Finlaysonområdet i Tammerfors – ett levande industriellt byggnadsarv

Leena Lusa

Tammerfors stad byggdes ursprungligen vid stranden av forsen Tammerkoski som med sin omgivning bildar ett av vårt lands nationallandskap. Tammerkoskiforsen strömmar från sjön Näsijärvi till sjön Pyhäjärvi, mellan vilka det finns en höjdskillnad på 18 meter. På forsens strand har det uppstått en av Finlands äldsta industrimiljöer som består av fabrikerna som grundades vid forsen.

Portfabrikens fasad när man närmar sig fabriken västerifrån.
Portfabrikens fasad när man närmar sig fabriken västerifrån. © Bild: Leena Lusa.

Skotten James Finlayson grundade år 1820 Finlands största bomullsfabrik vid Tammerkoskiforsens brant när han hade upptäckt vilken vattenkraft som gömde sig i forsen och fått dispens av den ryska tsaren att importera maskiner och råvaror, privilegium att grunda fabriken och rätt att utnyttja vattenkraften. Fabriken spelade en central roll för Tammerfors stads utveckling till en viktig industristad. Först grundades en maskinverkstad och ett gjuteri, där man tillverkade kardnings- och spinnmaskiner. I slutet av årtiondet gick man till slut över från tillverkningen av dessa till att spinna bomull och väva tyg. Till följd av detta växte Finlaysons bomullsfabrik först till Finlands största och senare på 1880-talet till Nordens största bomullsfabrik med cirka 3 300 anställda.

1836 sålde Finlayson sin bomullsfabrik till Carl Samuel Nottbeck och Georg Adolf Rauch. Fabriken överläts vidare till Nottbecks son Wilhelm von Nottbeck, som behöll fabrikens namn och lotsade vidare den framgångsrika verksamheten. Centralt för fabrikens framgång och tillväxt var dock tillverkningen av tyger för marknaden i S:t Petersburg, som inletts redan under Nottbecks och Rauchs tid.

”En stad i staden”

Finlaysons fabrik med sina många byggnader bildade från 1800-talet fram till mitten av 1900-talet sitt eget samhälle i Tammerfors stadsstruktur.  Fabriken blev en väsentlig del av Tammerfors stadsbild och fabriksområdet vittnade om den långa industritraditionen och tiden då industrin i Tammerfors började växa upp vid stranden av forsen.

Fabriksområdet var en betydande koncentration där man inte bara byggde bostäder för arbetarna, utan även ett sjukhus, en egen skola och en kyrka. Området hade även sin egen polis och brandkår. Fabriken öppnade Tammerfors första andelshandel och sparbank och på fabriksområdet användes till och med en egen valuta. Längs gatan Puuvillatehtaankatu från stadsdelen Amuri till fabriken byggdes bostäder för fabriksarbetarna i närheten av skolan. Om områdets progressiva anda berättar också det faktum att man hösten 1842 var först i Finland med att installera gaslampor. Fabriksarbetarna hade lätt att identifiera sig som Finlaysonarbetare.

Industrins utveckling och tillväxtens tid

I anslutning till fabriksbyggnaderna byggdes ett gemensamt trapptorn, sprinklertornet, som höjdes 1892.
I anslutning till fabriksbyggnaderna byggdes ett gemensamt trapptorn, sprinklertornet, som höjdes 1892. © Bild: Leena Lusa.

En väsentlig del av Finlaysons fabriksområde bildades av komplexet med tre till varandra anslutna byggnader i mitten av området: den av Carl Lehzig ritade Gamla fabriken som kallades Kuusvooninkinen och som stod färdig 1837 (fabriksbyggnad TR1, fabriksbyggnaderna på Finlaysons område är numrerade enligt ordningen som de byggdes i), turbinbyggnaden i nyrenässansstil och sprinklertornet som användes som ett gemensamt trapptorn för alla tre byggnaderna och som år 1892 höjdes för att förbättra släckningssystemet. Med hjälp av sprinklertornet säkerställde man beredskapen att snabbt släcka bränder i fabrikssalarna i den gamla fabriken, som var under ständig brandrisk på grund av den brandfarliga bomullsdammen. Tvärs igenom de nedre våningsplanen i Kuusvooninkinens norra del öppnade man på 1950–60-talen en väg och en tunnel som senare på 1980-talet byggdes ut.

