Resenärens Helsingfors och kyrklandskapets kulturella betydelser

Salla Jokela

Helsingfors domkyrka har sedan 1800-talet varit en oskiljaktig del av den utsikt som resenärer möter när de anländer till staden från havet. Landmärket, som kallats Nikolajkyrkan efter kejsare Nikolaj I, presenterades redan i den första illustrerade reseguiden om Helsingfors som sammanställdes för badgäster från S:t Petersburg direkt efter att kyrkan stod klar 1852. Kyrkor fick rikligt med spaltutrymme också i reseguiden Suomi – matkaopas: käytännöllinen käsikirja, som publicerades 1917 av Turistföreningen i Finland. Redaktören August Ramsay listar i avsnittet om Helsingfors 66 sevärdheter, varav åtta är kyrkor. Idag hör Helsingfors domkyrka, Uspenskijkatedralen och Tempelplatsens kyrka till de populäraste arkitektoniska sevärdheterna i hela Finland. Kyrkorna presenteras synligt även i turistkartor och -broschyrer. Men vad är förklaringen till deras attraktivitet för turister och viktiga roll i Helsingfors stadsbild?

Nikolajkyrkan och Uspenskijkatedralen, landmärken för det maritima Helsingfors, i en guidebok om Helsingfors som kom ut 1904. Bild: K. E. Holm/Ateljee Apollo, Nationalbibliotekets småtryckssamling.
Nikolajkyrkan och Uspenskijkatedralen, landmärken för det maritima Helsingfors, i en guidebok om Helsingfors som kom ut 1904. © Bild: K. E. Holm, Ateljee Apollo, Nationalbibliotekets småtryckssamling.

Turistbroschyrer och reseguider som infallsvinkel för undersökning av kyrklandskapet

I min doktorsavhandling undersöker jag kopplingarna mellan den finländska turistinformationen i bilder och uppbyggandet av den nationella identiteten. Bildmotiven har skiftat men profilen av Helsingfors domkyrka har dominerat bilderna genom årtiondena. Turistbroschyrer och reseguider är en intressant infallsvinkel för studier av kyrklandskapet eftersom de är idealiserade presentationer av stadsmiljön. De avslöjar mycket om vad makthavarna under olika tider har värdesatt och hur de har uppfattat sig själva och sin egen plats i världen. Dessutom belyser turistbroschyrer och reseguider hurdana betydelselager som anknyts till kyrklandskapet i Helsingfors och genom hurdana processer kyrkor har utvecklats till vikiga turistsevärdheter.

De kyrkor som flitigast visas upp för resenärer som besöker Helsingfors har några gemensamma drag. De ligger centralt på synliga platser och ger uttryck för människors identitet, värderingar och föreställningar. Kyrkorna är alltså lokala landmärken, men de förknippas även med nationella betydelser. Samtidigt har de en anknytning till internationella trossystem som binder enskilda platser och invånarna på dessa till ett globalt nätverk av platser.

Exempelvis Helsingfors domkyrka och Uspenskijkatedralen, som stod klar 1868, är ikoniska landmärken i Helsingfors som öppnar sig mot havet. I dem flätas samman tankar om en kristen värdegrund samt om Helsingfors och Finlands kulturella rötter. De är en väsentlig del av det finländska nationallandskap som miljöministeriet utsåg 1993. Den lutherska och ortodoxa kyrkoarkitekturen konstruerar föreställningar om en samexistens mellan östliga och västliga religioner och kulturer samt symboliserar Finlands geopolitiska ställning på gränsen mellan två maktsfärer. Domkyrkans och Uspenskijkatedralens särpräglade arkitektur som hämtar inspiration i ett internationellt formspråk bjuder även utländska besökare på en naturlig kontaktyta till den helsingforsiska och finländska kulturen och historien.

