Modell för landsbygden – ståndspersonerna, föregångare inom byggnadskulturen

Irma Lounatvuori

En rak trädallé löper över en vidsträckt åkerslätt, över odlingslandskapet höjer gamla ädelträd sina täta kronor och man skymtar tak av stora byggnader. En förbipasserande kan sluta sig till att det är frågan om en herrgård. Århundraden av bosättning på samma ställe, byggnation och förnyelse, röjning och markbearbetning har skapat miljöer som tillhört samhällets adel och ståndspersoner.

Fagervik.
Fagervik. © Bild: Erkki Härö, Museiverket.

Herrgårdarnas placering har påverkats av de farleder till havs som lämpat sig för segelfartyg, insjöarnas farleder och Stora Kustvägen från Åbo till Viborg. Den äldsta finländska herrgårdszonen är koncentrerad till kustlinjen från östra Nyland till området kring Kaland och stränderna vid de farleder på Vanajavesi som befann sig inom inflytelsesfären för Tavastehus slott. En säregen herrgårdszon återfinner vi i hjärtat av Savolax, i socknarna Jorois, Jockas och Rantasalmi, där officerarna vid kadettskolan i Rantasalmi förvärvade markinnehav.

Ståndspersoner som innehade kronans högsta befattningar byggde herrgårdsliknande hov som kunde jämföras med kulturbygdernas herrgårdar i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet i norra Karelen, där det inte fanns någon egentlig högreståndsmiljö,. Från och med 1600-talet grundades järnbruk främst vid forsar längs den nyländska kusten; bruken byggdes och förvaltades enligt systemet för herrgårdsekonomi. Då man beskriver brukspatronens boendemiljö brukar man tala om bruksgårdar.

Till en herrgår hör flera byggnader och en trädgård

Herrgårdens centrala byggnadsbestånd består av en mangård som placerats på bästa möjliga plats i landskapet och vars viktigaste byggnad är ett karaktärshus som representerar det senaste inom dåtida arkitekturen. En herrgård har alltid varit en till lantbruket nära knuten produktionsenhet, vilket har krävt en mängd byggnader, stall, ladugårdar, oxstallar, svinhus, kalvskydd, hönshus, foderlager, redskapslider, vagnslider, drängstugor och arbetarbostäder. Dessa utgör en flertalig och koncentrerad byggnadsgrupp som ligger ett stycke från karaktärshusets gårdsplan och är väl synlig på avstånd.

Kolkki gård.
Kolkki gård. © Bild: Olli Cavén, Museiverket.

Herrgårdarna har alltid varit betydande föregångare och trendsättare inom många livsområden. Ägarna har tack vare sitt välstånd och direkta utländska kontakter haft bättre möjlighet att följa med nyheter, vare sig det har gällt arkitektur, inredningsstilar eller sällskapsliv, åkrarnas växelbruk eller trädor, täckdikning eller ystning, köksträdgårdar och parkkultur. Allting har påverkat kulturlandskapets utveckling.

Fastän herrgårdens ståndspersoner inte i egentlig mening umgicks med ortens bönder, spriddes nyheter och information via byggare, hantverkare, dagsverkstorpare och tjänstefolk till folket runtomkring, vilka efter bästa förmåga anpassade rådande mode, seder och bruk till den egna boendemiljön.

Trädgårdarna har en fast anknytning till herrgårdskulturen, de äldsta och mest betydande exempel på trädgårdskonst kan beskådas i herrgårdarnas omgivning. Det historiska spektret omspänner allt från geometriska nyttoväxtträdgårdar till landskapsparker med betoning på naturenlighet och kontinental trädgårdsplanering som uppstod i början av 1900-talet.

De främsta arkitekterna planerade bruksgårdarna

Bruksgårdarna utgör ett säreget tillskott inom herrgårdskulturen och vad gäller herrgårdsbyggnationens mångfald. De arkitektoniskt mest betydelsefulla bruksgårdarna är från 1700-talet, järnbrukens ekonomiska blomstringstid. Bruksområdena känns fortfarande igen på byggnaderna som placerats enligt funktionalitet och social hierarki.

