Gå till innehållet

Stenålderns kulturlandskap

Teemu Mökkönen

De flesta av dagens kulturmiljöer byggs upp av element som uppstått under historisk tid (byggnader, traditionsbiotoper, kulturlandskap), trots att kulturmiljön i vissa regioner klart har förhistoriska rötter. Den förhistoriska tidens andel i landskapet har främst inneburit ett ytterligare djup, och förhistoriska objekt, såsom olika slags boplatser, gravfält och fyndplatser, har i sig inte ansetts bilda en hel kulturmiljö.

Kastellet i Pattijoki är en jättekyrka i Brahe, vars storlek är 60 x 35 meter. Kastellet är en av Finlands och norra Europas största byggnadsmonument från stenåldern som skulle kunna rymma till exempel den cirkelformade stensättningen Stone Henge i Storbritannien. På bilden syns nästan hälften av jättekyrkans stenvall.
Kastellet i Pattijoki är en jättekyrka i Brahe, vars storlek är 60 x 35 meter. Kastellet är en av Finlands och norra Europas största byggnadsmonument från stenåldern som skulle kunna rymma till exempel den cirkelformade stensättningen Stone Henge i Storbritannien. På bilden syns nästan hälften av jättekyrkans stenvall. © Bild: Teemu Mökkönen.

Forskningen kring förhistoriska kulturmiljöer har varit mycket knapphändig i Finland. I synnerhet stenålderns kulturmiljö har nästan inte behandlats alls. Detta trots att boningsgrunderna och monumentalarkitekturen från den neolitiska stenåldern i Finland tillsammans med landhöjningen skapar en globalt sett unik möjlighet att uppfatta och undersöka stenålderns kulturmiljöer i en stor del av landet.

Av vilka delfaktorer kan en förhistorisk kulturmiljö byggas upp och hur varierar det tillgängliga arkeologiska materialet från olika tidsperioder? Vad består stenålderns kulturmiljö av och hur kan den undersökas?

En disproportionerlig kulturmiljö

Människans och naturens växelverkan har skapat kulturmiljö redan under förhistorisk tid. Landhöjningen och förändringarna i kulturen, klimatet och växtligheten har dock lett till att det förhistoriska kulturlandskapet inte bevarats i samma bemärkelse som till exempel 1800-talets kulturlandskap.

I en kulturmiljö ingår kulturlandskap, den byggda kulturmiljön – det vill säga byggnadsarvet – och fornlämningar, men de olika delområdena viktas på olika sätt. Allmänt sett ligger tyngdpunkten i diskussionen om kulturmiljön i Finland lätt på det yngsta skiktet, den byggda miljön.

Förhistoriska element (cirka 9 000 f.v.t. – 1 150/1 300 e.v.t., till exempel gravrösen från brons- och järnåldern) erkänns som kulturmiljöns äldsta del. De anses dock inte i sig bilda en egentlig kulturmiljö utan betraktas enbart utgöra de äldsta delarna av ett kulturlandskap som formats under historisk tid. I finländska kulturlandskap ligger tyngdpunkten klart på kulturmiljöns bäst bevarade och yngsta del, det agrara jordsbrukslandskapet, i vilket gravfält för järnåldersmänniskor som brukat jorden lätt kan smusslas in. Att däremot på ett naturligt sätt ansluta en stenåldersboning till en kulturmiljö från historisk tid är redan avsevärt svårare. I fråga om stenåldern måste tankarna positioneras utifrån helt andra utgångspunkter.

Hur ska man nå stenålderns kulturlandskap?

Den efteristida naturutvecklingen i Finland har särdrag som gör det möjligt att bevara gamla kulturlandskap på ett alldeles speciellt sätt. Den efteristida landhöjningen i Östersjöns norra delar, som fortfarande pågår, förändrar ständigt miljön, vilket är ett mycket exceptionellt fenomen globalt sett: havet viker undan, insjöbassänger lutar och förändringen av strandlinjen riktar den mänskliga verksamheten till nya områden. Landhöjningen har i stora delar av Finland disponerat den mänskliga verksamheten efter istiden till olika höjdnivåer i olika tider. På så sätt har den mänskliga verksamheten under historisk tid och stenåldern styrts till olika områden och därmed har tecknen på den äldsta bosättningen bevarats i terrängen, oberörda av senare mänsklig verksamhet. Denna situation har förändrats först i och med byggandet av vattenkraftverk och det maskinella skogsbruket.

Störst har miljöförändringen varit på de områden där landhöjningen har varit som kraftigast. Till exempel ligger objekt i Österbotten, som under stenåldern låg på kusten, nu långt ifrån den nuvarande kusten; i huvudsak i strandzoner som ligger mer än 35 meter ovanför den nuvarande havsytan. Dessa områden är momark med sandgrund, där man fortfarande kan se både de strandformationer som uppstod under stenåldern och också grunderna för stenåldersboningar som dels var nedgrävda i marken, så kallade bostadsgropar. Till följd av landhöjningen ligger forntidastrandbankar och stenåldersboningar av olika ålder som syns på markytan och kan skönjas i terrängen i olika höjdzoner. Detta ger möjlighet att utan omfattande arkeologiska utgrävningar eller dyra kol-14-dateringar undersöka hur boningarnas form, storlek och placering i terrängen har utvecklats med tiden.  Globalt sett är denna situation nästan unik.