Nationella berättelser som ram för kyrklandskapet

Under tiden mellan världskrigen förknippades Helsingfors Storkyrka med föreställningar om den vita staden i Norden. Bild: Suomen Matkatoimisto Oy 1931, Nationalbibliotekets småtryckssamling.
Under tiden mellan världskrigen förknippades Helsingfors Storkyrka med föreställningar om den vita staden i Norden. © Bild: Suomen Matkatoimisto Oy 1931, Nationalbibliotekets småtryckssamling.

Stärkandet av den finländska nationalitetsidén i slutet av 1800-talet fick finländarna att definiera sitt förhållande till andra folk och nationer. Finländarna letade efter sin nationella identitet framför allt i naturen, men gav uttryck för den även i stadsmiljön. Den nationalromantiska byggstilen ökade då i popularitet, eftersom den ansågs uttrycka den finländska nationalkaraktären särskilt väl. Hållningen till Helsingfors nyklassicistiska centrum på nationens paradplats, byggt i början av autonomins tid, var mer kontroversiell under perioden då nationalistiskt tänkande framhävdes, eftersom det ursprungligen var byggt som ett uttryck för den ryska kejsarens makt.

Under loppet av 1900-talet försökte man lösa konflikten mellan finländarnas självbild och de associationer som den ryska arkitekturen i Helsingfors väckte genom att passa in huvudstadens nyklassicistiska centrum i berättelsen om Finlands historia och identitet. Enligt denna berättelse har Finland alltid haft sin viktigaste nationella referensgrupp i Västeuropa, trots att Rysslands närhet lämnat sina spår i landskapet.

Helsingfors domkyrka spelade en viktig roll i omdefinierandet av de betydelser som förknippas med stadens centrum.Efter att Finland blivit självständigt byttes det ryskklingande namnet Nikolajkyrkan till Storkyrkan. Detta namn användes till dess att kyrkan 1959 började kallas Helsingfors domkyrka. Namnet Storkyrkan lämpade sig väl för att framhäva Finlands band västerut, eftersom byggnadens centrala plats och användningen av den i statliga ceremonier speglade lutherdomens starka ställning i Finland och Finlands kontakter med det protestantiskt kristna Västeuropa. Storkyrkan var likaså ägnat att uttrycka de värderingar som omhuldades av de vita som gick segrande ur inbördeskriget 1918. Den vita fasaden förknippades med tanken om ett förbund mellan hem, religion och fosterland samt om Helsingfors som Nordens vita stad.

Helsingfors positionerades på 1900-talet till en del av det protestantiskt kristna Västeuropa genom att man tonade ned sådana landskapsdrag som ansågs vara ryska. På bilden leder bildtexten åskådarens uppmärksamhet till den lutherska Storkyrkan på bekostnad av den ortodoxa Uspenskijkatedralen. Bild: Helsingfors stads idrotts- och vandringsbyrå 1960, Nationalbibliotekets småtryckssamling.
Helsingfors positionerades på 1900-talet till en del av det protestantiskt kristna Västeuropa genom att man tonade ned sådana landskapsdrag som ansågs vara ryska. På bilden leder bildtexten åskådarens uppmärksamhet till den lutherska Storkyrkan på bekostnad av den ortodoxa Uspenskijkatedralen. © Bild: Helsingfors stads idrotts- och vandringsbyrå 1960, Nationalbibliotekets småtryckssamling.

Den idealiserade bilden av det självständiga Finlands vita huvudstad kompletterades genom att man tonade ned sådana ortodoxa landskapselement som ansågs vara ryska. Den ortodoxa garnisonskyrkan på Sveaborg avkläddes på sina kupoler och omvandlades till en luthersk kyrka. Domkyrkans ställning som Helsingfors och Finlands huvudkyrka stärktes genom att den avbildades på omslagen till turistbroschyrer och reseguider. Den ortodoxa Uspenskijkatedralen beskärdes ofta utanför bilder på det maritima Helsingfors.

