Raija Seppänen
Gårdsområdet utgjorde en väsentlig del av de flesta finländares livsmiljö ända fram till den senare hälften av 1900-talet. Boendemiljön är inte längre på samma sätt en fast arbetsmiljö så som den var under perioden med jordbrukssamhällen, men för en finländare innebär en gård vid ett litet hus fortfarande en omedelbar kontakt med naturen även i tätorterna.
Den klara grönskan under vårsommaren lockar till trädgården. © Bild: Museiverket.
Herrgårdar och prästgårdar var förebilder
Så vitt man vet hade klostren i Åbo, Viborg, Nådendal och Raumo från 1200- till 1400-talet de första trädgårdarna i landet. I dessa odlades i synnerhet nyttoväxter, till exempel örter och kål.
Många växter spriddes via herrgårdarna till gårdarna i omgivningen. © Bild: Museiverket.
Man vet att det under 1600-talet fanns trädgårdsland på stadshusens gårdar och vid utkanterna av städerna i Uleåborg, Åbo, Viborg, Nystad och Tavastehus. På 1700-talet grundades ett flertal herrgårds-, prästgårds- och apoteksträdgårdar, till och med så långt uppe i norr som i Torneå och Ijo. Också vid större lantgårdar på landsbygden försökte man sig i synnerhet på odling av nyttoväxter från frön och plantor. Åbo universitet påverkade i hög grad spridningen av växter. Under studietiden fick prästerskapet uppslag för trädgårdshobbyn, och i synnerhet från prästgårdarna spred sig information och upplysningar med fokus på nyttoaspekterna i trädgårdsodlingen.
I mitten av 1800-talet bosatte sig ryska trädgårdsmästare som odlade grönsaker i finska städer, och på många herrgårdar anställdes baltiska trädgårdsmästare. Också gårdsplanteringarna inom den expanderande villabebyggelsen samt trädgårdarna och parkerna som anlades i fabrikssamhällena ökade intresset för utsmyckning av miljön.
”Trädgårdslandet till nytta för folket”
I trädgården på Kuusisto herrgård kan man gunga i skuggan av de stora träden. © Bild: Marja Ivars, Museiverket.
I slutet av 1800-talet fanns det ett flertal trädgårdsskolor i Finland. Redan tidigare hade man försökt upplysa folket om hur hälsosamma grönsaker och rotfrukter är. Lärarna vid de nygrundade folkskolorna hade stor betydelse som främjare av trädgårdsfrågor. Enligt undervisningsprogrammet som fastställdes av Cygnaeus skulle trädgårds- och biskötsel ingå i folkskolans program.
Ståndssamhället syntes ännu i början av 1900-talet på gårdarna och i boendemiljön I herrgårdarnas och prästgårdarnas trädgårdar odlades syrener och körsbärsträd, och lusthus byggdes. I en del av landet idkades ännu svedjebruk för att man skulle få det spannmål som behövdes.
Befolkningen ökade kraftigt i början av 1900-talet. Det fanns nästan inget material att köpa, och inte skulle man ha haft råd med det heller. I synnerhet potatisens och rotfrukternas andel ökade inom den självförsörjande odlingen. Trädgårdsland och dekorationsväxter blev vanligare också på småbrukens gårdar på landsbygden. Den rådgivning i trädgårdsbranschen som skapades i anslutning till jordbrukssällskapen strävade efter att upplysa speciellt kvinnor om odlingen av nyttoväxter. Syftet var att göra familjens näringsintag mångsidigare, eftersom en stor del av befolkningen levde under knappa omständigheter och i ett hushåll som var i det närmaste självförsörjande.
Många nya småbruk bildades under 1920-talet, då torpare och andra som inte hade något bruk fick rätt till egen mark. Husen och torparna utnyttjade näromgivningen på många olika sätt. Kring husen röjdes mer betesmarker och sädesåkrar. På de små åkrarna vid torpen odlades ofta mycket arbetskrävande växter, till exempel rotsaker, lin och hampa. På sommaren utfordrades husdjur på gårdarna. Hönor rörde sig fritt, och får och kalvar utfodrades i öppna inhägnader eller hölls tjudrade på gårdsängen. Vid torpväggen kunde man inrätta en liten blomsterrabatt.
Vid nyttoträdgården blomstrade en rabatt
Många traditionella perenner är fortfarande populära. © Bild: Museiverket.
Under de första decennierna av 1900-talet blev hemträdgårdarna vanligare. Herrgårdarnas trädgårdar stod som förebilder. På landsorten introducerades nyttoodling och blomsterplanteringar på bostadsgårdarna. Nu började också träd, till exempel björk och gran, bli populära nära gårdsbacken. Äppelträd planterades i allmänhet i raka rader så att de bildade en äppelträdgård. Vid vägen som ledde till huset planterades en björkallé eller en granhäck. Själva gårdsbacken bevarades ändå som ett öppet och praktiskt arbetsområde.
I början av 1900-talet började man planera tätorter, vilket ledde till att också användningen av småhusgårdar förändrades. Tomtens storlek och form samt omfattningen och placeringen av byggandet fastställdes. Bestämmelser kunde utfärdas också om gårdsanvändningen. Av ekonomiska skäl behövdes också odling för husbehov som stöd för kosthållet. Största delen av tätortstomten kunde användas för odling av nyttoväxter, och det var vanligt att man hade husdjur. Vid lidret på gården trivdes julgrisen i sin kätte och fungerade som hushållets komposterare.
Komplettering till kristidsbordet från grönsakslandet
Trädgården på den österbottniska gården Yli-Laurosela inrättades enligt en hushållsrådgivares anvisningar år 1927. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.
