Mellersta Finlands garnisoner i ödemarken - Mellersta Finlands museums landskapliga inventeringsprojekt om det moderna byggnadsarvet

Hanna Tyvelä och Sini Saarilahti

I Mellersta Finlands museum har det pågått sedan början av 2012 ett treårigt landskapsinventeringsprojekt på det moderna byggnadsarvet. Alla kommuner i Mellersta Finland deltar i projektet. Ett viktigt inventeringsobjekt har varit landskapens garnisonsområde i ödemarken, Luonetjärvi i Tikkakoski i Jyväskylä och Mellersta Finlands Pionjärregemente i Keuruu.

Byggnadsbeståndet i stampersonalens bostadsområde på östra stranden av Luonetjärvi är i flera våningar. Bild: Hanna Tyvelä, Mellersta Finlands museum.
Byggnadsbeståndet i stampersonalens bostadsområde på östra stranden av Luonetjärvi är i flera våningar. ©  Bild: Hanna Tyvelä, Mellersta Finlands museum.

På grund av försvarsmaktens strukturförändring kommer Mellersta Finlands garnisoner i ödemarken att förändras. Försvarsmaktens verksamhet vid Mellersta Finlands Pionjärregemente kommer att upphöra under 2014 medan Luonetjärvi kommer att ha en del av verksamheten vid Kauhavas Flygkrigsskola. Mellersta Finlands museum har gjort garnisoninventeringar med hjälp av vilka har det uppstått en omfattande synvinkel om Finlands försvarsmakts verksamhets- och byggnadshistoria.

Garnisoner i ödemarken och deras historiska bakgrund

Garnisoner i ödemarken har byggts upp under självständighetstiden och de ligger utanför stadsbyggandet. De har byggts upp så att de fungerade som självständiga samfund. Huvudmålet i planering av garnisonsområde var att tillämpa samhällsutvecklings riktlinjer i byggandet. Försvarsministeriets byggverk planerade, administrerade och övervakade byggandet av garnisoner. Den sociala utvecklingen på 1900-talet syntes bland annat i planering av garnisoners inkvarterings- och verksamhetsutrymmen. Syftet var att bygga upp hygieniska, snygga, trivsamma och optimala utrymmen med tanke på verksamheten. Garnisonsområde blev mångsidiga centra för boende och verksamhet. Förutom beväringars inkvarteringskaserner och personalens bostäder innehöll de även gemensamma arbets- och fritidsutrymmen. Byggandet av försvarsverket planerades så att garnisonsområden och -byggnader skulle fylla försvarsverksamhetens krav de följande 50–60 åren.

Decennier efter efterkrigstiden och garnisoner som byggdes före andra världskriget har skapat bakgrunden för ödemarksgarnisoner. Där lade de första försvarsadministrativa linjer som gjordes på 1920-talet i det självständiga Finland. Efter inbördeskriget och självständighet börjades det utveckla en egen försvarsmakt i Finland på 1920-talet. Inbördeskrigets vinnare ledde projektet. Till skillnad för den historiska bakgrunden med öst sökte man nu för en ny modell för försvarsstrategi och byggandestil i Västereuropa. Man tyckte att stadskaserner som hade byggts upp under den ryska tiden av rött tegel var gammalmodiga. Nya garnisoner börjades då bygga upp utanför städer av det självständiga Finland. De första garnisonerna byggdes upp enligt klassismen på 1920-talet. På 1930-talet hittades det en lösning för ”den nya tidens” hygien- och verksamhetsbehov i Mellersta Europa, nämligen den nya arkitekturstilen, funktionalismen.

