Ville Rohiola, projektchef, Arkeologiska samlingar, Museiverket
Metallsökning vid Mouhijärvi under träffen för amatörarkeologer våren 2018. © Bild: Marianna Niukkanen, Museiverket.
Under markytan vibrerar det, magnetfältet förändras och signalerna växlar mellan olika frekvenser, oscillatorn ger ifrån sig högre och lägre ljud, pip, som berättar att någonting har hittats. Metallsökaren, metalldetektorn eller piparen är en apparat som gör det möjligt att lokalisera metallföremål som ligger inbäddade i marken. Att söka efter metall är numera mycket vanligt i olika sammanhang. För många är det bekant från flygplatsernas säkerhetskontroll. Också metallsökning med detektor, dvs. att söka efter metallföremål som begravts under markytan, har blivit vardag. I och med alla nya fynd av metallföremål har uppfattningen om vårt förflutna berikats och kunskapen om vår gemensamma kulturmiljö ökat.
Metallsökningen har en relativt lång historia. I Finland användes en metalldetektor inom arkeologin för första gången på 1950-talet. Men metalldetektorer började inte användas allmänt i arkeologiska fältundersökningar förrän på 1990-talet. Hobbyutövare av metallsökning började använda detektorer senast på 1980-talet. Fram till 2010-talet användes detektorer i rätt liten omfattning. Detta berodde bland annat på att detektorerna tidigare var dyra och dessutom var de inte lika enkla att använda som nuförtiden. Under årens lopp har detektorerna utvecklats och blivit mera användarvänliga, prisnivån har sjunkit och detektorerna har också blivit lättare att få tag på. Nu finns det detektorer t.o.m. för barn i affärerna.
För närvarande pågår en ny tidsperiod när det gäller metallsökning i Finland. Hobbyn har aldrig tidigare varit lika populär. Imponerande arkeologiska fynd har gjorts och intresset för den egna kulturmiljön har vuxit. Den nya tidsperioden kan anses ha inletts i början av 2010-talet. Mängden hobbyutövare av metallsökning har ökat explosionsartat, vilket också framgår ur större mängd fynd.
Uppskattningen av mängden hobbyutövare varierar från ett tusental till några tusen. Mängden beror på hur beräkningen görs: räknas enbart aktiva hobbyutövare eller alla som är intresserade av metallsökning. Enligt Suomen Metallinetsijät Ry, föreningen för metallsökning i Finland som grundades 2011, är mängden i nuläget knappt tusen. Hobbyns karaktär och utövarna har undersökts med flera enkäter under de senaste åren. Vanligtvis uppges det att det finns många slags utövare. Det centrala i hobbyn är intresset för historia och kulturmiljön.
Arkeologiska samlingar och fynd
I Museiverkets arkeologiska samlingar syns metallsökningens popularitet i den stora ökningen av mängden fynd. Enligt lagen om fornminnen (295/1963) måste fynd som är hundra år eller äldre rapporteras och skickas till Museiverket. Museiverkets enhet för arkeologiska samlingar tar emot rapporterna och försändelserna.
Under det senaste året har enheten tagit emot ungefär 11 500 fynd. Mängden rapporterade fynd har varit ännu större. Fyndföremålen evalueras och läggs till Nationalmuseets samlingar. Informationen om fyndföremålen sparas i Museiverkets arkiv. Om ett fyndföremål inte läggs till samlingarna är det mycket viktigt att informationen om det dokumenteras och sparas så att den är tillgänglig för alla. På så sätt bevaras informationen om alla fynd för framtida undersökningar.
Mängden fynd som årligen skickas till Museiverkets arkeologiska samlingar har de senaste åren varit flera tiotals gånger större än tiden innan metallsökningen blev populär. I mitten 2010-talet, under de första åren efter att populariteten hade stigit, var mängden fynd ungefär 2500–3000 om året. Privatpersoner som har sökt efter metallföremål har gjort största delen av fynden.
De senaste åren har mängden fynd minskat en aning. Samtidigt som mängden enskilda fyndföremål har minskat har det blivit vanligare att hitta flera föremål som bildar helheter. Siffrorna visar att mängden fynd från samma fyndplats har minskat. Det hörs ofta sägas att ”ett enda fynd räcker”. Enligt fornminneslagen är det förbjudet att fortsätta gräva efter att ett fornminne har hittats eller om det på fyndplatsen finns tecken som tyder på fast fornlämning. Förhållandet mellan helheter av föremål och mängden fynd vittnar om en positiv utveckling av verksamheten och allmänt taget om att hobbyutövarna också beaktar risken för överdrivet grävande.
Metallsökning som möjlighet
Metallsökningen och hobbyutövarna är en aldrig tidigare skådad resurs i forskningen om kulturmiljön. När senast har en så stor skara människor på eget initiativ tagit del i att utöka kunskapen om kulturmiljön?