Man försökte lindra konsekvenserna av den krigstida livsmedelsbristen med stöd av ransonering och överlåtelseskyldighet i fråga om produkterna. Man försökte delvis ersätta brödsäd, mjölkprodukter och kött med potatis, rotsaker och grönsaker. De inhemska trädgårdsväxterna var viktiga särskilt med tanke på vitaminintaget. All odlad mark behövdes för att producera näring. Också de små grönsakslanden på tätorts- och stadsgårdarna och till och med blomsterrabatterna användes för detta ändamål.
Redan i början av kriget fick man i synnerhet på landsbygden råd av odlings- och jordbrukssällskapen i trädgårdsärenden. Under kriget ordnades kurser i bland annat beskärning av träd och buskar, växtskydd och kompostering. Blomsterland blev trädgårdsland och under äppelträden krafsade hönsen. Man ordnade också tävlingar i trädgårdsskötsel.
Spåren av återuppbyggnadstiden syns i landskapet
Efter kriget behövdes bostäder för invånarna i det förlorade Karelen samt för männen som i flera år hade varit vid fronten. Kolonisationsverksamheten sträckte sig till landsorten, städerna och tätorterna, och utgjorde på sitt sätt en fortsättning på den kolonisationspolitik som utövades redan före kriget, men i fråga om omfattningen och snabbheten var den i en helt annan klass. Tydliga spår av denna verksamhet finns fortfarande i samhällsstrukturen och landskapet.
Under återuppbyggnadstiden gynnades nyttoväxter på gårdsområdet. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.
Största delen av dessa nymarker röjdes och bebyggdes enligt traditionella metoder för hand. Kolonat anvisades ibland också på områden där det inte ens fanns vägförbindelser. Med stöd av jordanskaffningslagen gavs de nödvändiga byggplanerna, inklusive ritningar, arbetsbeskrivningar och kostnadskalkyler, gratis till de personer som hade fått ett kolonat.
På grund av typritningarna var husen likartade och områdena fick en enhetlig skepnad, trots att man ibland försökte modifiera ritningarna. Det fanns anvisningar också för användningen av de olika delarna av ställett, tomten och gården. I närheten av huset hade områden reserverats för odling av nyttoväxter och för bär- och fruktodlingar. Samma gårdsarrangemang gällde också för de mindre tomterna. Också betydelsen av små odlingslotter betonades i familjens matförsörjning. De livsmedel som den egna gården gav var viktiga också inom stadsområdena.
Trådgårdsskötsel blev en hobby
Grönska på frontmannaområdet i Raumo. © Bild: Timo-Pekka Heima, Museiverket.
Stads- och tätortsgårdarnas kultur började återhämta sig när levnadsstandarden höjdes, och förändringar började synas i gårdsarrangemangen och planteringarna på 1960-talet. Utsmyckningen och möbleringen av gården var också tecken på ökad fritid. En trädgårdsgunga med två soffor mittemot varandra, en terrass med naturstenläggning, trädgårdsmöbler i trä och en flaggstång dök upp på både stads- och landsortsgårdar.
Den raka vägen upp till huset kantades av rabatter med akvilejor, liljor, löjtnantshjärtan och många andra perenner. Pimpinellrosor, syrener och rosor inramade vistelsegården. Äppelträd och andra fruktträd planterades också som utsmyckning. I spaljén vid husväggen planterades vildvin och vid tomtgränsen en hagtornshäck som skulle beskäras. Grannar och bekanta brukade byta plantor och när man kom på besök kunde man ta med sig växter som skulle planteras. En del av trädgårdslandet kunde ändras till ett jordgubbsland eller en gräsmatta. På gården hade man vant sig vid att arbeta, så den generation som hade upplevt kriget kunde inte tänka sig att vara sysslolös. Antalet och det rikliga deltagandet i gårdstävlingar visar den hängivenhet med vilken man satte i stånd och utvecklade den egna tomten.
En rabatt finns vid väggen på alla torp. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.
De kolonat och frontmannahus som byggdes med knappa resurser har under ett halvt sekel utvecklats till grönskande, särpräglade villaområden. Det är inget under att frontmannahusen, inklusive gårdskretsarna, har blivit en eftertraktad status för den nya generationen; inom stadsområdena finns det nästan ingen annan liknande grönska och färdig miljö. På landsbygden utgör de små kolonat på några hektar som bildades med stöd av jordanskaffningslagen också eftertraktade köpobjekt.
På nutidsgården syns modeströmningarna
Det finns många som kopplar av med trädgårdsskötsel. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.
Skötseln av 2000-talets villagårdar avslöjar nyhjälplöshet, utrustningsiver som tecken på goda ekonomiska tider och även en strävan tillbaka till naturenligheten. Modet syns också på gårdsbackarna som får nya element. Influenserna från utlandsresor och TV-serier tillämpades för ett tjugotal år sedan i husstilarna. Nu ser gårdarna ut att stå i tur. Man söker råd för gårdsplaneringen hos professionella och i trädgårdsböcker. Planthandeln och trädgårdsbranschen expanderar också i Finland. Den nya generationens intresse för en ekologisk gårdsplan är också en faktor som bör uppmärksammas. Finländarna verkar fortfarande ha ett stort behov av och intresse för att pyssla i naturen. En småhusgård ger goda möjligheter till detta. Tankar väcks också om hur de villiga, oavsett boendeform, skulle ha möjlighet att sköta en gårdsbacke och en trädgård i sin näromgivning.
Texten grundar sig på artikeln "Oma koti - omakotiasuminen Suomessa" som publicerades år 2005 under dagarna för Europas byggnadsarv.