Föreningshusen lever

Leni Pakkala

De flesta finländare känner till föreningshusen som hustyp, om inte för annat så åtminstone för den finska sången om Suhmuran Santra, där det bjöds upp till dans på föreningshuset. Föreningshusen och Folkets hus bjuder alltjämt upp till dans och erbjuder en plats för möten, fester, klubbar, skådespel, sång, musik, spel och mycket annat. Föreningshusen är mångsidiga lokala allaktivitetshus. Husen används inte bara av de föreningar som äger dem utan också av andra sammanslutningar och privatpersoner. Ibland kan föreningshuset vara den enda samlingslokalen på en ort och ett fysiskt och mentalt landmärke i området.

Vaskio ungdomsföreningshus i Halikko är ett medelstort föreningshus, som byggdes under ungdomsföreningshusens guldålder på 1920-talet.
Vaskio ungdomsföreningshus i Halikko är ett medelstort föreningshus, som byggdes under ungdomsföreningshusens guldålder på 1920-talet. © Bild: Leni Pakkala.

Med föreningshus avses byggnader som har uppförts av ideella föreningar och som används som samlings- och festlokaler.

I Finland finns uppskattningsvis cirka 2 600 föreningshus. I genomsnitt är de 75 år gamla och har en yta på 380 m². Cirka en fjärdedel av föreningshusen har klassificerats som kulturhistoriskt värdefulla byggnader. De flesta husen finns i Nyland, Birkaland och Södra Österbotten. En finskspråkig sökmotor för föreningshusen finns på webbplatsen www.seurantalot.fi, som har lanserats av föreningshussammanslutningarna.

Demokratins scener och gemensamma vardagsrum

Föreningshusen som byggnadstyp uppstod i samband med den kraftiga samhällsförändringen i slutet av 1800-talet. Ståndssamhället upplöstes, industrialiseringen tilltog och kraven på demokrati pyrde. Med den samhälleliga omvälvningen började de traditionella sociala grupperna, släkt- och bygemenskaperna förlora sin tidigare betydelse. Den nya sortens sammanslutningar sökte en ny samhällsvision, bevakade gemensamma intressen och bjöd på fritidsaktiviteter. För verksamheten behövde sammanslutningarna en hemvist, ett föreningshus.

FBK-huset i Åbo i nyrenässans (arkitekt Karl Reinius, byggnadsår 1892) hör till de äldsta stadsföreningshusen som alltjämt används på ursprungligt sätt.
FBK-huset i Åbo i nyrenässans (arkitekt Karl Reinius, byggnadsår 1892) hör till de äldsta stadsföreningshusen som alltjämt används på ursprungligt sätt. © Bild: Leni Pakkala.

De viktigaste kollektiven som har byggt föreningshus omfattar frivilliga brandkårer, nykterhetsföreningar, ungdomsföreningar, arbetarföreningar, lantmannagillen, idrottsföreningar och skyddskårer. De frivilliga brandkårerna betraktas som de första föreningshusbyggarna, och till de första föreningshusen hörde FBK-husen i Vasa och Jyväskylä från år 1887. De flesta föreningshusen byggdes av arbetarföreningar och ungdomsföreningar. Det första Folkets hus byggdes i Åbo 1889 och det första ungdomsföreningshuset i Kauhava 1894.

Salen – husets kärna

Huvudrummet i ett föreningshus utgörs av en festsal med scen. Scenen försågs vanligen med kulisser föreställande landskap, storstuga och kammare. Nästan alla föreningshus hade en restaurang, så kallad byffé, och kök, och många hade dessutom en vaktmästarbostad. Vestibulen med biljettförsäljning och kapprum utgjorde en väsentlig del av ett föreningshus. I en gårdsbyggnad inrymdes lider och utedass.

Också interiören i FBK-huset är välbevarad. De ursprungliga dekorationsmålningarna började restaureras år 2000.
Också interiören i FBK-huset är välbevarad. De ursprungliga dekorationsmålningarna började restaureras år 2000. © Bild: Leni Pakkala.

Föreningshusens typiska dimensioner och exteriör bestämdes utifrån användningssyftet. Framför allt storleken skiljer dem från övriga byggnader i omgivningen; festsalens stora fönster vittnar om att det är ett föreningshus.

Föreningshusen byggdes vanligen i timmer och med gemensamma krafter. Ibland kunde man köpa en gammal ria eller ett gammalt hus som byggmaterial. Ofta erhölls nytt timmer i form av donationer från ortsbornas skogar.

Från cigarettaskar till Alvar Aalto

Föreningshusen har ritats av en brokig skara förmågor. För bygget svarade ofta en byggnadskommitté, som bestod av medlemmar i föreningen och som också kunde höra upp ritningarna. Ritningar erhölls också i form av donationer eller köptes hos byggmästare eller andra fackmän. För ungdomsföreningshusen och Folkets hus lät centralorganisationerna till och med utarbeta vissa typritningar.

