Den historiska finländska staden

Pekka Kärki

En historisk stad består vanligen av en gammal stadskärna omgiven av nyare stadsdelar. Den gamla stadskärnan har en utpräglad karaktär som bidrar till den sinnebild som staden ger. Så är det överallt.

Norrmalm i Jakobstad.
Norrmalm i Jakobstad. © Bild: Hannu Puurunen, Museiverket.

Struktur hos stadsplaner har oftast bevarats väl i stadskärnan, även om byggnaderna kan vara t.o.m. mycket yngre. De äldsta husen är i regel av trä, medan de yngre är murade tegelhus och byggnaderna från de senaste årtiondena kan vara av olika material. Fram till slutet av 1800-talet härjades städerna gång efter annan av bränder. Och det som inte förstörts av eld eller röta, har i stor utsträckning fått ge vika för nybyggen under de senaste hundra åren.

Gamla Borgå år 1843 enligt Gyldén.
Gamla Borgå år 1843 enligt Gyldén. © Bild: Museiverket.

Våra sex medeltida städer – Åbo, Viborg, Borgå, Raumo, Nådendal och det numera försvunna Ulfsby – hade ett gatunät som var smidigt anpassat till terrängen. Endast i Borgå har den medeltida stadsplanen bevarats i stora drag.

I de andra städerna har man under 1600–1800-talen rätat ut gatorna och ordnat om kvarteren och tomterna. Även i Gamla Borgå härstammar byggnaderna mest från årtiondena efter storbranden 1760. I Nådendal och Raumo är husen oftast yngre än så. Åbo brann ner 1827 och rester av äldre stenhus finns kvar endast i de nyare husens källare och tegelmurar. I Åbo byggdes på 1800-talet runt stenhusen i centrum en vidsträckt trästad, vilken i sin tur på 1900-talet till stora delar fått ge vika för flervåningshus.

Mot en rätlinjig stadsplan

De städer som grundades under regularitetens tid på 1600–1800-talen har rutnätsplan i stadskärnan. Endast Fredrikshamn med sin radialplan utgör ett undantag. Mitt i staden fanns torget med offentliga byggnader runtom. Dessa omgavs i sin tur av bostadshus, de burgna borgarhusen i centrum och längs strandgatorna, medan småborgarna och arbetarna bodde i utkanten av staden.

Pekkatorget i Brahestad.
Pekkatorget i Brahestad. © Bild: Henrik Lilius, Museiverket.

Kristinestad, Karleby, Brahestad och Nystad är ypperliga exempel på denna typ av stad. I början av 1600-talet gjordes gatorna drygt tio meter breda. I städer som grundats eller fått en ny stadsplan på 1700-talet och senare på 1800-talet är gatorna ett tjugotal meter breda. Samtidigt blev tomterna större och husen stod glesare.

Fr.o.m. 1600-talet började man bygga bostadshusen längs med gatan medan sido- och utbyggnaderna omgärdade tomten inne i kvarteret. På grund av den halvt agrara hushållningen, som pågick till slutet av 1800-talet, måste det förutom köpmännens lager finnas en hel del andra hus och rum för speciella ändamål (bakstuga, bastu, stall, fähus, avträde och avfallsskjul, vedlider, vagnlider m.m.). Med tiden började man slå ihop de här byggnaderna, som ursprungligen knuttimrades på hörnstenar, till längor under samma tak. Tomten blev som en kringgärdad fästning mot gatan och de omgivande tomterna.

I slutet av 1700-talet blev det också vanligare med tvåvåningshus. Sådana enskilda bostadshus påträffas bl.a. i Lovisa, Borgå, Ekenäs, Nådendal och Kristinestad.

Handelsborgarnas stora tomtkomplex var vanligen belägna vid torget och huvudgatan eller nära hamnen. Försäljningen sköttes ”på tomten”, medan bodar mot gatan blev vanliga först på 1800-talet. På torgen slogs man upp permanenta eller flyttbara stånd och med tiden även portiker, konstruktioner med öppna pelarburna förhallar vilka rymde flera stånd och som senare utvecklades till saluhallar.

Glesare byggnadssätt

Sättet att bygga blev glesare vid ingången av 1800-talet. Detta berodde dels på att man ville förbättra brandsäkerheten, dels på högre levnadsstandard över lag. På tomterna anlades rabatter och trädgårdar. I empiretidens stadsplaner skulle det mellan tomterna finnas brandgränder med planterade träd.

Alléerna, som skiljde åt stadsdelarna, var avsedda att hindra bränder från att sprida sig mellan kvarteren. Trädplanteringarna hade dock också en estetisk funktion. De förödande stadsbränderna under början av 1800-talet ledde till att byggandet reglerades allt mer noggrant. Tack vare det glesare byggnadssättet, brandsäkrare takmaterial och effektivare brandskydd fick man mot slutet av 1800-talet bukt med trästädernas eldsvådor.

