Finland befästes av ryssarna i början av 1900-talet

Ulla-Riitta Kauppi

Det politiska klimatet i Europa blev spändare inför första världskriget (1914–1918). Ryssland upplevde Tyskland som ett hot och ansåg, att den tyska flottan kunde anfalla S:t Petersburg via Finska viken. Hotbilden förmörkades av att den ryska flottan nästan hade förintats i sjöslaget vid Tshusima under rysk-japanska kriget (1904–1905). I och med att man inte hade tid att bygga upp en ny flotta, började Ryssland år 1912 anlägga fästningsverk i Finska viken för att skydda S:t Petersburg. Försvarszonen blev stark, trots att arbetet avbröts när marsrevolutionen bröt ut 1917.

Leppävaaran taistelukaivannot
© Bild: Ulla-Riitta Kauppi, Museiverket.

Rysslands fästningsfront i Finska viken bestod av sju försvarsposter. Närmast S:t Petersburg var Kronstadt med omgivning. Sedan följde Viborgstrakten, området utanför Kotka och som fjärde Helsingfors land- och sjöfästning. Den femte var en gördel vid det smalaste stället över Finska viken, som kallades Peter den stores sjöfästning. Till den hörde land- och sjöfästningen i Tallinn samt befästningarna på Porkala udde, Jussarö och Tvärminne. Den sjätte var trakten kring Orö, och som sjunde post följde anläggningarna på fler än 30 åboländska, åländska och estniska öar.

När sjöfronten hade uppnått tillräcklig försvarsberedskap, började man i Ryssland frukta att tyskarna kunde landstiga i Bottniska viken och marschera tvärs över Finland till S:t Petersburg. Därför började man i all hast, omkring år 1915, anlägga en befästningsring runt Helsingfors och i inlandet, ända upp till Uleåborg och Nurmes.

Sjöfästningar och förskansningar kring Helsingfors

Vantaan taistelukaivannot
© Bild: Ulla-Riitta Kauppi, Museiverket.

Runt Helsingfors anlades både sjöfästningar i första skedet av byggnadsarbetet och fortifikationer på land under andra skedet. Grunden till dem hade lagts redan i mitten av 1850-talet, då ryssarna hade byggt artilleribatterier både på Sveaborg och i området mellan Drumsö och Jollas.

Befästningslinjens batterier byggdes av betong och pjäserna placerades ca 30 meter från varandra. I bröstvärnet göts källare för ammunition och patroner samt en nisch för en ikon. I batterierna fanns mät- och eldledningsstationer med periskop och annan apparatur, samt med tanke på nattliga strider, strålkastare med tillhörande strömaggregat, banor och hissar.

På somliga öar byggdes små järnvägar för transporter och kommunikation. Varje fästning hade en telefoncentral, som var kopplad till centralen på Stora Svartö på Sveaborg. Telefoncentralen på Karlö var dessutom kopplad till landfronten i Hagalund.

I varje eldställning på sjöfronten fanns två till fyra pjäser, sammanlagt över hundra stycken. De flesta var kanoner från år 1877, mörsare, haubitser samt Durlacher-kustkanoner och Canet-kanoner i kalibrar från 152 till 280 mm.

Fästningsgördeln på land runt Helsingfors var avsedd att hindra tyskarnas framfart till den viktigaste ryska basen i Helsingforstrakten, Sveaborgs fästning. Gördeln bestod av en östlig, nordlig och västlig försvarssektor. Först befästes nuvarande Westend, Hagalund, Alberga, Kårböle, Baggböle, Bocksbacka, Kvarnbäcken och Botby, senare anlades förskansningar från Bocksbacka via Malm, Gårdsbacka och Westerkulla till Borgarstrandsviken.

I främsta linjen byggdes skydd som tålde splitter, bombfasta längre bak. Mellan dem grävdes löpgravar och skyttegravar med ammunitionsförråd. En del av de egentliga eldställningarna var öppna, en del övertäckta. De höggs i regel ut i berget och stöddes med gjuten betong, liksom de stora rätvinkliga eller hästskoformade ammunitionsförråden och manskapsskydden, som förenades med frontlinjen genom förbindelsegravar. Vägarna som förenade ställningarna var belagda med kullersten eller makadam. Landfästningarna var, när arbetena avslutades, bestyckade med totalt 643 artilleripjäser.

