Om utvecklingen av rumsindelningen i bostadshus

Teppo Korhonen

Eldhuset är äldst

Den enklaste formen av knuttimrade byggnader var enkelrumshus. Ingången var normalt från kortsidan och byggnaden hade sadeltak. Sådana boningar är hos oss lika gamla som knuttimmertekniken, dvs. de härstammar från järnåldern. Huset hade ursprungligen en eldhärd mitt på golvet och längs väggarna fanns långbänkar, vilka användes till att sitta och sova på. Denna bostadsform kallas eldhus. Dylika byggnader var i användning ända in på 1900-talet, både som tillfälliga bostäder, t.ex. som fiskarkojor, och som ekonomibyggnader, t.ex. som kokhus.

Runosångaren Pentti Lyytinen i en stuga i Savolax efter R.W. Ekman (1847–48).
Runosångaren Pentti Lyytinen i en stuga i Savolax efter R.W. Ekman (1847–48). © Bild: Museiverket.

Pörtet blir stuga

Det blev mera svängrum i det enda rummet då eldhärden flyttades från mitt på golvet till bredvid väggen. Den här lösningen har levt kvar in i vår tid endast i smedjorna. Man började rusta bostäderna med eldstäder av stenar radade över ett valv där man eldade. Eldstaden höll värmen och spred den jämt till rummet. Huset blev bekvämare att bo i. En byggnad som utrustats med eldstad i ett hörn av rummet kallas pörte. Pörtet togs över till oss från slaverna i slutet av järnåldern. Den här bostadsformen har sedan länge fallit ur bruk i egentliga bostadshus, men har använts i skogspörten, rökbastur och rior.

Eldstaden i Mäki-Lauris rökstuga i Hankasalmi.
Eldstaden i Mäki-Lauris rökstuga i Hankasalmi. © Bild: Museiverket.

När eldstaden av staplade stenar ersattes med en murad eldstad på samma plats i rummet, som fortsättningsvis fylldes med rök, uppstod stugan. Stugan var en västeuropeisk uppfinning som spred sig även till slaverna. Östfinnarna tog till sig stugan som konstruktion, men fortsatte att kalla den pörte. Enkelstugans eldstad, som bestod av en ugn med spis framför, försågs under nya tiden med rökgång och skorsten.

Förstuga i gaveländan

Parstuga i Välimaa i Utsjoki. Klicka på bilden för att förstora den.
Parstuga i Välimaa i Utsjoki. Klicka på bilden för att förstora den. © Bild: Kolehmainen & Laine, Museiverket.

Eldhuset, pörtet eller stugan gjordes mera användbar genom att man byggde ett enkelt tak utanför dörren t.ex. genom att förlänga taksprånget och stöda det på stolpar. Dylika lösningar påträffas i smedjor och bastur, medan bostadshusen redan länge har försetts med en sluten förstuga i gaveländan. En förstuga som består av ett rum kan ha dörren i kortändan, precis som den egentliga stugan, eller i motsatts till det tidigare på långväggen. Den senare lösningen blev sedermera det förhärskande, eftersom det var praktiskt med dörren på sidan då förstugan delades i två rum. Baktill i den delade förstugan fanns ett förråds- eller bostadsrum, dvs. kammaren. Belägg för ”kammare” finns redan från 1500-talets Åbo. Kammaren var ofta husets finrum, och det första rummet som rustades med en eldstad med rökgång.

Enkelstugan med förstuga behöll sin ställning som huvudbyggnad i anspråkslösa hemman, vanliga torp eller landbohemman samt hantverkarbostäder eller backstugor ända till slutet av den traditionella bondekulturen.

Parstugan hade förstugan i mitten

Enkelrumshuset med förstuga i ena gaveländan kunde lätt utvidgas genom att bygga ytterligare ett rum på andra sidan förstugan. Normalt användes det ena gavelrummet som dagligstuga, där man också lagade mat; ungefär vad vi i dag kallar lantkök. Anderstugan, dvs. rummet på andra sidan av förstugan, användes som förrådsrum eller för gäster, dvs. sal. I Satakunta och södra Tavastland kallades rummet bakstuga (fi. pakari). Trots att båda av de större gavelrummen inte egentligen användes som stuga, kallas den här byggnadsformen vanligen parstuga.

Den symmetriska byggnadstypen med förstugan i mitten infördes hos oss under renässansen. När man i huvudbyggnaden behövde fler rum, t.ex. för mer tjänstefolk, byggdes den ena eller båda stugorna ut med en bakomliggande kammare eller t.o.m. två, om utbyggnaden delades med en längsgående vägg. Förstugan kunde också byggas ut genom att längst in i den inreda två kamrar bredvid varandra.

Även det andra gavelrummet kunde delas med en vägg i två rum; då är det visserligen inte längre fråga om en parstuga, trots att byggnaderna ofta kallas så i litteraturen.