Sökandet efter metallföremål har de senaste åren gett mycket ny information. Till exempel har nya fyndplatser från järnåldern identifierats runtom i Finland, även på sådana områden där det inte nödvändigtvis var väntat att sådana platser skulle finnas. De runda, välvda söljorna som hittades i Vasatrakten gav nytt belägg för aktivitet på den sena järnåldern i Österbotten. Detta fanns det tidigare bara gissningar om. I Esbo har bland annat fragment av en avlång, välvd sölja hittats, vilket ger klart besked om järnåldern också på kusten i Nyland. Järnåldern i norra Finland är aktuell i och med fynden i Illinsaari i Ijo kommun och norra Savolax har fått en plats i den tidigare järnålderns historia i och med fyndet av ett halvt hästskospänne med emaljdekoration. Tack vare metallsökningen har betydande fynd av föremål från bronsåldern och tidig medeltid gjorts i olika delar av Finland.
Utrustning för metallsökning vid Mouhijärvi under träffen för amatörarkeologer våren 2018. © Bild: Marianna Niukkanen, Museiverket.
Samtidigt som nya fyndplatser har uppenbarat sig har också metallsökningens skuggsida framträtt: illegala utgrävningar på kända platser med fornlämningar. Enligt lagen om fornminnen är det förbjudet att gräva utan lagenligt tillstånd på områden med fornlämningar och skyddsområden i anslutning till dem. Ett ledsamt exempel på metallsökning och illegalt grävande uppenbarade sig på det skyddade området vid Raseborgs slott på hösten 2017. Händelsen väckte starka känslor, en polisutredning inleddes och massmedia rapporterade ingående om saken. Också hobbyutövarna av metallsökning fördömde det skedda. De upplevde saken som mycket skadlig för sitt rykte. Föreningen Suomen Metallietsijät ry inledde insamlingen av medel för en belöning som var avsedd att ges för det avgörande tipset om förövaren.
Händelsen i Raseborg visar att också hobbyutövarna bär sitt ansvar. Det är viktigt att ansvaret för vårt gemensamma kulturarv är en kollektiv angelägenhet. Framför allt är hobbyutövarnas roll viktig. Det är avgörande att oetisk verksamhet och sådana inom hobbyverksamheten som gör skada upplevs som ett kollektivt hot i arbetet med att ställa upp och nå gemensamma mål.
SuALT-projektet och framtidsutsikterna
Samarbete är centralt i utvecklingen av metallsökningen. Att utöva metallsökning som hobby är ett utmärkt exempel på medborgarvetenskap (på engelska citizen science). Med medborgarvetenskap avses generellt vetenskaplig forskning som vanliga människor bedriver i samarbete med professionella forskare och olika institutioner. Ur medborgarvetenskaplig synvinkel samlar hobbyutövarna av metallsökning ny information om kulturmiljön som kommer alla till nytta: hobbyutövarna, forskarna, museimyndigheterna och alla som allmänt är intresserade av kulturmiljön.
Inom SuALT-projektet skapas en öppen och länkad databas med arkeologiska fynd i Finland. Projektet strävar efter att bygga en bro mellan hobbyutövarna, museimyndigheterna och forskarna. Idén bakom projektet är att göra det möjligt för allmänheten att i nätverksmiljö via en webbplats ta del i insamlandet av information och strukturerade metadata i samarbete med professionella personer. I databasen kommer information om arkeologiska fynd som gjorts av medborgare, speciellt hobbyutövare av metallsökning, att samlas. Utöver att tillkännage fynd går det på webbplatsen att söka information om fynden och analysera den. Webbplatsen är också planerad att fungera som diskussionsforum för olika användare.
SuALT-projektet är fyraårigt (2017–2021) och finansieras av Finlands Akademi. I det tvärvetenskapliga projektet deltar förutom Museiverket Helsingfors universitet och Aalto-universitetet (SeCo och HELDIG). Tillämpningen av semantisk teknik i medborgarvetenskapen ger en bas för utveckling av innovativa tjänster. Länkning av information är en väsentlig del av projektet, till exempel så att Museiverkets informationssystem för kulturmiljö länkas till motsvarande internationella databaser, såsom PAS (England & Wales, https://finds.org.uk/) och DIME (Danmark, https://www.metaldetektorfund.dk/). Webbplatsen tas i bruk i projektets slutskede, varefter Museiverket tar över den som verktyg för de arkeologiska samlingarna.
Gemensamt genererad kunskap med metallsökning
Metallsökningen håller i snabb takt på att bli en del av kulturmiljöforskningen. En gemensam och ömsesidig verksamhetsmiljö skapar den bästa möjliga utgångspunkten för utvecklingen. Det är viktigt att attitydklimatet mellan olika aktörer är fritt från förutfattade meningar och antaganden. Ett lyckat samarbete börjar med ett tillmötesgående attitydklimat. Kunskap som genereras tillsammans är framtid inom kulturmiljöforskningen och mot den är vi på väg med stormsteg.
Läs mer: