De gamla begravningsplatserna – de många minnenas parker

Marja Terttu Knapas

Utformningen av dagens begravningsplatser har påverkats av många faktorer – också av lagar och förordningar. Redan i kyrkolagen från år 1686 fastställdes att kyrkogården, begravningsplatsen omkring kyrkan, skulle ingärdas väl och skötas hedervärt. På 1700-talet slutade man generellt att begrava personer inne i kyrkobyggnaderna.  Det slutgiltiga förbudet år 1822 gällde inte mera annat än släktgravarna i dessa. Enligt hälsovårdsförordningen från år 1879 måste de hälsovådliga begravningsplatserna i omedelbar närhet av bosättning indras före juni 1890. På många orter innebar detta att en ny begravningsplats anlades utanför kyrkbyarna. I städerna hade begravningsplatserna av hygieniska skäl flyttats utanför centrumområdena redan långt tidigare.

Begravningsplatsen invid kyrkan i Nokia ger ett värdigt historiskt intryck. Marja Terttu Knapas.
Begravningsplatsen invid kyrkan i Nokia ger ett värdigt historiskt intryck. © Bild: Marja Terttu Knapas.

Förordningen till hälsovårdslagen från 1927 fastställde att gravkartor skulle uppgöras för alla begravningsplatser.  Två år senare fastställde biskopsmötet en reglementsmall med principiella anvisningar om den ordning som skulle iakttas på begravningsplatserna. Föreningen Hautausmaiden Ystävät r.y. och förbundet Suomen Kotipuutarha-Liitto, som grundades i början av 1930-talet, fick ett omfattande uppdrag när de för församlingarnas räkning kartlade begravningsplatserna inför upprättandet av gravböcker. Ibland fick begravningsplatserna samtidigt en allmän plan med parkkonstnärliga arrangemang, såsom nätverk av bågformiga gångar, små öppna högtidsplatser med springbrunnar och olika träd- och buskplanteringar, som avgränsade gravkvarteren.

Gamla begravningsplatsen i Lovisa hörde till de första begravningsplatserna som redan i mitten av 1700-talet flyttades utanför städerna. Marja Terttu Knapas.
Gamla begravningsplatsen i Lovisa hörde till de första begravningsplatserna som redan i mitten av 1700-talet flyttades utanför städerna. © Bild: Marja Terttu Knapas.

Harmoniska begravningsplatser

Under den senare hälften av 1800-talet förvandlades de stora begravningsplatserna i Tyskland till de dödas städer, där gravstenarna sinsemellan tävlade om vilken som var ståtligast. Detta väckte i början av 1900-talet en reformrörelse som talade för naturenliga begravningsplatser med jämbördiga minnesvårdar. De bästa exemplen på hur reformrörelsens principer tillämpades vid planeringen av begravningsplatser är Waldfriedhof i München och Ohlsdorfer Friedhof i Hamburg samt Skogskyrkogården i Stockholm, som har upptagits i Unescos lista över världsarv.

Reformrörelsens vackra tankar om begravningsplatser med naturlig grönska och enkla minnesvårdar, som Finland hade anammat via Danmark och Sverige, fick dock så småningom ge vika för en effektiv markdisposition, och gravstenarna förenhetligades utifrån de dimensioner som fastställdes i församlingarnas begravningsreglementen. Ingen gravsten fick vara högre än de andra. Samma bestämmelse utsträcktes till att gälla konstverk på gravarna. Dagens brokiga stenar med sina metallutsirningar har inte förbättrat situationen. Reformrörelsens vackra utgångspunkt, enligt vilken en gravstens värde inte ligger i hur dyr den har varit utan i dess harmoniska samklang med miljön, dess konstnärliga form och graveringens personliga prägel är alltjämt lika aktuell som för nästan 80 år sedan, då den för första gången fördes fram i Finland.

Urngravsområdena, minneslundarna och områdena för askspridning på begravningsplatserna utgår likaså från vändningen i begravningspraxisen i Centraleuropa. Till de senaste nyheterna hör de urnplatser som har anlagts i kyrkobyggnaderna eller deras omedelbara närhet. I huvudstadsregionen utgör Berghälls kyrka i Helsingfors ett exempel på först nämnda och Olars och Hagalunds kyrkor i Esbo exempel på det senare.