Den gamla fabrikens vitputsade tegelfasad dominerade Tammerfors stadsbild vid stranden av Tammerkoskiforsen under en lång tid. Kuusvooninkinen var den första fabriksbyggnaden i Finland med flera våningar som byggdes med gjutjärnspelare och mellanbjälklag av trä. I planeringen av byggnaden deltog engelsmannen John Barker som var sin tids expert inom modernt industribyggande. Byggnaden fick namnet Kuusvooninkinen på grund av sina sex våningar, vars mellanbjälklag bars upp av gjutjärnspelare tillverkade av Fiskars gjuteri. Våningarna var anslutna till varandra med gjutjärnstrappor som man lät importera från Manchester. På byggnadens två nedersta våningar placerades väveriet och på de övre våningarna låg spinneriet. På de övre våningsplanen fanns även utrymmen där bomull förbehandlades och kardades. De olika arbetsmomenten i vävningen löpte alltså från de övre våningarna neråt. Drivkraften till fabriken fick man från ett vattenhjul av järn som drevs av vatten från Tammerkoskiforsen, som man avledde till en trädgårdskanal byggd på 1830-talet. Vattenhjulet var det första av sitt slag i Finland.

En del av Katuvapriikkis nästan 100 meter långa fasad och portmotiven som strukturerar den.
En del av Katuvapriikkis nästan 100 meter långa fasad och portmotiven som strukturerar den. © Bild: Leena Lusa.

Kuusvooninkinen fick en utbyggnad på norra sidan av det vitputsade väveri-spinneriet (TR 2) och på dess södra sida byggdes i flera steg en vitputsad fabriksbyggnad (TR 5), som inhyste maskin- och metallverkstaden. Senare uppfördes tilläggsbyggnader till den gamla fabriken och klockportsbyggnaden, som också var känd under namnet Katuvapriikki, gatufabriken. Katuvapriikki, vars nästan hundra meter långa fasad struktureras av tre portmotiv med influenser av nygotiken, byggdes mer som en representativ fasad, då endast den mellersta porten användes som passage på den här tiden. Klockporten blev fabrikens huvudport när man närmade sig fabriken västerifrån. Framför denna byggnad, som även kallades portfabriken, löper den andra av områdets huvudgator, Itäinen katu. Längs samma gata byggdes även huvudkontoret, ritat av Lambert Pettersson och smyckat med en fasad i nygotisk stil.

På 1840-talet byggdes bomullsmagasinet, och på 1850-talet det till magasinet anslutna gamla färgeriet på norra sidan. I den så kallade forsfabriken (TR4) som byggdes 1856 låg först väveriet, tills byggnaden på 1920-talet omvandlades till ett färgeri. Väveriet, Seelanti (TR9) byggdes ursprungligen som väveri men gjordes sedan om till ett spinneri, när det nya stora väveriet, Plevna stod klart 1877. Plevnas konstruktioner ritades av den brittiske arkitekten Georg Cunliffe och fasaden i rött tegel av stadsarkitekten F. L. Calonius. Salen i Plevna var vid tiden för dess färdigställande Finlands största byggnad, som inhyste en cirka 140 meter lång och cirka 40 meter bred väverisal. Den var störst i Norden och hade plats för 1 200 vävmaskiner. I Plevnas fabrikslokal tändes också Nordens första elljus år 1882.

Det före detta garnfärgeriet Werstas, som idag är Arbetarnas centralmuseum. I bakgrunden syns den gamla fabriken Kuusvooninkinen.
Det före detta garnfärgeriet Werstas, som idag är Arbetarnas centralmuseum. I bakgrunden syns den gamla fabriken Kuusvooninkinen. © Bild: Leena Lusa.