Rekonstruktion av en bostadsgrop från stenåldern vid det arkeologiska centret Kierikkikeskus vid Ijo älv.
Rekonstruktion av en bostadsgrop från stenåldern vid det arkeologiska centret Kierikkikeskus vid Ijo älv. © Bild: Teemu Mökkönen.

Strandvallar som till följd av landhöjningen ligger långt från kusten kallas för fossilerade strandformationer. När dessa förekommer tillsammans med boningsgrunder från samma tid som syns på markytan och som kan skönjas med blotta ögat, har vi i våra händer en hel serie fossilerade kulturlandskap från olika tidsperioder. Utöver stenålderslämningar som syns på markytan hittar man i dessa områden även andra element från respektive tids kulturmiljö: Längs Ijo älv i Uleåborg, på området av före detta Yli-Ii kommun, finns i ett sådant landskap kärrfynd som undersökts med hjälp av utgrävningar. På platsen har det funnits fiskefördämningar av trä. I de största älvarna i Finland har det traditionellt använts fiskefördämningar ännu för cirka ett hundra år sedan.

Stora konstruktioner från den neolitiska stenåldern i det sydligare Europa – till exempel stora bosättningar, byar, jordvallar, cirkelformationer av sten och trä och dösar av sten – har i synnerhet sedan 1990-talet varit ett populärt forskningsobjekt uttryckligen ur kulturlandskapets och det rituella landskapets perspektiv. Detta skulle vara möjligt även i Finland eftersom de största bostadsgroparna från stenåldern och de så kallade jättekyrkorna i vårt land (varav de största är 40–60 meter långa, från cirka 3 500–2 500 f.v.t.) egentligen inte förlorar i storlek till monumentalarkitekturen från den neolitiska stenåldern i det sydligare Europa.

Före den snörkeramiska kulturen som spred sig söderifrån (2 900–2 200 f.v.t.) hörde den finländska neolitiska stenåldern (cirka 5 200–1 800 f.v.t.) helt till inflytandesfären av de östliga kulturerna, vilka dominerade i den nordliga barrskogszonen och traditionellt har ansetts skilja sig från de neolitiska kulturerna längre söderut i Europa just i fråga om hushållningen: söderut brukades jorden, medan näringarna i den nordliga skogszonen var jakt och fiske. Från sent 1990-tal har denna uppfattning börjat betvivlas och numera ökar evidensen om tidiga jordbruknings- och odlingsperioder så småningom. För närvarande dateras den äldsta bevisningen om jordbrukets början i Finland till samma tid som tillverkningen av lerkärl, med andra ord alldeles till början av den neolitiska stenåldern kring 5 300–5 200 f.v.t. Än så länge har bevis fåtts endast från pollenanalyser, där man har upptäckt att pollen från sädesväxter såsom korn och bovete förekommer i samband med långa röjningsperioder.

Den finländska neolitiska stenåldern har enligt den aktuella forskningen många sådana element som i praktiken kräver att man talar om kulturmiljöer även i anslutning till stenåldern.

Ett ouppnåeligt kulturlandskap?

I Finland talas det knappast om förhistoriskt kulturlandskap och än mindre om stenålderns kulturlandskap. Sannolikt finns det flera orsaker till detta. Delvis är anledningen den avvikande utvecklingen av kultur- och naturmiljöer i vårt land jämfört med det sydligare Europa. Finlands förhistoriska kulturlandskap har existerat i sin tid, men att forska om det och nå fram till det är flerfaldigt svårare än att bedriva forskning kring befintliga kulturlandskap, vars element man känner till – traditionsbiotoper, landskapsområden, byggnader.

Dessutom är informationen om den förhistoriska tiden fragmentarisk. Vi känner till olika perioder via olika fenomen, och det bestånd av fornlämningar från jordbrukskulturer som vi känner till från senare förhistorisk tid ger bara i undantagsfall möjligheter till att rekonstruera kulturmiljön. Där som vi har kunskap om stenåldern utifrån bosättningarna, baserar sig kunskapen om metallåldrarna i stor utsträckning på gravfynd. Att det fanns jordbruk under metallåldrarna (från cirka 1 800 f.v.t.) har redan länge varit en självklarhet, men det är svårt att tala om järnålderns kulturmiljö enbart utifrån gravfynd.

Stenålderns monumentalarkitektur, som exempel ett bostadshus med tre rum i Meskäärtty i Vederlax, vars bevarade del är cirka 35 x 20 meter stor. Objektet beboddes och byggdes kring 3 500–2 900 f.v.t.
Stenålderns monumentalarkitektur, som exempel ett bostadshus med tre rum i Meskäärtty i Vederlax, vars bevarade del är cirka 35 x 20 meter stor. Objektet beboddes och byggdes kring 3 500–2 900 f.v.t. © Bild: Teemu Mökkönen.