Den brokiga samlingen produktionsbyggnader är uppförd i närheten av vattenkraft, medan arbetarbostäderna har byggts som ett band längs bruksvägen eller utspridda vid åkrarnas skogskanter. Brukspatronens gods ligger något avsides från smedjornas och sågverkens buller.  Karaktärsbyggnaden med tillhörande gårdsplan och park utgjorde en dåtida lyxmiljö som skiljde sig från bygdens övriga byggnation och var ett sätt för patronen att visa upp brukets välstånd och framgång. 

Vid planering av karaktärsbyggnaden och parkerna tog patronerna till sig de senaste nyheterna inom arkitektur och skydde inga kostnader då de anlitade landets bästa planerare eller kända arkitekter från Sverige. Murarmästaren C.F. Schröder, som flyttat från Stockholm till Åbo, fick i uppdrag att uppgöra tidsenliga ritningar för Fagervik, Tykö, Björkboda och Svartå bruksgårdar, vilka uppfördes i slutet av 1700-talet. .. För de sista detaljerna av Fiskars nya karaktärsbyggnad och planeringen av brukskyrkan i Orrisberg vände man sig däremot till  C.L. Engel.

På 1900-talet, då den traditionella järnproduktionen upphört och man övergått till modern industriell produktion, differentierades bruksgårdarna ofta men fortsatte det herrgårdsekonomibaserade lantbruket.

Helhetsplanering för herrgårdarna i början av 1900-talet

Flertalet bevarade herrgårdar är från början av 1800-talet, men betydelsefulla exempel finns från 1700-talets senare del, från tiden för ekonomiskt och kulturellt uppsving. Herrgårdarnas byggnadsbestånd har spontant utökats enligt behov och består oftast av byggnader från mycket olika tidsepoker.

Herrgårdar, där byggnadsbeståndet förnyats enligt en helhetsplan som i mycket påminner om dagens stadsplanering berättar om det ekonomiska uppsvinget och lantbrukets stordrift i början av 1900-talet. Kompositionen framhäver funktionell representation. Bengt Schalin och Paul Olsson, landets ledande industrimiljöarkitekter och trädgårdsarkitekter, anlitades ofta som planerare. Karaktären hos dessa herrgårdar är helt olik de på 1800-talet byggda slutna frälsesäterier där man framhävde vikten av enskildhet.

Herrgårdarna andas stilhistoria

Viurila gård.
Viurila gård. © Bild: Museiverket.

Herrgårdarnas byggnader erbjuder vid sidan av kyrkorna ett ypperligt material då man vill skapa en överblick av stilarna inom byggnation och arkitektur som spänner över olika århundraden. De förmedlar den gustavianska tidens uppfattning av stil och god smak, autonomins klassicism, stilblandningen i slutet av 1800-talet eller sökandet efter en ”herrgårdsstil” under de första decennierna av vår självständighet. Många herrgårdars karkatärsbyggnader är också betydande exempel på finländsk arkitektur, och de omsorgsfullt planerade herrgårdsmiljöerna med byggnader och parker är arkitektoniskt övergripande konstverk.

Herrgårdslivet tynar bort

Den efterkrigstida brytningen vad gäller sociala förhållanden och den på 1940-talet genomförda skiftesförrättningen ledde till att största delen av de gamla herrgårdarna vid 1960-talets början hade förlorat förutsättningarna att underhålla det numerärt stora och stordådigt uppförda byggnadsbeståndet.

Livet på herrgårdarna har saktat av, det finns inte mer arbetsfolk, de gamla fähusen står tomma då kreaturshållningen upphört, gamla ekonomibyggnader lämpar sig inte som skydd för stora jordbruksmaskiner. Bodar och lador står oanvända. Då den ekonomiska grunden förändrats har en beklagansvärt stor del av den historiska herrgårdskulturen lämnats vind för våg eller helt försvunnit.