Förutom de traditionella vapenslagen deltog även flygvapnet i utvecklingsarbetet vid Finlands försvarsmakt. Flygvapnet grundades bland de första i Europa precis i Finland. Garnisoner och flygbaser byggdes upp på 1920- och 1930-talen i närheten av städer och speciellt vid den östra gränsen i Karelen. Ett av vapenslagen som utvecklades kraftigast var just flygvapnet. Ryska tidens stadskaserner passade inte ihop med dess verksamhet. Förutom läget var splittring av byggnader och konstruktioner i terrängen väsentligt i planering av flygbaser. Så kunde man minimera förstöringar av eventuella anfall. Den funktionalistiska, fria stadsplaneringstilen passade dock bra för flygvapnets behov. Arkitekter och ingenjörer vid försvarsmaktens byggbyrå ansvarade för planläggning och stadsplanering.

På grund av krigshotet på 1930-talet blev försvarsmaktens byggande ännu effektivare. Immola flygbas i Imatra byggdes i mitten av 1930-talet i funktionalistisk stil. Man började då dra nytta av dess ritningar även i samband med försvarsmaktens andra byggprojekt. Uppenbarligen tyckte man att ritningar på Immola var speciellt väl fungerande och moderna och därför börjades det bygga upp även andra försvarsmaktens byggnader enligt dem. Speciellt stampersonalens bostadshöghus som hade planerats för Immola byggdes upp även i flera andra garnisoner. På så sätt blev Immolas planeringsritningar försvarsmaktens första typritningar. Före det hade man planerat separat varje enskild garnison på försvarsmaktens byggverk.

När omständigheterna under efterkrigstiden blev stabila inleddes det en organisationsrenovering i försvarsmakten. Alla trupper och vapenslag fördelades i regionala administrationsenheter. Samtidigt strävade man efter att lösa truppernas och institutionernas placering i efterkrigstidens Finland. Försvarsministeriet satte kommissioner för att utreda försvarsmaktens administration och verksamhet. 1945 grundades försvarsmaktens inkvarteringskommission och 1950 institutionernas placeringskommission. På grund av dessa åtgärder beslutade man från och med 1950-talet bygga nya garnisoner i ödemarken på olika håll i landet.

Samtidigt ökade arbetslösheten betydligt för krigsskadeersättningsarbete slutade. Man började undersöka försvarsmaktens byggbehov även med tanke på sysselsättningspolitiken. Från och med 1953 beviljade Statsrådet försvarsministeriet anslag för att upprätthålla sysselsättningen. Garnisoner i ödemarken börjades bygga upp huvudsakligen som sysselsättningsarbete under vintrar.

Samtidigt blev det allt vanligare att stadsgarnisoner flyttades ut i ödemarken. Till exempel flygvapnets Signalbataljon flyttades från Tavastehus till Luonetjärvi i Jyväskylä landskommun och Pionjärregementet i Koria centrum flyttades till Valkealahti i Keuruu. Nya garnisoner grundades bland annat i Säkylä, Kajanaland, Sodankylä, Karkialampi i St. Michel och Vekarajärvi i Kouvola. I planering av områden följdes det standardisering speciellt angående kaserner och personalbostäder. Garnisoner blev dock enskilda med tanke på arkitekturen, speciellt med hjälp av naturomständigheter och arkitekturen av allmänna byggnader på områden.

Luonetjärvi garnisonsområde

Historien om Luonetjärvi garnison går tillbaka till 1930-talet. Med hjälp av luftvapens utveckling i mitten av 1930-talet och särskilt bombplanens ökade räckvidd uppstod det behov av nya flygbaser längre bort från den östra gränsen. Det fanns flera städer som förslag till placering av den nya flygbasen. Saken löste sig äntligen då Jyväskylä landskommun donerade ett omfattande markområde vid Tikkakoski fabrikssamhälle till staten med tanke på byggandet av flygplatsen och garnison i ödemarken. I Jyväskylätrakten fanns det en av de största och mest mångsidiga koncentrationer i krigsförnödenhetsindustrin. Därför fanns det bra grunder för att bygga upp en flygbas för deras skydd.