Hjältegravarna

Hjältegravarna i Nurmes ligger på en solenn plats högt uppe på en ås – på samma plats som den tidigare kyrkan och i närheten av den bevarade klockstapeln från 1700-talet. Marja Terttu Knapas.
Hjältegravarna i Nurmes ligger på en solenn plats högt uppe på en ås – på samma plats som den tidigare kyrkan och i närheten av den bevarade klockstapeln från 1700-talet. © Bild: Marja Terttu Knapas.

Utmärkande för begravningsplatserna i Finland är områdena med hjältegravar. De första hjältegravarna invid en gemensam minnesstod, de enhetliga brödragravarna för stupade, anlades på kyrkogårdarna vintern 1918. Senaten i Vasa gav mitt under krigshandlingarna anvisningar om att stupade skyddskårister skulle begravas under militära och enkla ceremonier på kyrkogårdarna i deras hemsocknar. I anvisningarna räknade man också med att gemensamma minnesstoder senare skulle resas vid de gemensamma gravarna.

Under vinterkriget återupptogs samma praxis. Enligt överbefälhavarens order skulle de stupade i såväl vinterkriget 1939–1940 som fortsättningskriget 1941–1944 begravas i hemförsamlingarnas hjältegravar.  Därför har Finland inga sådana stora soldatkyrkogårdar eller gravar för den okända soldaten som finns i andra länder och som utgör föremål för uppvaktning. Som illustratörer av folkets gemensamma sorg anlitades den tidens ledande formgivare, såväl arkitekter som skulptörer. Den pietet och omsorg som hjältegravarna blev föremål för befäste deras höga underhållsstandard av idag.

Sorgens landskap

Den första av 1700-talets trädgårdsteoretiker som betraktade begravningsplatsen som en del av trädgårdskonsten var tysken C. C. L. Hirschfeld.  Han ansåg att mörka barrträd på en begravningsplats, ett enskilt träd på en grav eller täta träddungar skulle locka folk att vistas på en plats där de många minnesstoderna väcker intressanta minnen och tankar.  Han ville att begravningsplatsen skulle bjuda på något stort, dystert och högtidligt utan att vara skrämmande och som skulle göra ett rörande intryck i form av medlidande och vemodiga känslostämningar.

I Finland började man plantera träd på kyrkogårdarna i början av 1800-talet. Avsikten var inte att väcka känslor eller åstadkomma parkkonstnärliga intryck, utan orsaken var trädens hygieniska egenskaper. Ända fram till början av 1900-talet trodde man att epidemier hade sin upprinnelse i ”ångor” från gravarna, och lövträden ansågs rena luften på en begravningsplats.

I slutet av 1800-talet brukade konfirmanderna plantera almar, rönnar och björkar som prydnader på kyrkogårdarna. Idag verkar det självklart med höga träd på en gammal begravningsplats, men fotografier från den första hälften av 1900-talet visar att många kyrkogårdar på landsbygden ännu saknade både träd och omvårdnad.

I sorgens stund är det för de anhöriga inte så viktigt hur en begravningsplats i det stora hela ser ut. För en tillfällig besökare utgör en gammal begravningsplats en miljö där man kan stanna upp för meditation eller uppleva de känslor som Hirschfeld nämner. En sådan miljö inkluderar gångar som skuggas av träd och bänkar där man kan sätta sig. Den levande naturen på begravningsplatserna omfattar – som en motpol till döden – även fåglar och ekorrar, som har byggt bo på begravningsplatserna efter att ha upptäckt lugnet.

På år 1830 avlidna major Otto W. Schulmans grav på kyrkogården i Hauho har ett ensamt lärkträd planterats som tecken på sorg. Marja Terttu Knapas.
På år 1830 avlidna major Otto W. Schulmans grav på kyrkogården i Hauho har ett ensamt lärkträd planterats som tecken på sorg. © Bild: Marja Terttu Knapas.

I minnesverserna på de äldsta gravstenarna finns exempel på olika sätt att uttrycka stor sorg och saknad. I dessa framhålls den avlidnas personliga egenskaper, beundran av ett ädelt sinnelag och hederlighet. ”Av allt besvär du har gjort, av alla varierande öden följer dig endast de ädla tankarna, det goda som du gjort” eller ”Ungdom, skönhet, vishet och dygdighet förenades i henne”. I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet talades inte om döden, utan sades det att den avlidna hade somnat in i evig vila. En kvarleva av detta är uttrycket ”Här vilar”, som ännu finns på många gravstenar; minnesrunorna har däremot förändrats och hänvisar till strofer i Bibeln eller psalmboken. Idag har även denna sed frångåtts.

