Akanlahti timmertransportanläggning, byggnadsarv mitt inne i skogen

Kerttu Loukusa

Sjön Kitkajärvis böljor svallar mot strandstenarna på stranden vid timmertransportanläggningen. Ännu för 50 år sedan hade platsen kryllat av timmerflottare i sitt kneg och varpbåtarna hade varpat timmerflottar till kanalstranden, varifrån de skulle transporteras vidare via timmertransportanläggningen och flottningsrännan till sjön Livojärvi och sågverken i Uleåborg. Under bespisningstaket hade kockarnas munkgrytor gått heta och ångande kaffe puttrat i pannorna. Nu skiner solen bakom min rygg i vårmorgonen och en enorm måsflock skriker över fjärden. Ingen människa finns inom synhåll. På sextiotalet måste ljuden i Akanlahti ha varit något helt annat än en majmorgon 2013.

Den tredje timmertransportanläggningen i Akanlahti sommaren 2013, med flottningsrännan i framgrunden. Bild: Kerttu Loukusa.
Den tredje timmertransportanläggningen i Akanlahti sommaren 2013, med flottningsrännan i framgrunden. © Bild: Kerttu Loukusa.

Akanlahtis tre timmertransportanläggningar

I byn Akanlahti i Posio har det funnits timmertransportanläggningar sedan 1890-talet och timmertransportverksamhet bedrevs på orten under drygt 70 år. Under sin verksamma period hade timmertransportanläggningarna en stor betydelse för områdets invånare och än idag minns man dem som viktiga källor för extra inkomster och som en ansedd arbetsplats. I ortnamnen i timmertransportanläggningens omgivningar finns hänvisningar till timmertransportanläggningarnas verksamhet, till exempel åsen Keskikoneenharju (”Mellersta maskinens ås”), kärret Radantaussuo (”Kärret bakom banan”) och åsen Poikkitelanharju (”Rulle på tvären”). I och med timmertransportanläggningarna blev det avlägsna nordostliga skogsbrukssamhället en viktig aktör inom den finländska skogsindustrin.

Den tredje timmertransportanläggningen i Akanlahti, flottningsrännan och till höger lagerbyggnaden för öglor. Bild: Posio hembygdsförenings bildarkiv.
Den tredje timmertransportanläggningen i Akanlahti, flottningsrännan och till höger lagerbyggnaden för öglor. © Bild: Posio hembygdsförenings bildarkiv.

Historian av timmertransportanläggningarna i Akanlahti började för 120 år sedan, då handelshusen Candelin, Bergbom och Snellmann G:sson i Uleåborg, som gemensamt benämndes Kolmiyhtiö, började köpa och flotta timmer från skogarna bakom sjön Kitkajärvi till sina sågverk i Uleåborgsregionen. År 1893 fick de tillstånd att bygga den första flottningskanalen och timmertransportanläggningen som skulle binda samman sjöarna Kitkajärvi och Livojärvi, och efter detta transportades längs Maanselkä vattendelare tusentals stockar ända fram till 1960-talets mitt.

Innan landtransporterna började var timmeranskaffning i hög grad beroende av bra flottningsleder och vattenvägar. Vattendelare och flottningsleder avgjorde i stor omfattning varifrån och vart man kunde transportera virke till en rimlig kostnad. Timmertransportanläggningarna och flottningsrännorna som band samman vattenvägar utvecklades som en lösning på detta problem och med hjälp av dem kunde man avsevärt utöka området från vilket man skaffade sig virke.

K.E. Blomberg Ab som var konkurrent till handelsbolagen från Uleåborg byggde år 1910 en timmertransportbana med tre maskinrum i Akanlahti. När bolaget gick i konkurs redan samma år löste staten in både denna bana och Kolmiyhtiös anläggning och satte på så sätt punkt för trävarubolagens hårda konkurrens i regionen. Efter detta kunde inget enskilt bolag bestämma över trävaruhandeln i Kitkajärviområdet. Transportbanan var klart mer effektiv än den första timmertransportanläggningen, så i fortsättningen användes bara den. På banan bedrevs verksamhet fram till år 1929. Då satte depressionen till följd av börskraschen i New York stopp för virkeshandeln i området för flera års tid.