Vid den östra sidan av stranden av sjön Luonetjärvi byggdes det en flygbas under åren 1938-1939, strax före vinterkriget. Enligt Immolas byggnadsritningar byggdes det upp tre hangarer, flygfältets tekniska byggnad och basturum för officerare och manskap. Alla byggnader ritades av Elis Hyvärinen. Bostadshöghus för stampersonalen, matsalen och radiostationen planerades av Elsi Borg. Arkitekt Aulis Blomstedt hade lämnat försvarsmaktens byggbyrå efter planeringen av Immola. En del av byggnadsritningar som han hade planerat för Immola omarbetades för att passa för Luonetjärvi. På grund av Immolas funktionalistiska kasern och stabsbyggnad planerade arkitekt Olavi Sortta den funktionalistiska kasernen i Luonetjärvi och arkitekt Elis Hyvärinen den klassiska stabsbyggnaden. Arkitekt Kyllikki Halme planerade den funktionalistiska högvakten i Immola som anpassades lämplig till den klassiska stabsbyggnaden i Luonetjärvi.

Byggnadsbeståndet i stampersonalens bostadsområde på östra stranden av Luonetjärvi är i flera våningar. Det funktionalistiska bostadsområdet byggdes på 1930-talet, men byggandet avbröts på grund av vinterkriget. Området kompletterades på 1950- och 1960-talen. Typhög-husen vid Kivikyläntie är planerade av Arkitektbyrå Tyyne och Reino Lammin-Soila på 1960-talet. I bakgrunden syns höghus som planerades på 1930-talet av Elsi Borg. Bild: Hanna Tyvelä, Mellersta Finlands museum.
Byggnadsbeståndet i stampersonalens bostadsområde på östra stranden av Luonetjärvi är i flera våningar. Det funktionalistiska bostadsområdet byggdes på 1930-talet, men byggandet avbröts på grund av vinterkriget. Området kompletterades på 1950- och 1960-talen. Typhög-husen vid Kivikyläntie är planerade av Arkitektbyrå Tyyne och Reino Lammin-Soila på 1960-talet. I bakgrunden syns höghus som planerades på 1930-talet av Elsi Borg. © Bild: Hanna Tyvelä, Mellersta Finlands museum.

Byggnadsarbeten blev inte helt slutförda på grund av vinterkriget. Flygfältet med sina byggnader togs i bruk som halvfärdiga. Därtill blev officersklubben och flera bostadshöghus helt obyggda. Vapenindustrin och flygbasen i Jyväskylätrakten samarbetade tätt under kriget och således var området ett centralt objekt med tanke på försvarsstrategin under det andra världskriget.

Efter krigen fortsatte garnisonens och flygfältets verksamhet i Luonetjärvi i träbaracker som var menade som tillfälliga utrymmen, dels av brist på bättre utrymmen. Luonetjärvi flygfält öppnades för civiltrafik 1945. Stampersonalens boomständigheter blev bättre i mitten av 1950-talet då det byggdes upp tre typhöghus för att komplettera det funktionalistiska höghusområdet från 1930-talet. De var planerade av försvarsmaktens arkitekt Heidi Vähäkallio-Hirvelä. I slutet av 1950-talet, då Jyväskylä landskommun donerade mark för garnisonen vid västra stranden av sjön Luonetjärvi till staten, flyttade man flygvapnets signalbataljon bort från Tavastehus kaserner som var byggda under den ryska tiden. Så blev Luonetjärvi garnisonsområdets totala areal 1 500 hektar.

