag i ett storgårdskvarter i Vallgård. De sista delarna av detta blev färdiga år 1929. Enligt samma princip byggdes också kvarteren Sture och Hauho i Vallgård på 1920-talet. Kvarteren planerades av Martti Välikangas. Tjugotalets största enhetliga område för bostadshöghus byggdes i Främre Tölö. Främre Tölö, Vallgård, Berghäll, Åshöjden, Kottby och Gumtäkt är exempel på andra områden som planlades och/eller byggdes på 1920-talet.
I planläggningen övergick man till friare komposition?
Sunila bostadshus som planerades av Alvar Aalto följer terrängen i landskapet. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.
Funktionalismens genombrott kring år 1930 innebar en omvälvning i stadsplanetänkandet i Finland. De nya principerna för planläggningen kom från Tyskland och nådde Finland via Sverige.
De första funktionalistiska bostadsområdena utgjordes antingen av områden med arbetarbostäder som byggts i anslutning till industrianläggningar eller av nya kvarter som kompletterade de gamla städerna. Ett undantag var Helsingfors Olympiaby som byggdes för olympiska spelen 1940 och som planerades som permanent bostadsområde. I Finland förverkligades principerna för planläggningen av funktionalistiska bostadshöghusområden endast på fem platser: Bärnäs, Bortre Tölö, Rautpohja, Nikel och Olympiabyn.
Diskret utsmyckning av de släta fasaderna
Rödtegel och spröjsade fönster var typiskt för husfasaderna i Tölö. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.
En enhetlig stadsbild krävde disciplin i fråga om höghusen, även när det gällde fasadarkitekturen. På 1920-talet var fönstren i höghusen placerade jäms med fasaden och utsprången var små. Fasaderna pryddes av några små förenklade klassicistiska dekormotiv. På 1930-talet förenklades externarkitekturen ytterligare av funktionalismen. Släta putsytor var vanliga, fönstren var tvådelade och taken valmade.
På 1920-talet skilde sig husen i Tölö och i Vallgård från varandra. Det dominerande fasadmaterialet i Främre Tölö var renmurat rödtegel medan puts användes på höghusen i Vallgård. Höghusen i Främre Tölö hade sex våningar medan motsvarande antal i Vallgård i allmänhet var endast tre eller fyra.
Under art deco-perioden var fasaderna rikt utsmyckade. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.
Den korta art deco-perioden vid decennieskiftet mellan 1920- och 1930-talet syntes som en utsmyckning av fasaderna som avvek från klassicismen. De typiska funktionalistiska detaljerna, till exempel rätvinkliga burspråk och hörnfönster, användes i kombination med nya typer av dekormotiv. I fråga om fasaderna kan art deco-perioden ses som en övergångsperiod mellan klassicismen och funktionalismen, eftersom art deco-dekoren användes i både klassicistiska och funktionalistiska hus.
Spröjsade fönster och spegeldörrar
Bostadsvåningarna hade oftast tvåglasfönster med träramar som öppnades inåt-utåt. På 1920-talet indelades fönstret i fyra, sex, åtta eller nio lika stora rutor. Vanligtvis var fönstren under två meter höga.
Efter de spröjsade fönstren blev tvåluftsfönster vanligare. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.
På 1930-talet blev det vanligare med ett tvåluftsfönster utan vågrät indelning. Lufterna var antingen symmetriska eller av olika storlek så att den mindre fungerade som ett vädringsfönster. På 1920- och 1930-talet gjöts fönsterbänkarna i betong på platsen eller tillverkades enligt mått på ett cementgjuteri. Ytan hade ofta en beläggning av cementmosaik. På 1920-talet var dörrarna spegeldörrar i massivt trä med två eller tre spegeldelar. På 1930-talet blev det vanligare med målade släta dörrar med en fåra ett par centimeter från kanten. Listerna var enkla, men inte helt utan formgivning. Beslagen var oftast förnicklade.
Balkongerna gav variation i fasaderna
På 1930-talet hade alltfler lägenheter en egen balkong. I anslutning till vilplanen i trapphusen byggdes fortfarande vädringsbalkonger. Den vanligaste balkongkonstruktionen var en utskjutande platta i armerad betong, utan stödbalkar på undre sidan. Vid utgången av 1930-talet fanns det många olika typer av balkonger i bostadshusen. En fransk balkong var enbart ett räcke eller en liten avsats för blomlådor utanför en dörr. Också halvrunda balkonger av fransk typ var populära.
Stora variationer i balkongernas former. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.
En burspråksbalkong var en helhet som bildades av en balkong och ett burspråk. En variant var en delvis indragen balkong. Stora balkonger på utsprång eller helt indragna balkonger byggdes sällan. På 1930-talet designades funkisbalkongerna så att ett eller flera hörn nästan undantagslöst rundades. För räckena användes vanligtvis stålrör eller tunna skivor i stål som målades i jordfärger. I detta skede byggdes balkongerna ännu inte för vistelse.
Små lägenheter på vindsvåningen
Vanligtvis bars yttertaket upp av takstolar i trä som stödde på husets bärande stomme. Yttertaket och vindsbjälklaget var oftast separata konstruktioner, och då fungerade vinden som ett kallt lager- och torkutrymme. I början av 1920-talet byggdes också bostadsrum på vinden. I dessa fall hade huset ofta ett brant mansardtak, dvs. ett brutet tak.