Hellre sten än trä

Ända sedan medeltiden hade eldsvådor varit ett gissel i alla städer i Europa. Den täta bebyggelsen i de muromgärdade städerna gjorde dem utsatta för bränder. Byggnader av sten ersatte småningom trähusen. Även hos oss bestämde Johan III redan på 1500-talet, att man i de större städerna skulle bygga i sten. Så skedde också i Åbo och Viborg.

På 1700-talet fortsatte man att främja stenbyggnader genom bl.a. skattelättnader. Den representativa framtoningen var förutom brandsäkerheten en viktig orsak till att man byggde byggde stenhus. I Åbo, Helsingfors, Borgå, Raumo och Vasa byggdes man visserligen några tvåvåningshus av tegel, men träbyggnaderna fortsatte att dominera. Byggnadstekniken blev bättre, man tog i bruk nya byggmaterial och genom att beklä husen med målad brädpanel kunde man följa tidens arkitektoniska trender även i trähus.

Under merkantilismen på 1600-talet grundades städer i synnerhet längs kusten. På 1700- och 1800-talen grundades flera nya städer i inlandet för att tillvarata förvaltningens, industrins och handelns intressen. De nya ständerna – Kuopio, Tammerfors, S:t Michel, Jyväskylä och Joensuu – byggdes enligt en gles rutnätsplan.

I Åbo och Helsingfors byggde de förmögnaste borgarna i början av 1800-talet två- och trevåningshus i sten i centrum av staden, vilka inrymde förutom ägarens bostad även affärslokaler på bottenplanet och hyresbostäder i övre våningen. Sådana hus står fortfarande i Porthansparken i Åbo och i Helsingfors empirestadskärna. Stenhusen i kvarteren vid älvstranden i Björneborg härstammar också från den här tiden. Vasa stadsplanerarades och byggdes på en ny plats på 1850-talet. Där utgör stenhusen längs huvudgatorna en väsentlig del av den ”moderna staden”. I utkanten av staden byggde man fortsättningsvis av trä. På samma sätt fick Lovisa, vars centrum brann ner 1855, en rad tvåvåningsstenhus längs en ståtlig boulevard mitt i staden.

Byggnadsordningen reglerade byggandet

Städernas byggnadsordningar och 1856 års allmänna byggnadsordning för städerna reglerade noga byggnadssättet. Byggnadernas komposition, placering och arkitektoniska framtoning gjorde stadsbilden mycket harmonisk. Klassicismens arkitektoniska principer fick många lokala tolkningar i fasaderna. De putsade stenhusen och panelbeklädda trähusen hade s.a.s. samma arkitektoniska ursprung. De mindre förmögna försökte se nå samma mål, även om de i stilistiskt hänseende var tiotals år på efterkälken.

Äldre städer byggdes ut i och med att folkmängden ökade. Oftast gjordes detta genom att man förlängde gatorna på det planlagda området, som i t.ex. Karleby och Uleåborg, eller genom att man planerade en helt ny stadsdel, som t.ex. Norrmalm i Jakobstad, Tarvonsaari i Raumo och Berghäll i Helsingfors. Arbetarbefolkningen fick mestadels bygga sina bostäder själv. Bosättningen hade börjat sprida sig otyglat utanför det planlagda området. Arbetarbostadsområden i form av bolag eller andelslag uppstod först när 1800-talet led mot sitt slut. I Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg, där tillväxten var snabbast uppstod flera nya bostadsområden, vilka snart införlivades med staden eller ombildades till tätt bebyggda samhällen.

Handeln hör till staden

Handeln hade utgjort grunden för näringslivet i städerna. Stadsborgarnas handelsmonopol bröts först 1859 då det blev tillåtet att inrätta lanthandlar. Utrikeshandeln och partihandeln bedrevs fortsättningsvis i städerna. Hamnarna hade en viktig funktion även i inlandet efter att Saima kanal blivit klar på 1860-talet.

Industrianläggningarna var länge beroende av tillgången på energi. Först i slutet av 1800-talet blev industrin, tack vare ångmaskinen och elektriciteten, oberoende av vattenkraften. Fabriker, sågar, maskinverkstäder och andra verkstäder kunde anläggas var som helst i utkanten av eller t.o.m. i städerna.

Järnvägen bidrog också till att produktionsanläggningar och lagerområden byggdes i städerna. Med hjälp av stickspår kunde den tunga industrin knytas till väg- och båttrafiknätet.

Flervåningshus och fastighetsspekulationer

I städer stadda i kraftig tillväxt, som t.ex. Helsingfors, Åbo, Viborg och Tammerfors, samt Kuopio, Vasa, Björneborg, och Uleåborg, tog byggandet av flervåningshus fart i slutet av 1800-talet. I viss mån byggdes flervåningshus för eget bruk eller för familjen, men i regel var det fråga om bostäder som hyrdes ut till utomstående. På affärsgatorna var bottenvåningen alltid reserverad för handelslokaler. Skyltfönster slogs upp även i affärslokaler i äldre byggnader.