Den sista timmertransportanläggningen, som är den bäst bevarade i hela landet, byggdes i Akanlahti i Posio åren 1935–36. Arbetarna och de kvinnliga kokerskorna anlände till arbetet på timmertransportanläggningen på våren så fort Kitkajärvi var isfri. På den tredje anläggningen arbetade man då dag som natt under tre veckors tid, underhållspauserna undantaget. Stockarna vilade, munkar stektes och ångmaskinerna slukade ved. I Akanlahti gick man över till el 1953, och då hade de flitiga ångmaskinerna gjort sitt. På transportanläggningen fortsatte verksamheten därefter fram till år 1964, då man beslutade att stänga den av lönsamhetsskäl. Landtransporterna hade då tagit övertaget som ett mer kostnadseffektivt alternativ i stället för timmertransportanläggningarna. På Ijo älv fortsatte flottningen emellertid fram till 1980-talet.

Timmertransportmiljö av riksintresse

Den tredje timmertransportanläggningen i Akanlahti sommaren 2013. Bild: Kerttu Loukusa.
Den tredje timmertransportanläggningen i Akanlahti sommaren 2013. © Bild: Kerttu Loukusa.

Idag står timmertransportanläggningen i Akanlahti stolt, lite bortglömd vid sjön Kitkajärvi i Posio som en påminnelse av forna flottningstider i den finländska träindustrins historia. Under sommaren 2013 kartlades anläggningens skick och reparationsbehov och man engagerade lokalbor och alla med intresse för timmertransportanläggningen att tillsammans utveckla området. Forststyrelsens naturtjänster i Österbotten förvaltar den värdefulla timmertransportanläggningen, markområdet hör till skogshushållningen och allmänheten har fritt tillträde till området för att bekanta sig med det. Den nationellt unika timmertransportanläggningen behöver renoveras och underhållas för att den ska kunna föra vidare sin historia till kommande generationer.

Museiverket har registrerat omgivningen kring och byggnaderna som hör till den tredje timmertransportanläggningen i Akanlahti i Posio som byggdes under åren 1935–36 som en kulturmiljö av riksintresse, det vill säga ett RKY-område. Byggnaderna skyddas dessutom med stöd av ett avtal mellan Forststyrelsen och staten. År 2013 klassificerade Forststyrelsen timmertransportanläggningen som ett av sina strategiskt viktiga kulturarvsobjekt. I Finland har det funnits motsvarande timmertransportanläggningar på Pispalaåsen i Tammerfors och i Rutola i Villmanstrand samt Vanttaja transportbana i Kuusamo, men Akanlahti är den byggda helhet som bevarats bäst. Av de andra finns bara ruiner, om ens det.

År 2013 skrev jag ett diplomarbete till arkitekturavdelningen vid Uleåborgs universitet i samarbete med Forststyrelsen om timmertransportanläggningen i Akanlahti: Akanlahden tukinsiirtolaitos­­ – Eilen, tänään ja huomenna. I arbetet behandlade jag utifrån Akanlahtis historia den tredje timmertransportanläggningens nuläge och renoveringsbehov samt dryftade områdets och byggnadernas framtid. Hur skulle en byggnad som inte längre används fungera som en resurs och en sammanförande faktor för lokala aktörer men även på riksnivå?

Den hundra meter långa timmertransportanläggningen är en mycket symbolisk byggnad som beskriver den nordfinländska skogsindustrins stora volym.  När det är fråga om renovering av en så unik, kulturhistoriskt värdefull byggnad, bör man ta särskild hänsyn till atmosfären i den gamla byggnaden och bevarandet av dess patina. De kulturhistoriska värdena måste finnas kvar även efter renoveringen.