Också seder och bruk under besök vid de anhörigas gravar ändrar ständigt form. Först i mitten av 1900-talet blev det vanligt att pryda gravarna med granris och ljus. I vissa trakter hade man redan tidigare prytt gravarna med  julgranar. Idag fylls begravningsplatserna med tindrande ljus också på alla helgons dag. Till de nya fenomenen hör dessutom gemensamma minnesplatser, där man kan lämna sin blomster- eller ljushyllning till anhöriga och vänner som har begravts annanstans.

Upplevelsernas begravningsplatser

I Centraleuropa är begravningsplatserna föremål för den moderna tidens vallfärder till populära stormäns, konstnärers, kompositörers och författares gravar. Redan på 1800-talet beskrev en handbok om begravningsplatsen Père-Lachaise i Paris vägen till exempel till Abélards och Héloïses samt Chopins gravar. På Alexander Nevskij-klostrets begravningsplats i S:t Petersburg hedras minnet av Tjajkovskij och Dostojevskij enligt rysk sedvänja med blomsterhyllningar. I Parma i Italien hedrar unga violinister å sin sida Paganini genom att spela vid hans grav.

I Finland har besöken på begravningsplatserna en mer officiell och högtidlig prägel. Olika organisationer och sällskap kommer ihåg sina grundare på deras bemärkelsedagar. På självständighetsdagen är det hjältegravarna som är föremål för uppvaktning. Kransnedläggning på marskalk Mannerheims grav hör till och med till programmet vid statsbesök.

Förträffliga utflyktsmål för kulturhistoriska upptäcktsfärder är de gamla begravningsplatserna i Helsingfors, Åbo, Borgå, Kuopio, Tammerfors, Vasa, Uleåborg och Jyväskylä. Den som strövar omkring på dessa kan vid gravvårdarna stöta på minnen från finländsk eller lokal historia.  Kända namn inom vetenskap, konst, musik och litteratur väcker minnesbilder om dessa stormäns verk. De flesta politiska stormännen har begravts i Helsingfors. Sandudds begravningsplats kan därför betraktas som Finlands nationalbegravningsplats på samma sätt som Koli representerar vårt nationallandskap.

Man kan också erfara trädgårds- eller parkkonstnärliga upplevelser på en begravningsplats. Till exempel Helsingforsbegravningsplatserna Sandudds och Malms etappvis anlagda delar med sina terrasseringar, formationer och trädslag av otaliga arter återspeglar tydligt planeringsprinciperna under 1900-talets olika decennier. De långa och ståtliga mittgångarna på dessa begravningsplatser hör vid sidan av dem på begravningsplatsen i Uleåborg till de finaste parkgångarna i Finland.

Ur de enskilda gravarnas synvinkel har floran på begravningsplatserna krympt. Allt flera anhöriga har på grund av bortflyttning, dåliga förbindelser eller av andra orsaker låtit församlingen ta hand om gravarna, vilket har lett till att planteringarna har förenhetligats. De vilda växter, såsom liljekonvalj och blåsippa, och de perenner, såsom funkia, strutbräken, akleja och löjtnantshjärta, som tidigare var vanliga gravväxter, håller på att försvunna nästan helt och hållet. Ännu på 1940-talet var – överraskande nog – rabarbern en populär prydnadsväxt på de nordliga begravningsplatserna.

Lokalhistorians skattkammare

På begravningsplatsen i Pojo har ett stort antal gjutjärnsgravvårdar tillverkade av närbelägna Fiskars bruk bevarats. Marja Terttu Knapas.
På begravningsplatsen i Pojo har ett stort antal gjutjärnsgravvårdar tillverkade av närbelägna Fiskars bruk bevarats. © Bild: Marja Terttu Knapas.

Under de senaste åren har den tilltagande släktforskningen och den ökade lokalmedvetenheten lett till att böcker och handböcker om begravningsplatserna har vunnit insteg Dessa innehåller vid sidan av historiska uppgifter om begravningsplatserna, begravningspraxisen och gravvårdarna också biografiska uppgifter och berättelser om de avlidnas människoöden av de mest förunderliga slag.