Allt fler började spekulera i fastigheter i städerna där det rådde stor brist på bostäder. För hundra år sedan var husägare en vanlig titel. Fastigheter blev investeringsobjekt och tillgångar, vilket ofta ledde till att tomterna utnyttjades för effektivt. Den teoretiska byggrätten var mycket stor och tillät att husen byggdes tätt. Städerna var inte villiga att begränsa byggrätten förrän på 1900-talet då olägenheterna blivit alltför påtagliga.

Stadens förvaltning hade tidigare alltid sina byggnader i centrum. Rådhuset eller stadshuset stod vanligtvis vid torget. Statens ämbetshus byggdes också i centrum. Skolor, museer, bibliotek, teatrar, societetshus, badinrättningar, hotell, sjukhus m.m. etablerades efterhand och byggdes på lediga tomter, oftast på utbyggnadsområden runt den gamla stadskärnan.

De nya fängelserna och skarpskyttebataljonernas kaserner, som anlades i länshuvudstäderna i slutet av 1800-talet, förlades till utkanten av den dåvarande stadsstrukturen.

Den historiska stadsstrukturen i förändring

Gatunätet i de gamla städerna räckte gott och väl till då det trafikerades av hästdragna fordon. Visserligen blev det trångt vintertid p.g.a. snövallarna. Den ökande personbilstrafiken under de senaste årtiondena har medfört att snön måste transporteras bort. De trånga gatorna i de gamla stadsdelarna begränsar trafiken och påverkar därmed också hur olika funktioner lokaliseras. Boende och närservice har blivit allt viktigare, medan funktioner som kräver mera rum och bättre trafikförbindelser drar sig bort från centrum.

Städernas affärsliv har av hävd koncentrerats till centrum, men fram till de senaste årtiondena har det präglats av småskalighet. Affärsfunktionerna varvades smidigt med bosättningen medan tillkomsten av handelshus, varuhus, köpcentrum och stormarknader har gjort stadskärnorna ensidigare. De små butikerna försvinner småningom från bostadsområden och affärslivet koncentreras antingen intill den gamla stadskärnan eller längre bort, till ställen som lätt nås med egen bil. Den historiska stadsstrukturen håller på att luckras upp.

Bank- och försäkringskontoren, posten och andra motsvarande inrättningar verkade ännu i början av 1900-talet i samband med bostadshus. Industri- och penninginrättningarnas palatslika huvudkontor utgjorde ett väsentligt inslag i stadskärnan som dominerades av flervåningshus. Nu har även de i många fall flyttat längre ut. Centrum har mist sin gamla attraktionskraft.

Uppvaknande till skydd av gamla städer

Saaristenkatu i Tavastehus.
Saaristenkatu i Tavastehus. © Bild: Museiverket.

Redan i början av 1900-talet insåg man värdet av de äldsta trästäderna. Där man gjorde stadsplaner för äldre städer ville man bevara deras grundläggande struktur, men några insatser för att skydda enskilda byggnader gjordes inte. Trähusen användes fortfarande och renoverades allt efter behov. Stadsplanelagstiftningen på 1930-talet gjorde det möjligt  att preciserat skyddet men de s.k. gammelstadsbestämmelserna tillämpades endast i Borgå och senare i Helsingfors empirecentrum.

Med vågen av nybyggen under 1950- och 60-talen fick städernas gamla byggnader ge vika. Flervåningshus splittrade gamla trähusområden. Museiverket (Arkeologiska kommissionen) började dokumentera de gamla städerna, om vilka man inte hade någon helhetsuppfattning. Byggnadslagen från 1959 och byggnadsskyddslagen från 1964 stödde skyddssträvanden. Målen för byggnadsskyddet utkristalliserades mot slutet av 1960-talet: för att kunna bevara karaktären hos de gamla städerna måste stadsstrukturen förbli oförändrad; byggnaderna vårdas och renoveras med beaktande av dagens behov.

För att lyckas med byggnadsskyddet måste den stora teoretiska byggrätten i städerna skäras ner, i synnerhet i trästäderna med låg bebyggelse.  Småningom gick t.o.m. de mest motsträviga städerna med på att bevara åtminstone de historiskt mest värdefulla delarna av staden. Detta förutsatte att fastighetsägarna frivilligt eller efter påtryckning ville vårda och använda de gamla byggnaderna. De ovilliga ägarna har i regel kunnat sälja sina fastigheter.

I stället för rivning och sanering blir gamla byggnader numera allt oftare föremål för renovering och ombyggnad. Även vid planläggningen av historiska städer och stadsdelar respekteras numera stadens karaktärsdrag. Självfallet förnyas byggnader och konstruktioner hela tiden, och det är omöjligt att helt undvika konflikter i en levande urban miljö.

Strider kring rivning, som vid Hotel Kämp på Esplanaden i Helsingfors eller Fontells hus i Jakobstad, förefaller blossa upp mer sällan. De gamla städernas karaktär är tryggad genom stadsplaneutkast, dessutom har de mest problematiska byggnaderna redan rivits och man har lärt sig att leva med dem som finns kvar.  Lokalandan har blivit allt viktigare.

Publicerad 4.1.2006 kl. 16.00, uppdaterad 10.9.2018 kl. 11.35