Till Länsiranta planerades det i början av 1960-talet en utvidgning enligt tidens ideal. Det täta centralområdet var planerat av försvarsmaktens byggnadskontors förtrogna arkitekt Osmo Lappo. Han planerade även centralbyggnaden med matsal, soldathem samt sport- och fritidslokaler till Länsiranta. Bredvid centralbyggnaden byggde man upp tre kaserner som har blivit typbyggnader, som utvecklades av arkitekt Pekka Rajala. I Länsiranta byggdes det på 1960-talet även ett garnisonssjukhus som var planerat av arkitekt Timo Suomalainen och en stabsbyggnad som var planerad av arkitekt Pentti Pajarinen. Pajarinen planerade även tekniska byggnader och lager till Luonetjärvi. Hög- och radhus av stampersonalen i Länsiranta byggdes enligt typritningar som var planerade av Arkitektbyrå Tyyne & Reino Lammin-Soila. Till östra sidan av sjön byggde man i slutet av 1960-talet en officerklubb som hade tidigare blivit obyggd på grund av vinterkriget. Byggnaden representerar 1960-talets modernism med sina röda tegel och den avviker från Itärantas funktionalistiska byggnadsbestånd av 1930-talet. Officersklubben var planerad av arkitekt Matti E. Hirvonen, som arbetade vid Byggnadsstyrelsens planeringsavdelning. På 1960- och 1970-talen kompletterades även stampersonalens bostadsområde med hög- och radhus, som planerades av Arkitektbyrå Tyyne & Reino Lammin-Soila.

Västra stranden av Luonetjärvi utbyggdes på 1960-talet för flygvapnets signalbataljon, som flyttade till Luonetjärvi från Tavastehus. På bilden finns kaserner på västra stranden i början av 1970-talet som är planerade av arkitekt Pekka Rajala. Bild: Mellersta Finlands luftfartsmuseums arkiv.
Västra stranden av Luonetjärvi utbyggdes på 1960-talet för flygvapnets signalbataljon, som flyttade till Luonetjärvi från Tavastehus. På bilden finns kaserner på västra stranden i början av 1970-talet som är planerade av arkitekt Pekka Rajala. © Bild: Mellersta Finlands luftfartsmuseums arkiv.

Byggnadsarbetet utfördes i huvudsak som statens sysselsättningsarbete under vintrar så nybyggandet av området tog över ett decennium. Att försvarsmakten använde arkitekter som hade specialiserat sig på byggnader med olika funktioner syns i Luonetjärvi och på 1960- och 1970-talens arkitekturplanering. Byggandet av Luonetjärvi fortsatte på 1980-talet då det byggdes upp ett transportcentrum som består av byggnader i rött tegel i närheten av flygfältet. Det var planerat av arkitekterna Marjukka och Hirvo Tyynilä. På västra stranden av sjön Luonetjärvi verkade luftkrigsskolan i en av kasernerna, i lokaler som först var avsedda för tillfälligt bruk, från 1960-talet fram till 2000-talet. Luftkrigsskolan fick slutligen sin egen skolbyggnad 2004 då man byggde Aquila i centralområdet av Länsiranta. Byggnaden planerades av ARRAK Arkitekter Kiiskilä, Rautiola, Rautiola Oy.

De funktionalistiska byggnaderna på östra stranden av Luonetjärvi har definierats som en byggd kulturmiljö av riksintresse (RKY 2009) Garnisonsområdets byggnadsbestånd i flera våningar beskriver utvecklingslinjer i försvarsmaktens byggande i slutet av 1900-talets sista halva på ett mångsidigt sätt. I området syns särskilt försvarsmaktens typbyggande som utvecklades av flera kända arkitekter.

Garnisonsområdet i Keuruu

Planeringen av garnisonsområdet Valkealahti i Keuruu inleddes i slutet av 1950-talet då man började söka efter en ny plats för Pionjärregementet och Pionjärskolan som placerades i Koria centrum. I Kalettoma i Keuruu placerade man Keuruu Pionjärdepå som hade grundats redan 1940 och som påverkade på garnisonens placering. Från denna utgångspunkt och av strategiska och ekonomiska skäl var Keuruu ett bra alternativ för placeringen av ett nytt garnisonsområde. Statsrådet beslutade 1960 lösa in kasern- och övningsområdet av Keuruu kommun. Området ligger i byn Valkealahti sydväst om Keuruu centrum. Det omfattade 850 hektar mark och 200 hektar vattenområden på Keurusselkä.