Garnfärgeriet Werstas, vars lokaler bestod av tre olika byggnader (TR6, TR6a och TR19), hade ursprungligen bara en våning men byggnaden höjdes sedermera till att först omfatta två och sedan tre våningar och dess konstruktioner ändrades till armerad betong. Under åren 2000–2001 rustades byggnaden upp för Arbetarmuseet Werstas. Till Werstas byggnadskomplex hör även fabriksbyggnaden som ursprungligen tjänade som ångmaskinsrum och som idag används som auditorium vid Werstas. Den enda bevarade skorstenen på fabriksområdet är sextio meter hög och byggdes 1898–1899 i anslutning till ångkraftsbyggnaderna.

En av de största industribyggnaderna i området var efterbehandlingsbyggnaden (TR54), där det förutom efterbehandlingsavdelningen också fanns karderi, spinneri, färgeri och syavdelning.

Egen kyrka och präst

Finlaysons fabrik beviljades år 1846 rätt att anställa sin egen präst och en fabrikspredikant. Kort efter detta, 1879, färdigställdes i fabrikens omedelbara närhet Finlaysons kyrka, en rödtegelbyggnad utan torn och med ett mittskepp, som ritades av stadsarkitekt F. L. Calonius.  Församlingen bildades av fabriksarbetarna med familjer, som redan utgjorde en betydlig andel av stadens hela befolkning. De inledde årets första arbetsdag med en bönestund i kyrkan. Norr om kyrkan byggdes tre bomullsmagasin som sedermera revs för att göra plats åt höghus.

Finlaysons Palats, Stallgården och Lilla palatset

Aleksander Nottbeck, en av Finlaysons fabrikspatrons Wilhelm von Nottbecks tre söner, lät 1899 bygga ett palats i nyrenässansstil vid stranden av Tammerkoskiforsen i närheten av fabriken. Byggnaden ritades av stadsarkitekt Lambert Pettersson och uppfördes mitt i en cirka en hektar stor park. I närheten av palatset fanns stallgården, där familjen Nottbeck hade sina häststallar, ekonomibyggnader och bostäder för tjänstefolket.  Byggnaderna var rikligt smyckade med ryska influenser.

Lilla palatset som påminner om palatset i nyrenässansstil byggdes vid parken Hämeenpuisto som bostad för Finlaysons första disponent Christian Bruun 1898 enligt ritningar av arkitekt Frederik Thesleff från Vasa. Byggnaden inreddes till stora delar med möbler i jugendstil från fabriken Iris i Borgå, som grundats av Louis Sparre.

Kulturhistoriska värden och byggnadsskydd

För att kunna bevara Tammerfors centrala stadsbild och dess särdrag som ett fortsatt viktigt element i stadens hjärta har det krävts stora ansträngningar och åtgärder. I samband med planeringen av Finlaysons område har man tvingats föra olika diskussioner om vilka värden man förknippar med området och vilka mål man ställer för det i anslutning till planläggningen, byggandet och genomförandet. Olika alternativ har undersökts och värderats för att hitta de lösningar som har gjort att Finlaysons område har blivit en fungerande och levande miljö, där man fortfarande hittar de viktiga länkarna till områdets historia och därigenom till stadens utveckling.

Hela fabriksområdet har anvisats som en betydande kulturmiljö av riksintresse. Områdets värden har erkänts och byggnaderna är skyddade delvis med stöd av byggnadsskyddslagen (idag lagen om skyddande av byggnadsarvet) och delvis genom skydd enligt markanvändnings- och bygglagen samt med beteckningar om skydd i detaljplanen.

I Kuusvooninkinens gamla fabrikssal ser man fortfarande de gamla gjutjärnspelarna som nu har rustats upp.
I Kuusvooninkinens gamla fabrikssal ser man fortfarande de gamla gjutjärnspelarna som nu har rustats upp. © Bild: Leena Lusa.