Sällsynt klöverform

Redan under medeltiden förekom bostadshus som hade förstugan i mitten och baktill ett från husstommen utskjutande förrådsrum eller en kammare. Byggnadens grundplan liknade ett klöverblad. Man kunde gå igenom förstugan som hade dörr på både fram- och baksidan. Om det fanns ett rum baktill i förstugan, gjordes detta smalare än förstugan så att det blev en smal passage till bakdörren.

Den här typen av hus påträffas både i mangårdsbyggnader och kungsgårdar. Den torde aldrig ha varit speciellt allmän.

Mittsalen hör till den karolinska planlösningen

Exempel på den karolinska planlösningen: modellritning för ett kaptensboställe från 1731. Klicka på bilden för att förstora den.
Exempel på den karolinska planlösningen: modellritning för ett kaptensboställe från 1731. Klicka på bilden för att förstora den. © Bild: Original: Krigsarkivet, foto: Museiverket.

Den tredje varianten av huset med mittförstuga utvecklades av den symmetriska parstugan med kammare innanför förstugan. Genom att göra byggnadskroppen djupare och mittpartiet bredare kunde rummet bakom förstugan utvidgas från en kammare till ett storrum, som nu blev finrummet eller salen. Då man samtidigt delade itu ”stugorna” på var sida av förstugan med en längsgående vägg, framträdde salen som relativt stor i förhållande till de andra rummen. Ett av de mindre sidorummen inrymde köket.

Planlösningen i denna s.k. salsbyggnad kallas även karolinsk, eftersom den uppstod i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet då Sverige regerades av kungar med namnet Karl. Den anammades allmänt bland de högre stånden, eftersom den var vanlig i typritningarna för prästgårdar och högre officerares ämbetshus. Lägre ämbetsmän fick nöja sig med parstugan.

I västra Finland kunde även på en bondgård finnas ett separat gästhus med sal. Ibland kunde gästhuset ha formen av en salsbyggnad. Hus med mittsal byggdes även i två våningar, då representationsrummen fanns på övre våningen. Dylika byggnader har dock varit sällsynta hos oss, t.o.m. hos de högre stånden, men man kände till idén och tillämpade den på bl.a. de ståtliga österbottniska mangårdsbyggnaderna.

Sidokammarstugan är en österbottnisk lösning

I de södra delarna av Mellersta Österbotten påträffas en bostadsform där stugan inte går över hela byggnadens bredd, utan kamrarna har placerats på ena sidan av dagligstugan. Dylika sidokammarstugor, eller korsbyggnader, byggdes mellan slutet av 1700-talet och 1840-talet. Byggnaderna med sidokammare kan delas in i fem typer, av vilka två är enkelstugor och tre parstugor med olika planlösningar. Förutom den här klassificeringen finns ytterligare några bostadshus vilka har var sin unika planlösning.

Bostadshusen med sidokammare har sina förlagor i 1600-talets prästgårdar, officersboställen och herrgårdar, och från senare tid i borgarhusen i Karleby och Jakobstad.

Friare planlösningar

Vid ingången av 1900-talet infördes västerifrån en byggnadsform med bred stomme, vilken var populär fram till andra världskriget i både villorna i städerna och tjänstemännens och köpmännens bostäder på landsbygden. Planlösningen kännetecknades av att mellanväggarna inte var symmetriskt placerade, vilket medgav större variation i antalet, storleken och användningen av rummen. Husbonden fick ett eget arbetsrum, salen delades i vardagsrum och matsal osv.

Egnahemshuset fick hjärtmur

Evakuerade karelares hus i Nastola.
Evakuerade karelares hus i Nastola. © Bild: Pekka Kyytinen, Museiverket.

Redan under 1900-talets första årtionden utvecklade personer med yrkesutbildning i byggnadskonstruktion en form av bostadshus, vilken under återuppbyggnadstiden efter andra världskriget blev minst lika allmän som par- och enkelstugorna hade varit tidigare.

Grundidén var att eldstäderna skulle placeras mitt i byggnaden, så att alla rökgaser kunde ledas ut genom samma skorsten. Eldstäderna bildade ett ”värmeelement” mitt i huset, så att man kunde elda så ekonomiskt som möjligt. I köket fanns en ugn med spis, i de andra rummen en rund kamin med plåtskal, som utformats efter rysk förlaga. Planlösningen var i det stora hela den samma som i sidokammarstugorna.

När familjen växte kunde vinden under sadeltaket tas i bostadsbruk genom att inreda en vindskammare i ena eller t.o.m. båda gavlarna. Om man behövde ytterligare rum, kunde bottenplanen för nedre våningen dubbleras så att byggnaden fick två hjärtmurar med eldstäder.

Publicerad 8.2.2006 kl. 14.10, uppdaterad 11.9.2018 kl. 8.55