Det självständiga finländska folket presenterar sig

Helsingfors kyrklandskap har formats genom att man byggt nya kyrkor allt eftersom staden vuxit och invånarantalet ökat. Samtidigt har Helsingfors byggts till ett skyltfönster för Finland och finländare, med hjälp av vilket man presenterat Finland för utlänningar och genom vilket finländarna har kunnat bekanta sig med sitt fäderneslands kärndrag.

Berghälls kyrka och Tempelplatsens kyrka är goda exempel på hur nya kyrkor har gett uttryck för det politiska och kulturella klimatet under den tid de byggdes. Berghälls kyrka, som stod klar 1912 och ritades av Lars Sonck, representerar den nationalromantiska stilriktningen som i sin tid bildade en klar kontrast till den ryska kyrkoarkitekturen. Kyrkans granitfasad och naturmotiv konkretiserar de nationalistiska tankarna hos den tidens kulturella påverkare om ett naturnära och anspråkslöst finländskt folk. Berghälls kyrka blev snabbt en viktig turistsevärdhet. I reseguider avbildades den både för sig själv och i bakgrunden av Storkyrkan, vilket för resenärer förmedlade en bild av ett särpräglat folk som månar om sin självständighet.

Sakralrummet i Tempelplatsens kyrka förenar den lutherska tron och den nationella berättelsen om naturnära finländare. Bild: Centralen för turistfrämjande 1991, mediebanken Visit Finland, Nationalbibliotekets småtryckssamling.
Sakralrummet i Tempelplatsens kyrka förenar den lutherska tron och den nationella berättelsen om naturnära finländare. © ´Bild: Centralen för turistfrämjande 1991, mediebanken Visit Finland, Nationalbibliotekets småtryckssamling.

Tempelplatsens kyrka, som färdigställdes 1969 i Främre Tölö och ritades av Timo och Tuomo Suomalainen, avvek klart från de kyrkor som tidigare byggts i Helsingfors. Dess effekt byggde inte på vertikala linjer och monumentalism, utan på en modern och överraskande arkitektur. Salen i Tempelplatsens kyrka är sprängd i urberget och täckt med en kupol, under vilken solljuset lyser upp salen. Kyrkans skrovliga innerväggar positionerar den i samma kontinuitet av finländsk arkitektur som även Berghälls granitkyrka representerar. Tempelplatsens kyrka kompletterar därmed för sin del berättelsen om naturnära finländare och den intensiva kontakten mellan den lutherska tron och den finländska nationen.  Efter att kyrkan uppförts blev den snabbt Finlands populäraste arkitektoniska turistsevärdhet som årligen besöks av cirka en halv miljon besökare.

Kyrkor som en del av det upplevelserika stadsrummet

Under de senaste decennierna har framhävandet av stadsrummets upplevelserikedom och turismens individualisering påverkat hur sevärdheterna i Helsingfors används och framställs. Förgrunden på bilderna i resebroschyrer domineras av människogestalter som deltar i det urbana livet och konsumerar stadens tjänster. Shopping, motion, kulturevenemang och avslappnad vistelse i stadsrummet har fått en framhävd roll på bekostnad av monumentala sevärdheter. Sevärdheter som Helsingfors domkyrka och Uspenskijkatedralen har börjat framställas som en del av den urbana scenen för fritidsaktiviteter. Bilderna på sakralrummet i Tempelplatsens kyrka har i hög grad gått om bilderna på Berghälls kyrka. Populariteten av Tempelplatsens kyrka förklaras av att dess arkitektur passar in i den nationella berättelsen om okomplicerade och naturnära finländare samtidigt som den betjänar upplevelseinriktade turister genom att bjuda på ett annorlunda perspektiv till staden.

Att turismpraxis förändrats uppmärksammades redan i slutet av 1960-talet. Då talade turistchefen för Helsingfors turistbyrå, Mikko Nupponen om lifeseeing-turism, med vilket han hänvisade till turisternas allt större lust att granska händelser på nära håll och även delta i dem själva. Tidigare hade turismpraxis framför allt styrts av patriotismens etiska värdegrund och en idealisering av bildning. Turismens uppgift var att öka utländska turisters kännedom om Finland och att stärka inhemska resenärers fosterlandskärlek. I det allt mer moderna Finland nöjde sig turisterna inte längre med att bara se på sevärdheter och lära sig fakta, utan de blev konsumentmedborgare som suktade efter holistiska upplevelser.