Den gamla fabriken, Kuusvooninkinen, är för närvarande den äldsta fabriksbyggnaden med denna konstruktion i Norden som bevarats i detta goda skick och som dessutom rustats upp nästan till dess ursprungliga 1800-talsskick. I den gamla fabrikssalen ser man fortfarande de upprustade gamla gjutjärnspelarna, delar av mellanbjälklagen av trä som bars av träbälgar, en del av fabrikens 350 fönster med sina 12 000 rutor som rustats upp samt trappans gjutjärnsräcke. Den gamla fabriken är som helhet skyddad med stöd av byggnadsskyddslagen (idag lagen om skyddande av byggnadsarvet).

Det gamla färgeriet som byggdes i mitten av 1800-talet revs i början av 2005 efter en långdragen tvist om byggnadens skydd. Byggnadens äldsta del, den södra gaveln, bevarades dock medan den övriga byggnaden fick ge vika för ett bostadshus som byggdes 2006. I den del av det gamla färgeriet som står kvar finns idag konstverkstaden Värjäämö som erbjuder konstundervisning för handikappade och inhyser ett café och en butik.

Levande byggnadsarv i hjärtat av en modern stad

Den industriella verksamheten i området upphörde stegvis från 1980-talets slut och den sista avdelningen stängdes 1995. Efter det har de gamla byggnaderna rustats upp och fått nya användningsändamål, samtidigt som områdets byggda helhet, det gamla byggnadsbeståndet och industriområdets historiska särdrag har bevarats. De nya användningsformerna och användarna verkar på ett lyckat sätt i den gamla kulturhistoriska miljön som samtidigt är en del av en välfungerande stadskärna.

Upprustningen av Gamla fabriken, vilken skyddas med en särskild lag, inleddes 1988 och blev till de centrala delarna färdig i slutet av 2003 och den omfattande upprustningen av hela fabriksområdet som inleddes på 1990-talet slutfördes 2004–2005. En betydande del av de gamla byggnaderna fick ett nytt användningsändamål efter renoveringen. I området arbetar idag cirka 3 000 personer, vilket är lika många som under tiden för Finlaysons textilindustri.

Området som tidigare var stängt för utomstående har rustats upp till ett öppet och levande affärs- och kulturcentrum. Idag kan man se över hundra aktörer i Finlaysons område och nästan ett femtiotal olika renoverade fabriksbyggnader, tillbyggnader eller områden som används för olika syften: Finlaysons gamla fabrik, de äldsta fabrikssalarna i Kuusvooninkinen, mångsidiga festlokaler i Spinneriet och Väveriet samt kontorslokaler i porttornet och forsfabriken med en utsikt över forsen. Lokalerna i forsfabriken användes fram till 1990-talet av Tammerfors yrkeshögskola och idag inhyser byggnaden olika företag i IT-branschen. Grafikverkstaden och galleriet Himmelblau har funnits i forsfabriken sedan slutet av 1980-talet.

I Siperia och den öppna platsen under tak bredvid Siperia finns flera caféer och restauranger.
I Siperia och den öppna platsen under tak bredvid Siperia finns flera caféer och restauranger. © Bild: Leena Lusa.

I väveriet Plevna med plats för 1 200 vävmaskiner, som på sin tid var Nordens största fabrikslokal, finns bryggerirestaurangen Plevna, en biograf med flera salonger och ett parkeringshus med flera plan som betjänar hela området.  Det före detta spinneriet Siperia, som på sin tid fick namn efter järnvägen till Sibirien som byggdes samtidigt, renoverades 2001 till affärslokaler och inhyser idag förutom tidningen Aamulehti, även ett flertal företag. I det före detta väveri-spinneriet (TR5) som utgör en förlängning på Kuusvooninkinen finns Textilindustrimuseet och mediemuseet Rupriikki. I Rupriikki finns även delar av maskinverkstaden bevarade.

Portklockan på Katuvapriikki som en gång i tiden var en viktig tidsvisare på fabriksområdet är en central symbol i området. I tvåvåningshuset Katuvapriikki i nygotisk stil, som även kallades portfabriken, finns ett apotek och andra affärslokaler på gatuplan samt sjukhus Mehiläinens lokaler.