Försvarsministeriets byggnadsstyrelses arkitekt Timo Suomalainen ritade stadsplanen för området i början av 1960-talet. Tuomo Suomalainen hade grundat en arkitektbyrå 1956 med sin bror Tuomo Suomalainen. Byrån planerade huvuddelen av garnisonsområdets byggnadsbestånd i Keuruu. Garnisonsområdet blev dock byråns största enskilda planeringsarbete. Bröderna Suomalainen fick uppdrag av försvarsmakten ända tills Tuomo Suomalainen dog år 1988. Därefter fortsatte Timo Suomalainen planeringsarbete för försvarsmakten till och med under det följande decenniet.

Utgångspunkten för planering av garnisonsområdet i Keuruu var att byggnaderna skulle anpassa sig till naturen omkring. Samtidigt utmanade de varierande naturformerna statsplanens planeringsarbete. Arkitektbyrån började planeringen av garnisonsområdet i Valkealahti 1960.

Det ligger tre höghus i Keuruu garnisonsområdet som byggdes 1967–1968 efter ritningar av Arkitektbyrå Timo och Tuomo Suomalainen. Bild: Sini Saarilahti, Mellersta Finlands museum.
Det ligger tre höghus i Keuruu garnisonsområdet som byggdes 1967–1968 efter ritningar av Arkitektbyrå Timo och Tuomo Suomalainen. © Bild: Sini Saarilahti, Mellersta Finlands museum.

Byggandet inleddes i november 1963 som sysselsättningsarbete. De första byggnaderna, matsalen och den första kasernbyggnaden, blev färdiga 1967. Betong och kalksandtegel valdes till byggmaterial för garnisonsområdet. Enligt planeringstidens arkitekturideal fick byggnaderna lodräta, mörkt behandlade paneler som effekt. Typiska för byggnaderna var ett platt tak och horisontala helheter som passade ihop med terrängen. Centrala byggnader för området var kasernbyggnaderna, ett soldathem och en filmklass. Staben placerades på den högsta punkten i området. Service- och förvaringsområdet för vattenanordningarna placerades i den kuperade terrängen som sluttar mot stranden. Därtill byggde man upp personalbostäder och en garnisonklubb i strandlandskapet i kanterna av det egentliga centralområdet. Service- och övningsområden placerades i skogsmarken. Även försvarsförvaltningens byggverk lät bygga skydds- och servicebyggnader i området under 1980- och 1990-talen.

Byggnadsbeståndet i Keuruu garnisonsområde är en representativ helhet av militärarkitektur i original form vilket var karakteristiskt för garnisonerna i ödemarkerna. Speciellt kaserner och stabsbyggnader, matsalen, soldathemmet och filmklassen utgör en arkitektoniskt betydlig byggnadshelhet. Med tanke på landskapet och byggnadskulturarvet utgör byggnaderna på garnisonsområdet en betydande ödemarksgarnisonshelhet i strandlandskapet av Keurusselkä. Framtiden för området efter år 2014 är ännu öppen.

Källor:

Halila, Aimo & al (1967). Suomen rakennushallinto 1811-1961. Rakennushallitus.

Mäkinen, Anne (2000). Suomen valkoinen sotilasarkkitehtuuri 1926-1939. Finska Litteratursällskapet SKS.

Saarilahti, Sini (2013). Keuruun Valkealahden varuskunnan inventointi, Keski-Suomen modernin rakennusperinnön inventointihanke, Mellersta Finlands museum

Tyvelä, Hanna (2013). Luonetjärven varuskunta-alue, Keski-Suomen modernin rakennusperinnön inventointihanke, Mellersta Finlands museum.

Försvarsmaktens byggnadskontor, Historia.

Publicerad 16.6.2014 kl. 13.50, uppdaterad 11.9.2018 kl. 9.28