En gammal begravningsplats med sina minnesstoder bildar en miniatyr av lokalsamhällets tysta majoritet – såsom redan Homeros benämnde de hädangångna. Miniatyrsamhällets inre ordning vittnar om värderingarna och samhällsstrukturerna på 1800-talet och i början av 1900-talet. Kyrkoherdarnas gravplatser låg närmast kyrkan; rusthållarna och ståndspersonerna begravdes på de synligaste platserna i sina släktgravar och adelssläkterna i sina ärvda gravkapell. I begravningsplatsernas utkanter fanns raderna med de obesuttnas gravar – ofta med minnesmärken i trä. Ordningen var densamma som förr i tiden inne i kyrkan, där det rådde en noggrann bänkindelning. De nya begravningsplatserna vittnar däremot om jämlikhet, demokrati, normer och regler med jämna rader av standardstenar.

Vid sidan av bemärkta personer lönar det sig att i synnerhet på gamla kyrkogårdar och begravningsplatser på landsbygden fästa uppmärksamhet vid de övriga uppgifterna i samband med den avlidnas namn på gravvårdarna. Här kan vi möta många försvunna yrken, såsom brandsprutmakare, sadelmakare, fångvakt och klockringare, som avspeglar lokalsamhällets praktiska behov; till de mest säregna hör karusellägaren, som finns på Kuopio stora begravningsplats.

En gravvård är en minnesstod som de anhöriga har rest på en avlidens gravplats. Om en gravvård avlägsnas måste den förstöras på ett hedersvärt sätt. Gravstenar kan dock också återvinnas, om namnen på stenarna först slipas bort. Johanna Forsius, Museiverket.
En gravvård är en minnesstod som de anhöriga har rest på en avlidens gravplats. Om en gravvård avlägsnas måste den förstöras på ett hedersvärt sätt. Gravstenar kan dock också återvinnas, om namnen på stenarna först slipas bort. © Bild: Johanna Forsius, Museiverket.

Också för kvinnor angavs ofta yrket eller ställningen, om det sedan var fråga om en obesutten diversearbetare, arbetskarls hustru, kär maka, bondhustru eller kyrkoherdefru. Om gångna tiders värderingar vittnar de ståtliga gravvårdar som rests för en orts första student eller lyceist. Bildmotiven på gravstenarna består inte alltid av enbart kristna symboler, utan till exempel en sjökaptens sten kunde prydas av en fyr och en bondes av ett sädesax och en skära.  För den enskilda människan och samhället utgör en begravningsplats en många minnens park.

Internationell skyddsverksamhet

Föreningen för betydelsefulla begravningsplatser i Europa (The Association of Significant Cemeteries in Europe, ASCE), som grundades i Bologna år 2001, arbetar för att lyfta fram begravningsplatsernas ställning som en del av det europeiska kulturarvet, främja skyddet och restaureringen av dessa samt uppmärksamma medborgarna genom olika publikationer och broschyrer. Till föreningen hör för närvarande 59 betydelsefulla begravningsplatser på olika håll i Europa.

Närmare information om dessa och föreningens verksamhet finns på webbplatsen www.significantcemeteries.net.

Artikeln baserar sig på en artikel i publikationen Puistot ja Puutarhat (Parker och trädgårdar) i anslutning till Dagarna för Europas byggnadsarv 2005.

Litteratur:

Göran Selén, Näsinmäen hautausmaa 200 vuotta. Näsebackens begravningsplats 200 år. Porvoon seurakuntayhtymä – Borgå kyrkliga samfällighet 1989.

Voitto Viro, Vanha hautausmaa. Helsingin Hietaniemen hautausmaan opas. Otava 1993.

Kävelykierros Kuopion Isolla hautausmaalla. Kuopion kulttuurihistoriallinen museo 1993.

Paijalan hautausmaan vaiheita 100 vuoden ajalta. Tuusulan seurakunta 1996.

Kirsi Schali, Oulun hautausmaat. Oulun ev.lut. seurakunnat 1996.

Riikka Kaisti & Martti Puhakka, Unikankareen kummulta Skanssin malmille. Turun hautausmaan vaiheita. Turun ja Kaarinan seurakuntayhtymä, Turun maakuntamuseo 1999.

Hautamuistomerkkien hoito. Rakennushistorian osaston julkaisuja 24. Museovirasto 2003.

Publicerad 18.10.2007 kl. 14.50, uppdaterad 14.9.2018 kl. 12.44