Ödekyrkorna utstrålar historia

Marja Terttu Knapas

De s.k. ödekyrkorna bland våra kyrkor bildar en liten men värdefull grupp. Som ödekyrkor betraktas de byggnader som inte längre används för regelbundna gudstjänster och som inte längre är egentliga församlingskyrkor. Till denna grupp hör också bykyrkor och små "kapell" i den yttre skärgården. Med ödekyrkorna likställs också de kyrkor i före detta brukssamhällen som efter det att församlingarna upplöstes utgör en del av bruksgårdarnas historiska miljö.

Heliga korsets kyrka i Hattula byggdes på medeltiden och är känd för sina fina kalkmålningar.
Heliga korsets kyrka i Hattula byggdes på medeltiden och är känd för sina fina kalkmålningar. © Bild: Marja Terttu Knapas, Museiverket.

De kändaste av de medeltida ödekyrkorna är Heliga korsets kyrka i Hattula och Storkyro gamla kyrka, som är berömda för sina kalkmålningar, samt S:t Olofs kyrka i Tyrvis i Vammala, som restaurerats efter en anlagd brand. Bland de allmänt kända träkyrkorna finns offerkyrkan i Pyhämaa i Nystad, Paltaniemi bildkyrka i Kajana, den berömda triangeln med träkyrkor i mellersta Finland: de gamla kyrkorna i Keuru, Petäjävesi och Pihlajavesi samt ”de kristnas största träkyrka” i Kerimäki.

De övergivna kyrkorna undgick rivning

Det lokala fiskesamhällets oktogonformade kyrka på Kallankari i Kalajoki byggdes under ledning av kyrkobyggaren Simon Silvén år 1799.
Det lokala fiskesamhällets oktogonformade kyrka på Kallankari i Kalajoki byggdes under ledning av kyrkobyggaren Simon Silvén år 1799. © Bild: Harri Nyman, Museiverket.

De övergivna kyrkor som ofta redan under andra hälften av 1800-talet fick ge plats för nya, rymligare kyrkor med bekvämligheter undgick rivning som genom ett under. Exempelvis revs inredningen, valvet och golvet i Pihlajavesi gamla kyrka våren 1870. I början av 1910-talet föreslogs att kyrkans väggstockar skulle användas för byggandet av en folkskola, och i slutet av decenniet ville man köpa kyrkan och flytta den till Killinkoski och litet senare till Mänttä och Haapamäki.  Sist och slutligen utmynnade projekten i intet, och kyrkan började restaureras i början av 1930-talet. Liknande hot om återanvändning och rivning förelåg även för de gamla kyrkorna i Keuru och Petäjävesi. Den fornvetenskapliga kommitténs aktiva verksamhet räddade å sin sida Heliga korsets kyrka i Hattula från att gå samma öde till mötes som den senare i ruiner ödelagda kyrkan i grannförsamlingen Pälkäne.

Ödekyrkorna med sina smala bänkar ger en historisk inblick i kyrkobesökarnas verklighet på 1800-talet, när alla var förpliktade att gå i kyrkan. I synnerhet under vintern var kyrkorna iskalla och mörka; de saknade värmeaggregat, elbelysning och andra bekvämligheter. Men utrymmesbristen i kyrkan var dock ofta den främsta orsaken till att man byggde nya kyrkor. I Petäjävesi kyrka klagade man på 1860-talet på trängseln i kyrkan och sade att ”knapparna i koftorna ger efter och fruntimrens sjaletter rivs sönder”.

Spår av de ursprungliga konstruktionerna

I Petäjävesi gamla kyrka, som har utsetts till världsarvsobjekt, kan man väl se de konstruktionsmässiga finesserna.
I Petäjävesi gamla kyrka, som har utsetts till världsarvsobjekt, kan man väl se de konstruktionsmässiga finesserna. © Bild: Museiverket.

I de träkyrkor som lämnades öde på 1800-talet är de ursprungliga konstruktionerna med sina omsorgsfulla detaljer väl synliga. Man hade ännu inte hunnit täcka över väggar och valv med brädfodringar, som så ofta gjordes i samband med anskaffningen av de första värmeaggregaten. Senare ombyggnader har heller inte förenhetligat olika kyrkobyggares originalarbeten eller kyrkornas ursprungliga inredning. Till exempel kyrkan i Keuru, byggd under ledning av Antti Hakola, Jaakko Klemetinpoika Leppänens kyrka i Petäjävesi och Matti Åkerbloms kyrka i Pihlajavesi är nästan lika gamla, men har mycket olika inredningar och arkitektur, och det råder därför väldigt olika stämningar i dem.

Ödekyrkorna ägs, med några få undantag, av församlingarna, som alltjämt ansvarar för deras skötsel. Detsamma gäller även de privatägda brukskyrkorna. Kyrkostyrelsen och Museiverket har försökt bidra till renoveringen av dessa ödekyrkor. För några år sedan färdigställdes ett föredömligt skickligt byggt, nytt brädtak i Pihlajavesi gamla kyrka. Reparationsarbetet på Ulrika Eleonora kyrka i Kristinestad pågår som bäst.

 

Förteckning över finländska ödekyrkor

 

Medeltida stenkyrkor

Heliga korsets kyrka i Hattula
Kemi landsförsamlings gamla kyrka i Keminmaa
Messuby gamla kyrka i Tammerfors
Sastamala kyrka i Vammala
Sibbo gamla kyrka
Tyrvis gamla kyrka i Vammala

 

1600-talets kyrkor

Loppis gamla kyrka
Nystads gamla kyrka
Offerkyrkan i Pyhämaa i Nystad
Sodankylä gamla kyrka
Tervola gamla kyrka

 

1700-talets träkyrkor

Keuru gamla kyrka
Nötö skärgårdskyrka i Nagu
Paltaniemi gamla kyrka i Kajana
Petäjävesi gamla kyrka
Pielajärvi ödemarkskyrka i Enare
Pihlajavesi gamla kyrka i Keuru
Själö spetälskehospitals kyrka i Nagu
Ulrika Eleonora kyrka i Kristinestad
Västanfjärds gamla kyrka

 

1800-talets kyrkor

Haapasaari skärgårdskyrka i Kotka
Harjavalta gamla kyrka
Irjanne bykyrka i Euraåminne
Juankoski gamla kyrka
Jurmo skärgårdskyrka i Korpo
Kallankari skärgårdskyrka i Kalajoki
Kerimäki kyrka
Kolari gamla kyrka
Kärkölä bykyrka i Nummi-Pusula
Luhanka gamla kyrka
Påmark gamla kyrka
Tankari skärgårdskapell i Karleby
Tervola stora kyrka    
Untamala bykyrka i Letala

 

Privata brukskyrkor

Fagerviks kyrka i Ingå
Koski kyrka i Bjärnå
Orisbergs kyrka i Storkyro
Tykö kyrka i Bjärnå

 

Kyrkor flyttade till friluftsmuseer

Karuna kyrka på Fölisön i Helsingfors
Turkansaari kyrka i Uleåborg

Publicerad 13.1.2006 kl. 15.45, uppdaterad 14.9.2018 kl. 12.49