Herrgårdens "eget" folk bor inte längre i de flertaliga arbetarbostäder som underställdes herrgårdsekonomin, inte heller i torparnas och backstugusittarnas små, i skogsdungar eller vid åkerkanter belägna stugor. I stället har de små husen förvandlats till sommar- eller fritidsstugor.  

Nära städer belägna herrgårdar har fått avstå mark till förmån för nya förorter, stormarknader och motorvägsbyggen. Många herrgårdar, där endast karaktärsbyggnaden står kvar som ett historiskt minne över herrgårdsekonomins byggnadsbestånd, har förvandlats till hotell och semestertillhåll eller lokaler för mötes- och festservice.

Herrgårdskulturens inverkan är ändå ännu påtaglig i det agrara landskapet och berikar mångfalden i vår byggda miljö. En stor del av herrgårdarna är ännu aktiva lantbruk, och tack vare de stora åker- och skogsarealerna kan ett glädjande stort antal ägare ännu underhålla herrgårdens historiska byggnadsbestånd och herrgårdsmiljö, som ännu på många sätt reflekterar århundraden av arbete och kultur.

Prästerskapets inverkan på omgivningen

Herrgårdarna har varit ägarnas egna skapelser. Militärboställen och prästgårdar byggdes å andra sidan under myndigheternas överinseende i enlighet med gällande förordningar. Dessa boställen har innehaft en betydande ställning som föregångare inom landsbygdens byggnadskultur. Tjänsteboställena har fungerat som självförsörjande jordbruk, ofta som modelljordbruk för hela socknens bönder och torpare. Militärboställena byggdes enligt i Stockholm uppgjorda modellritningar för att motsvara officershierarkin och innehavarens ståndsmässiga boendestandard.

Prästgårdarna byggdes enligt ståndsmässiga normer, vilket betyder att många prästgårdar hörde till kyrkobyns och socknens ståtligaste och modernaste byggnader. Byggnadsbeståndet för militär och prästerskap bestod liksom herrgårdarna av ett flertal fähus och ekonomibyggnader, omgivningen bestod av trädgård och till kulturlandskap förvandlade åkrar. Militärboställena blev arrendejordbruk då indelningsverket avskaffades i början av 1800-talet. Ett flertal ämbetshus bildar en historisk kärnpunkt för skolor eller vårdanstalter som grundades i början av Finlands självständighetstid.

 Prästgårdarna förlorade sin framskjutna position inom bysamhället då prästerskapets lönegrunder ändrades i början av 1900-talet, vilket ledde till att prästgårdens åkrar inte mera odlades och kyrkoherden med familj flyttade från prästgården till en egen villa. Man har planlagt åkrarna som tomtmark för växande bostadscentra, rivit den ena ekonomibyggnaden efter den andra och endast i sällsynta fall har prästgården bibehållits som kyrkoherdens bostad.

I många kyrkobyar, vid sidan av prästgårdens huvudbyggnad, representeras det äldsta byggnadsbeståndet av de tjänstemannahus som, i och med det kommunala självstyret, uppfördes i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier.  De här husen är tjänstebostäder som byggdes för kommunalläkare, apotekare, länsmän, veterinärer och bankdirektörer på de platser i kyrkobyn som hade den vackraste utsikten. Dessa moderna, villaliknande eller av 1920-talets klassicism inspirerade hus byggdes i vissa fall enligt en typritning, men ofta var dessa hus, som återspeglade ägarens sociala ställning, ritade av arkitekter. Tack vare dem spreds nyheter och stilar inom byggkonsten till kyrkobyarna där man ännu allmänt byggde i allmogestil.

Publicerad 16.1.2006 kl. 14.47, uppdaterad 11.9.2018 kl. 8.56