Kyrklandskapet beskrivs sedan 1970-talet som en scen för levande stadskultur och konsumtion. Bild: Centralen för turistfrämjande 1984, mediebanken Visit Finland, Nationalbibliotekets småtryckssamling.
Kyrklandskapet beskrivs sedan 1970-talet som en scen för levande stadskultur och konsumtion. © Bild: Centralen för turistfrämjande 1984, mediebanken Visit Finland, Nationalbibliotekets småtryckssamling.

Trots förändringarna bevarade kyrkorna sin viktiga roll som landmärken som strukturerade turisternas rörelser och upplevelser. I reseguidernas kartor och bilder visade sig Helsingfors domkyrka som stadens symboliska centrum som omgavs av andra viktiga kyrkor och landmärken. Kyrkorna förenade stadsdelarna i Helsingfors till en enhetlig visuell helhet och påminde turisterna om stadens kulturella och geografiska rikedom.

Stadens varumärkesbyggande stärkte Helsingfors domkyrkas ställning som en turistsevärdhet. Från 1960-talet avbildades domkyrkan ofta i logotypliknande teckningar som frigjorde kyrkan från dess geografiska kontext och förenklade den till dess mest igenkännbara drag. En sådan presentation möjliggjorde en effektiv användning av domkyrkan som Helsingfors symbol och drog en parallell till världsberömda, flitigt fotograferade landmärken i olika städer, såsom Eiffeltornet.

Turismpraxis definierar byggnadsarvets värde

Helsingfors domkyrka är en ikonisk del av det finländska nationallandskapet och många turisters första kontakt med Finland. Bild: Centralen för turistfrämjande 1999, mediebanken Visit Finland, Nationalbibliotekets småtryckssamling.
Helsingfors domkyrka är en ikonisk del av det finländska nationallandskapet och många turisters första kontakt med Finland. © Bild: Centralen för turistfrämjande 1999, mediebanken Visit Finland, Nationalbibliotekets småtryckssamling.

I en allt mer globaliserad värld definieras byggnadsarvets värde ofta genom vardagliga turism- och fritidspraxis. Turismforskare har på sistone fäst uppmärksamhet vid att turism inte längre utgör en motpol till människornas vardag. Allt fler människor lever ett rörligt liv, till följd av vilket resor har blivit att vardagligare. Samtidigt konsumerar många tjänsterna och miljön i sin hemstad på samma sätt som turister. I takt med globaliseringen har städerna börjar konkurrera sinsemellan om uppmärksamhet, kunnig arbetskraft och trendmedvetna invånare och turister. Professionellt varumärkesbyggande och turismmarknadsföring har blivit sätt att appellera till människors föreställningar och påverka deras beteende.

Turistinformationen i bilder som framställer kyrklandskapet i Helsingfors visar att turismmarknadsförare försynt styr människornas uppfattningar om betydelserna av den byggda miljön och dess eventuella användningssätt. När människorna har blivit rörligare och konkurrensen mellan städerna blivit allt tuffare har turismmarknadsförare dessutom noga börjat följa människornas preferenser och lyhört reagera på dem.

Den globala konkurrensen föder en konsumentorienterad kommunikation som indirekt ger konsumtionskraftiga individer och människogrupper mer makt än tidigare att delta i definierandet av de värden som styr användningen av byggnadsarvet. Undersökning av turismens praxis och presentationssätt med anknytning till dessa är meningsfullt eftersom det ger värdefull information om värderingar som förknippas med byggnadsarvet. Dessa värderingar styr för sin del byggnadsskyddet och beslut om utveckling av den byggda miljön.

Publicerad 7.8.2014 kl. 13.39, uppdaterad 14.9.2018 kl. 12.41