Vid förnyelse av de gamla träkonstruktionerna bör man iaktta värdet av de historiska skikten och förnya konstruktionerna i huvudsak med gammalt, men friskt virke och traditionella byggmetoder. Detta är särskilt viktigt när man förnyar stockkonstruktionerna, eftersom färskt virke kan om det sätter sig ojämnt orsaka stora problem. Materialen bör väljas så att de är anpassade till de gamla. Överdriven renovering och nya främmande material bör undvikas. Byggnadens eventuella nya användningsändamål måste lämpa sig för byggnaden så att man inte behöver ändra dess karaktär väsentligt.

Omgivningen runt Akanlahti, timmertransportanläggningen och byggnaderna på gårdsområdet

Tillsammans med ekonomibyggnaderna i gårdsområdet bildar timmertransportanläggningen en enhetlig helhet. Ekonomibyggnaderna, såsom vedboden och båtskjulet samt lagerbyggnaden som byggts för förvaring av öglor och andra flottningsredskap har i sin tid betjänat timmertransportanläggningen. Båthuset med timmerstomme vid stranden härstammar från den andra timmertransportanläggningens tid, 1910-talet, och är områdets äldsta bevarade byggnad. I närheten av timmertransportanläggningen har man senare, i samband med renoveringen år 1990 och utvecklingen av områdets friluftstjänster, byggt ett vindskydd med lägereldsplats samt ett litet vedskydd och ett utedass. På området finns dessutom två parkeringsplatser och en anläggningsplats för båtar. För platsens identitet är det av största vikt att också gårdsbyggnaderna beaktas vid upprättandet av planer och att man ser efter deras skick, precis som själva timmertransportanläggningens.

På transportanläggningens södra sida börjar en två kilometer lång flottningsränna till sjön Livojärvi, men denna har i slutet av 1970-talet avbrutits vid landsvägen. Rännan fortsätter på andra sidan vägen och går nästan i ett enda stycke ända fram till Livojärvi. Fåran har delvis växt igen med mossa och näckrosor. Dessutom har den del av trärännan som går över tjärnen Kuorikkilampi rivits på 1990-talet. De bärande trädelarna finns emellertid kvar under vattnet. I näromgivningen kan man också hitta linjerna för de två tidigare transportanläggningarna och rester av deras ruiner.  Dessa kompletterar den värdefulla kulturmiljöhelheten i Akanlahti.

Snö som på våren faller från metalltaket lägger sig i drivor längs byggnadens väggar, vilket utgör en avsevärd fuktbe-lastning på konstruktionerna. Bild: Kerttu Loukusa.
Snö som på våren faller från metalltaket lägger sig i drivor längs byggnadens väggar, vilket utgör en avsevärd fuktbe-lastning på konstruktionerna. © Bild: Kerttu Loukusa.

Timmertransportanläggningens byggnad har stått nästan utan underhåll efter att den togs ur bruk, men klarat sig tämligen bra fram till idag. Trots det, om man vill behålla byggnaden för kommande generationer måste den rustas upp under de närmaste åren och sedan underhållas regelbundet. Dessutom minskar och förebygger regelbundet underhåll renoveringsbehoven. Det vore bra att upprätta en servicebok över renoverings- och underhållsåtgärderna där även material antecknas. Senast gjordes underhåll på byggnaden 1990, då man till exempel målade fasadbeklädnaden, bytte ut filttaket på transporten, alltså utrymmet med lyftredskap, samt förnyade flottningsrännans ovanjordiska avsnitt. Dessa arbeten gjordes dock för mer än tjugo år sedan och för att bevara byggnadens värde skulle en renovering vara både aktuell och nödvändig.

Ett av de säkraste sätten att bevara byggnaderna i Akanlahti är att man fortsätter använda dem aktivt. Också intresset, uppskattningen och viljan i lokalsamhället att ta vara på den historiskt värdefulla miljön är nyckelfaktorer i hållbar renovering. Om byggnaden inte längre kan användas för dess ursprungliga ändamål, måste den kommande användningen passa till byggnaden och nya planer för området göras på byggnadens villkor.