Enligt byggnadsordningarna skulle vinden förses med fönster och brandluckor. Byggnader som låg intill varandra på olika tomter skulle skiljas åt med plåtbelagda brandmurar som sträckte sig över yttertaket. Förutom järnplåt användes också lertaktegel eller spån som takbeläggning.
Ståtliga trapphus och hemtrevliga gårdstrappor
I arbetarkvarteren låg huvudingången på gårdssidan. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.
I Helsingfors varierade placeringen av ingången enligt område. I storgårdskvarteren i Vallgård gick man först genom en portgång till det gemensamma gårdsområdet där ingångarna till trapphusen fanns. I Bortre Tölö låg huvudingången på gatsidan också i storkvarteren med gemensam gård. Placeringen av ingången påverkade trapphusets karaktär. Ett ståtligt inrett trapphus i Tölö öppnade sig inbjudande på paradsidan av huset, medan den mer anspråkslösa ingången i Vallgård öppnade sig mot gården, där barnen hade en trygg lekplats. Ett mellanting var det arrangemang där ingångarna till två trapphus låg i portgången mitt i byggnaden. Denna lösning sparade utrymme när det gällde trapphuset, men den var inte lika pampig som en ingång vid gatan.
Trapphusen som öppnade sig mot gatan var ståtliga och representativa. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.
Det fanns två huvudtyper av trapphus: U- och T-trapphus. I båda var själva trapporna för det mesta svängda, dvs. U-formade. I den svängda ändan av trappan fanns ett vilplan med utgång till vädringsbalkongen. Hissen placerades antingen i mitten av trapporna eller på ena sidan av våningsplanet. I T-modellen fanns det i den raka ändan av U:et fördjupningar för fler dörrar till lägenheterna. T-trapphusen är också vanligare i hus med många små lägenheter.
Riklig användning av färger skapade ett pampigt intryck
På gården till ett representativt hus i Tölö finns en liten fontän. © Bild: Marja Sahlberg, Museiverket.
I inredningen av trapphusen skedde stora förändringar. På 1920-talet kunde trapphusen vara rikligt utsmyckade och överflödande i färgsättningen, men å andra sidan var en del av trapphusen mycket enkla under denna tidsperiod. Väggarna målades ofta i två färger för att skapa ett intryck av en bröstpanel, och trapporna var nästan alltid av mosaikbetong. I början av trettiotalet introducerades art deco-element i inredningen av trapphusen. Starka kontraster, glansiga målade ytor, mosaikbetonggolv i flera färger och dekormotiv som var målade, putsade eller gjorda i metall hörde till de typiska dragen. I fråga om färgerna kombinerade man ofta glansiga pastellfärger med förkromade räcken och svartmålade lister. I slutet av decenniet förekommer inga klassicistiska eller art deco-motiv längre. I de funktionalistiska trapphusen fäste man mer uppmärksamhet vid dimensioneringen, ljuset och funktionaliteten.
Hissar installerades i hus med fyra eller fler våningar. Enligt en uppgift fanns det cirka 500 person- eller varuhissar i Helsingfors år 1926. Hisskorgens dörr utgjordes av en skjutgrind, och hisschaktet i mitten av trapphuset omgärdades med ett metallnät. Inga separata kökstrappor byggdes längre. En kuriositet på 1930-talet var hissen för tjänstefolket som ledde till en separat trappavsats där det fanns en ingång till köksutrymmena. Avfallsschakt mellan vädringsbalkongen och avfallsförbränningsrummet i källaren blev också vanligare under denna tid.
Boendekomforten ökade också i de små lägenheterna
En ljus och trivsam stadslägenhet från 1930-talet. © Bild: Museiverket, Historiska bildarkivet.
Många av de bostadstyper som finns ännu idag i Finland utvecklades på 1920-talet. Den vanligaste bostadstypen var 1–2 rum och kök eller kokvrå. Ettor och tvåor placerades mittemot trapphuset, i allmänhet på gatusidan och oberoende av väderstreck. De större lägenheterna försökte man planera som genomgående. I den lamell som på detta sätt uppstod i trappan kunde man alltså placera några ettor eller tvåor samt två större genomgående lägenheter.
I hus med djup stomme bildades en större fönsterlös hall i mitten av lägenheten, och i denna placerades ofta en öppen spis. Köken fanns på gårdssidan och hade egen ingång. Ofta utgjorde ett serveringsrum förbindelsen mellan köket samt det eventuella tjänarinnerummet och resten av lägenheten. Badrummen och toaletterna fanns i anslutning till hallen i närheten av huvudingången. Lägenhetskomforten ökade i rask takt. På 1940-talet hade i allmänhet alla höghuslägenheter elbelysning, vattenledning och inomhustoalett.
Lisää aiheesta:
Kerrostalot 1880-1940, Petri Neuvonen, Erkki Mäkiö ja Maarit Malinen, Rakennustietosäätiö, 2002.
Kerrostalot 1940-1960, Erkki Mäkiö… (et al.), Rakennustietosäätiö, 1990.
Kerrostalot 1960-1975, Erkki Mäkiö ... (et al.), Rakennustietosäätiö, 1994.
Kerrostalot 1880-2000 –arkkitehtuuri, rakennustekniikka, korjaaminen, Petri Neuvonen (toim.), Rakennustietosäätiö, 2006.
Kerrostalojen julkisivukorjaus, Petri Neuvonen, Suomen ympäristö 37/2009, Ympäristöministeriö, 2009.