I Katuvapriikki finns bland annat ett apotek och andra affärslokaler. Porten i förgrunden leder till Väinö Linnan aukio där det ordnas många aktuella evenemang.
I Katuvapriikki finns bland annat ett apotek och andra affärslokaler. Porten i förgrunden leder till Väinö Linnan aukio där det ordnas många aktuella evenemang. © Bild: Leena Lusa.

Efter renoveringen 2002 uppkallades efterbehandlingsbyggnaden (TR54) Media 54 och den inhyser idag många företag i IT-branschen. På de nedre våningarna finns affärslokaler och på de övre våningarna kontorslokaler. I den fyra våningar höga rödtegelbyggnaden i nyklassicistisk stil som inhyste färgeriet (TR53), ritad av arkitekt Jarl Eklund och färdigställd i slutet av 1920-talet, finns efter renoveringen 2001 likaså flera företag i olika branscher. Väveribyggnaden Seelanti har sedan renoveringen 2000 och fram till idag använts av Institutionen för konst och kommunikation vid Tammerfors yrkeshögskola. Just nu väntar byggnaden på ny verksamhet.

Finlaysons fabriksbutik, ritad av Vilho Kolho, som byggdes i området 1923 representerar tjugotalets klassicism. Byggnaden renoverades 2003 och används fortfarande i samma syfte som den byggdes för.

Områdets funktionalitet kompletterades på 2000-talet genom att privatsjukhuset Mehiläinens byggnad uppfördes i mitten av området på platsen där det tidigare stod ett vaddrum. Byggnaden kantar den öppna platsen i mitten av området som omges av fabrikens äldsta delar och bildar hela områdets centrala mötesplats, Väinö Linnan aukio. Väinö Linna arbetade vid Finlaysons fabrik 1938–1956, då han bland annat skrev sitt verk Okänd soldat. Väinö Linnas porträtt finns på sjukhuset Mehiläinens vägg på den öppna platsen som byggdes 1860 och rustades upp 2004. Skulpturen gjordes av Raimo Heino år 2005.

Finlaysons fabrikskyrka har renoverats (2007–2008) och används idag av Tammerfors evangelisk-lutherska församlingar. Kyrkan kallas Finlaysons kyrka och den har blivit en av stadens mest populära vigselkyrkor. Den används aktivt även som barnens kyrka och vid stora högtider, som till exempel julen, som Barnens katedral och Barnens vägkyrka.  Tack vare kyrkans fina akustik ordnas det småskaliga konserter i kyrkan.

Finlaysons palats vid stranden av Tammerkoskiforsen tjänstgjorde under flera årtionden som bostad för fabriksdirektörerna. År 1979 byggdes palatset om till bolagets konferens-, utbildnings- och representationslokal. I mitten av 1980-talet omvandlade den dåvarande ägaren Tampereen Kiinteistö Invest byggnaden och dess gårdsområde till en restaurang. År 2001 övergick byggnaden och tomten till restauratör Keijo Olanders ägo, som lät restaurera palatset med respekt för traditioner. Lilla palatset som ligger längre bort vid parken Hämeenpuisto renoverades 2006 av den nuvarande ägaren Leila Parhankangas.

Finlaysons före detta fabriksområde har blivit ett aktivt och livligt område med många olika slags funktioner i centrala Tammerfors. I området finns mångsidiga affärs- och företagstjänster, kontor, restauranger och caféer samt kulturtjänster, musei- och utställningslokaler, en biograf och ett parkeringshus.

Finlayson kan sägas vara en områdeshelhet av sin tid, ett fabriksområde och ett samhälle som består av olika byggnader och funktioner. Området som på sin tid var stängt för andra än dem som arbetade där, ”en stad i staden” som området då kallades under arbetsdagarna bakom stängda portar, lever nu en livlig och aktiv period. Den nuvarande verksamheten i området bevarar stadens centrala byggnadsarv i gott skick, håller det levande och bidrar till att få ut det bästa av området. 

Publicerad 16.7.2014 kl. 13.20, uppdaterad 14.9.2018 kl. 11.33