Vad gäller stenåldern har hela termen kulturlandskap eller kulturmiljö fattats nästan helt i den vokabulär som använts i Finland. Ett undantag från detta är de stora stenkonstruktionerna i Österbotten som härstammar från stenåldern, vilka har omnämnts skapa sin tids kulturlandskap, och kulturlandskapet i Satakunta som man bedömt har börjat formas redan under den kamkeramiska tiden. Ämnet har än så länge behandlats endast ytligt – det handlar om tankar kring ämnet eller till exempel pollenanalyser med vilka man försökt närma sig ämnet – men en mer övergripande forskning där man skulle röra sig på verkliga platser och kombinera både arkeologiskt och naturvetenskapligt material har tillsvidare inte gjorts.

Allmänt sett kopplas kulturlandskap till jordbrukskulturer som är yngre än stenåldern. I bakgrunden lever sannolikt den redan förlegade tanken om att stenåldersmänniskan var helt och hållet en jägare-samlare som inte brukade naturen. Ändå har landskapet under den neolitiska stenåldern formats både genom byggande och brukande av växtligheten. Dessutom hittades det synligaste bosättningshistoriska elementet från stenåldern, boningsgrunderna eller de så kallade bostadsgroparna som än i dag syns på markytan, i större utsträckning först på 1990-talet. Kanske är det därför forskningen i området ännu inte har hunnit till kulturlandskapet, då alla grundläggande element, såsom dateringen av boplatserna och den materiella kulturen i anslutning till dessa, ligger närmare arkeologins kärnuppgift och därför måste utredas först.

Mot stenålderns kulturlandskap

I Finland har vi tack vare utvecklingen av naturmiljön exceptionellt goda möjligheter att uppfatta och undersöka stenålderns kulturmiljö. Boplatser från olika tidsperioder fördelas vackert på olika höjdzoner i takt med att strandlinjen drar sig tillbaka, till följd av vilket det i Finland finns en stor mängd fossilerade kulturlandskap från stenåldern som inte kan hittas på andra ställen i världen. I praktiken finns det i Finland flera platser där av människan producerade konstruktioner och forntida strandformationer som bevarats från stenåldern tillsammans med andra arkeologiska fyndplatser bildar en serie av förhistoriska kulturlandskapshelheter.

De finländska kulturlandskapen som bevarats från stenåldern är en raritet globalt sett, vars forskningspotential än så länge förblivit outnyttjad. För att vi ska kunna skapa oss en uppfattning om hurdan kulturmiljön har varit både på själva boplatsen och i näromgivningen, behövs naturvetenskapliga analyser. På basis av befintligt forskningsmaterial finns det skäl att anta att människan haft en betydande påverkan på områdets växtlighet i omgivningen kring sina fasta boplatser. Den neolitiska människan skapade kulturlandskap även i Finland: röjde skog och byggde förutom vanliga boningar även konstruktioner av monumental storlek.

Källor

Alenius, T., Mökkönen, T. & Lahelma, A. 2013. Early Farming in the Northern Boreal Zone: Reassessing the History of Land Use in Southeastern Finland through High-Resolution Pollen Analysis. Geoarchaeology: An International Journal 28 (2013), 1–24.

Mökkönen, T. 2010. Kivikautinen maanviljely Suomessa (with English summary ‘Neolithic cereal cultivation in Finland’). Suomen Museo 2009, 5–38.

Mökkönen, T. 2011. Studies on Stone Age Housepits in Fennoscandia (4000 – 2000 cal BC). Changes in ground plan, site location, and degree of sedentism. Unigrafia, Helsingfors.  260 s.

Okkonen, J. 2003. Jättiläisen hautoja ja hirveitä kiviröykkiöitä – Pohjanmaan muinaisten kivirakennelmien arkeologiaa.  Acta Universitatis Ouluensis Series B Humaniora, 52. Uleåborgs universitet, Uleåborg. 302 s.

Undervisnings- och kulturministeriet samt miljöministeriet 2014. Kulturmiljöstrategi 2014–2020. Statsrådets principbeslut 20.3.2014.  Undervisnings- och kulturministeriet samt miljöministeriet, Helsingfors. 29 s.

Pesonen, P. 2002. Semisubterranean houses in Finland – a review. I H. Ranta (red.), Huts and Houses. Stone Age and Early Metal Age Buildings in Finland. Finnish National Board of Antiquities, Helsinki, 9–41.

Salo, U. 1997. Ihmisen jäljet Satakunnan maisemassa. Kulttuurimaiseman vuosituhannet. SKS, Helsingfors. 125 s.

Seppälä, S.-L. 2006. Perinnemaisemien yhteys varhaiseen asutus- ja maankäyttöhistoriaan. Suomen ympäristö 1/2006. 112 s.

Publicerad 22.9.2014 kl. 15.45, uppdaterad 18.10.2019 kl. 16.36