Lokalbor med i utvecklingen av området

Sommaren 2013 ordnades i anslutning till det traditionella smedsevenemanget i Posio, Sirniön seppäpäivät, 120-årsjubileet för timmertransportanläggningarna i Akanlahti. Intresserade kunde då delta på två guidade visningar. Kvällen avslutades med allsång på Kitkajärvis strand. Till allsången under den vackra och varma högsommarkvällen infann sig ett hundratal personer, vilket på en avsides ort kan ses som en verklig publiksuccé. Besökarnas budskap var att det finns intresse för timmertransportanläggningen och att dess framtid och öde engagerar. På plats fanns flera gamla arbetare som hade många historier att berätta från timmertransportanläggningens verksamma tid.

Hösten 2013 ordnade Posio kommun och Forststyrelsen i samarbete ett annat publikevenemang, Akanlahtis byggnadsarvsdagar, som anslöts till temaveckan Valaistu Posio. Finlands tema för Dagarna för Europas byggnadsarv var år 2013 Länge leve byggnaden! Den bärande tanken var att hitta ett nytt användningsändamål för en gammal byggnad som inte längre används för sitt ursprungliga syfte. De byggnader som man använder tar man hand om och förstår deras värde, så ett nytt användningsändamål betjänar skyddet av byggnaden på ett mycket bra sätt. Den nya användningen borde ändå vara naturlig för byggnaden, så att dess historiska värde bevaras även i fortsättningen. Jag presenterade resultaten från sommarens inventering samt planerna för området i anslutning till mitt diplomarbete på höstens byggnadsarvsdagar.

År 2013 var början för en mer aktiv användning av timmertransportanläggningen i Akanlahti. Posio kommun och Forststyrelsen har planerat att även i fortsättningen hålla nya publikevenemang och talkodagar där. Också samarbetet med arkitekturavdelningen vid Uleåborgs universitet torde fortsätta. Kommuninvånarna skulle vara mycket intresserade av att använda Akanlahti som plats för kultur- och traditionsevenemang. Nästa evenemang på timmertransportanläggningen är en upprustnings- och städdag under försommaren 2014, där frivilliga kan delta i underhållet av värdebyggnaden. Också repetitionerna av en ny teateruppvisning som spelas i Akanlahti torde starta snarast. Att samla in och nedteckna berättelser som anknyter till timmertransportanläggningen och hävder vore likaså viktigt och görs också redan via projektet Yhteys i Posio. Den här informationen kommer säkert att vara till hjälp även vid kommande reparationer och utvecklingen av området i fortsättningen.

Under knappa ekonomiska förhållanden inleds renovering och underhåll med små steg, vilket å ena sidan är en bra sak. Brådska och massiva åtgärder leder ofta till att man förstör mer än vad man bevarar. Mitt diplomarbete inom arkitektur om timmertransportanläggningen i Akanlahti fokuserade på att skapa en helhetsbild av byggnadernas reparationsbehov men det slutgiltiga valet av renoveringsmetod kräver ännu långvarig uppföljning och ytterligare undersökningar, såsom att man öppnar upp konstruktioner och testar hållfastheten av rödfärg. Testerna av målarfärgens hållfasthet inleddes på byggnadsarvsdagarna 2013 då man målade ett testområde på lagerbyggnadens sydsida med rödfärg som kokats i Lohiranta. Det målade området kan iakttas ett par år. Forststyrelsen gjorde våren 2013 redan preliminär gallring i området. Man avser göra mer för att ta fram byggnaderna bland träden där de vilat tiotals år efter att den egentliga verksamheten upphört.

Trestegsplan för utvecklingen av Akanlahti

I mitt diplomarbete för arkitektexamen tog jag fram en framtidsvision i tre steg för Akanlahti. I steg ett ingår upprustning och ibruktagande av byggnaderna, steg två och tre leder till att platsen utvecklas till ett museum för träindustrin och en plats för aktivitetsbetonade kulturevenemang. Till detta hör även en nybyggnadsplan för området. För att man i framtiden ska kunna ha verksamhet i området året runt, behövs varma inomhuslokaler för besökarna. I nybyggnaden kan man dessutom placera funktioner som inte på ett naturligt sätt passar in i de gamla, ouppvärmda byggnaderna utan att deras konstruktioner och utseende väsentligt ändras. Områdets händelserika historia har spelat en betydande roll i utvecklingen av skogs- och träindustrin i Finland och den unika helheten som bevarats vid timmertransportanläggningen i Akanlahti skulle erbjuda utomordentligt bra ramar för ett träindustrimuseum.