De större föreningshusen i städerna byggdes av sten och ritades av bland annat vissa av landets främsta arkitekter, såsom Theodor Höijer (Helsingfors Frivilliga Brandkårs hus), Eliel Saarinen (Folkets hus i Kotka) och Alvar Aalto (ungdomsföreningshuset i Alajärvi, Folkets hus och Skyddskårshuset i Jyväskylä och Kulturhuset i Helsingfors).

Förankring i tiden

Folkets hus i Lempäälä hör till de typiska föreningshus som har byggts i flera etapper. Till vänster den äldsta delen – en bostadsbyggnad från 1800-talet – som arbetarföreningen köpte 1901. Samtidigt byggdes en tillbyggnad med festsal, buffé, kök, garderob och rökrum.
Folkets hus i Lempäälä hör till de typiska föreningshus som har byggts i flera etapper. Till vänster den äldsta delen – en bostadsbyggnad från 1800-talet – som arbetarföreningen köpte 1901. Samtidigt byggdes en tillbyggnad med festsal, buffé, kök, garderob och rökrum. © Bild: Leni Pakkala.

Föreningshusens framväxt har en fast anknytning till de samhälleliga utvecklingsperioderna. Den intensivaste byggfasen för Folkets hus upphörde med medborgarkriget. Däremot byggdes ungdomsföreningshus flitigt på 1920- och 1930-talet.  Samtidigt stängdes och beslagtogs många Folkets hus.

Under andra världskriget förstördes många föreningshus, medan andra förlorades med landavträdelserna. Hundratals hus som hade tillhört skyddskåren, som upplöstes efter kriget, tillföll nya ägare och de Folkets hus som hade beslagtagits återbördades till sina tidigare ägare. Också nya föreningshus började byggas, i synnerhet i Lappland.

På 1960-talet avtynade föreningshusverksamheten, vilket ledde till att många hus till och med revs.   På 1970-talet ökade uppskattningen av husen, varvid de återfick sin handlingskraft. Till detta bidrog också det statliga renoveringsbidrag som har beviljats sedan 1978. I början av 2000-talet förefaller det som om föreningar som representerar hela den lokala gemenskapen i allt större grad tar husen i användning; det uppstår nya bya- och hembygdsgårdar.

På grund av verksamhetsrelaterade krav har husen genom tiderna byggts ut i flera repriser samtidigt som man har förbättrat utrustningen och omorganiserat lokaliteterna.

Föreningshusen består

De bevarade målningarna på de sluttande takavsnitten i salen härrör från år 1907 och har målats av konstnär Richard Rautoja.
De bevarade målningarna på de sluttande takavsnitten i salen härrör från år 1907 och har målats av konstnär Richard Rautoja. © Bild: Leni Pakkala.

För att föreningshusen ska bestå måste de nyttjas aktivt. Avtynad användning leder till att också huset så småningom förfaller. Upprätthållandet av föreningshusen kräver att innehavarna, som verkar på frivillig basis, bidrar med betydande resurser och insatser. Gemensamma krafter är alltjämt det som gäller vid underhåll och renovering.

Fram till år 2005 hade nästan 1 750 föreningshus beviljats cirka 43 miljoner euro i statligt renoveringsbidrag. Sedan år 2004 har bidragen beviljats av Finlands Hembygdsförbund och den inom detta verkande Föreningshusdelegationen, som representerar såväl centralorganisationerna för de föreningar som äger föreningshus som myndigheter. Bidragen har beviljats för renoveringar som bevarar husens värden och som förbättrar användningsmöjligheterna. Ambitionen har varit att styra renoveringarna så att föreningshusens karaktär bevaras och så att de traditionella byggnaderna även i övrigt renoveras med beaktandet av stilen. Rådgivningen har betonat den ekonomiska renoveringslinje som Museiverket har gått in för.

I början av 1980-talet utvidgades byggnaden med toaletter och vestibul. Med stöd av renoveringsbidrag för föreningshus genomfördes 1990–91 ett s.k. provrenoveringsprojekt, under vilket byggnaden renoverades grundligt, fastighetsskötarbostaden och vestibulen byggdes till och en klädloge byggdes i anslutning till scenen. Vid renoveringen och tillbyggnaden användes traditionella konstruktioner och byggmaterial.
I början av 1980-talet utvidgades byggnaden med toaletter och vestibul. Med stöd av renoveringsbidrag för föreningshus genomfördes 1990–91 ett s.k. provrenoveringsprojekt, under vilket byggnaden renoverades grundligt. © Bild: Leni Pakkala.

Efter anslutningen till EU har Finland också beviljats EU-finansiering för att främja användningen och renoveringen av husen.

På följande webbadress ges mer information om föreningshus och renoveringsbidrag: www.kotiseutuliitto.fi/foreningshus.

Publicerad 17.11.2005 kl. 15.40, uppdaterad 11.9.2018 kl. 8.57