Den nya museibyggnaden byggs i planens tredje skede med respekt för områdets historiska miljö och med traditionella material och färger. Det är ett exempel på en relativt liten offentlig träbyggnad vars planering utgår från hållbarhet, tidlöshet och anpassning till den historiska omgivningen. Fasadmaterialet är stående panel som målats med lasyrliknande, rödaktig tjärfärg och fönstren är skyddade med fönsterluckor med tätsittande träribbor som behandlats med svart tjära. De används vid behov som skydd mot överflödig värme och ljus. Inne i byggnaden är den bärande träkonstruktionen synlig, liksom i transportanläggningen intill.

Man skulle även kunna utveckla verksamheten i Akanlahti vintertid, då området kan erbjuda bland annat längdskidåkning, motorkälkåkning, pimpelfiske eller snöskovandringar. Vintermörkret kan utnyttjas även i olika belysnings-, snöskulptur- och isbyggnadsevenemang. Det vore även bra att göra upp en belysningsplan för området och byggnaderna. Belysningen borde utföras lågmält så att områdets ursprungliga identitet och anda bevaras. Sommartid kan man ordna flottningsuppvisningar och olika slags frilufts- och kulturevenemang i området.

I planen har jag framlagt ett förslag på en natur- och kulturstig i området för alla tre timmertransportanläggningar. En ny stig i Akanlahtis terräng kan förenas med den befintliga friluftsleden i Hirsiniemi som i sin tur har en förbindelse till vandringsleden mot Korouoma. På så sätt skulle man kunna koppla tre viktiga sevärdheter i Posio till varandra på ett naturligt sätt. Rutten skulle kunna vara en skidvandringsled på vintern och eventuellt fortsätta på Kitkajärvi eller Livojärvi. I Akanlahti har man kartlagt platser med anknytning till timmertransportanläggningarnas verksamhet längs med rutten och det har föreslagits att man sätter upp informationstavlor vid dessa. Till åsen Huvilaharju föreslås det i planen att man på platsen av den gamla villan som revs redan på 1970-talet bygger ett utsiktstorn med utsikt mot båda sidorna av Maanselkä över sjöarna Kitkajärvi och Livojärvi. Detta blir en symbolisk illustration av förbindelsen mellan sjöarna, alltså precis det som timmertransportanläggningarnas verksamhet ursprungligen handlade om.

Kulturarvet beroende av projektfinansiering

Timmertransportanläggningen i vinterskrud. Bild: Kerttu Loukusa.
Timmertransportanläggningen i vinterskrud. © Bild: Kerttu Loukusa.

Det värdefulla byggnadsarvet i Akanlahti har för närvarande ingen regelbunden finansiering, utan dess underhåll och upprustning är helt beroende av projektfinansiering. Regelbundet underhåll skulle förebygga omfattande renoveringsbehov. Nu är vi ändå i en situation där underhållsåtgärderna försummats under tiotals år och enbart lätta åtgärder inte längre räcker till för att bevara byggnaderna. Lokalbornas och frivilligas aktivitet och arbetsinsats är mycket viktiga och i nyckelposition, men enbart dessa räddar inte byggnaden, liksom inte heller en skyddsmärkning gör.

Jag är ändå benägen att se Akanlahtis framtid som mycket ljusare och aktivare än vad den varit på tiotals år. I projektet måste vi komma ihåg långsiktiga planer och små steg som sakteligen tar oss närmare målet. Det är viktigt att upprätthålla den positiva och aktiva anda som väckts under fjolåret och som har en mycket stor inverkan på framsteg.

Publicerad 28.5.2014 kl. 15.45, uppdaterad 11.9.2018 kl. 9.11