Befästningsverken sysselsatte hundratusen finländare

Befästningsarbetet på Sveaborg leddes av Ingenjörsstaben, som var underställd Ingenjörsförvaltningen i S:t Petersburg. Arbetet utfördes av ryska soldater och finländska arbetare, vilka sökte sig till befästningsbyggandet i stora skaror. Dessutom tvångsförflyttade ryssarna flera tusen män från landsbygden för att befästa Helsingfors. När det inte heller räckte till, tog man folk från Ryssland, bl.a. tatarer och asiater, de senaste lär enligt uppskattning ha varit upp till tre tusen.

Befästningsarbeten utfördes fr.o.m. 1915 i praktiskt taget hela Finland, med undantag av Lappland. Som mest deltog omkring 100 000 finländare i de här arbetena. Då fanns det drygt tre miljoner invånare i landet. Arbetena hade en stor betydelse för sysselsättningen, och när första världskriget bröt ut innebar det, att både sågindustrin och utrikeshandeln tynade. Vissa kommuner betalade t.o.m. resebidrag till arbetarna. Lönen var god, vilket inom vissa branscher ledde till en allmän höjning av lönenivån.

Sprängningsarbetena och gjutningen gjordes på ackord, resten som dagsarbete i makligare takt. Mutor var allmänna. Det var lätt att få en soldat att skriva in en arbetare vid en byggplats – eller t.o.m. flera på en gång, trots att mannen inte dök upp på en enda av dem.

Inga som helst åtgärder vidtogs med tanke på arbetssäkerheten. Olyckor inträffade så gott som varje dag, i synnerhet vid sprängningarna. De döda begravdes i all stillhet på begravningsplatsen i Malm. De som anställdes av finländska entreprenörer hade det något bättre ställt, och de kunde utfå små ersättningar i enlighet med finsk lag.

Tusentals soldater i fästningarna

Sveaborg, ryska Sveaborgskaja krepost, omfattade som mest utöver de största öarna i nuvarande Sveaborg, även 19 andra öar samt en landfront, som sträckte sig från Westend till Nordsjö. Sveaborg och Helsingfors hade var sin permanenta garnison, på Skatudden fanns Östersjöns flottstation. Dessutom fanns det kosacker och artilleri i Helsingfors. Till de nya befästningarna flyttades först Finska skarpskyttebrigaden, som hörde till 22:a armékåren, senare trupper från 67:e och 84:e divisionen och slutligen 62:a lantvärnsbrigaden, vilken underställdes kommendanten på Sveaborg.

Efter juni 1915 bildades 42:a armékåren, med vilken lantvärnet sammanslogs, och av den bildades två regementen, som hörde till 107:e divisionen, infanteriregementen 427 och 428. Bataljonerna i dem, totalt inemot 10 000 man, förlades på både sjö- och landfronten.

Kortvarig strid och befästningarna i nytt bruk

De tyska kryssarna Kohlberg och von der Tann stred med sex ryska jagare i ca tjugo minuter utanför Utö den 10 augusti 1915. I övrigt använde ryssarna aldrig fästningen i det syfte vilket den hade byggts. När de övergav ställningarna sprängde de t.o.m. upp delar av fästningen.

Under medborgarkriget var en del av fortifikationerna på land i röda gardets besittning. De röda kände emellertid inte tillräckligt väl till befästningslinjen för att kunna utnyttja den. Livgardets ulanregemente och Bayerska bergsartilleriet under general von der Goltz intog den med lätthet.

Befästningarna på sjöfronten användes inte alls. Genom att förstöra eller gömma låsen jämte reservdelarna slog 21 män under ledning av ingenjör Allan Staffans ut kanonerna.

Kommandon, som hörde till det strax innan på våren 1918 grundade Sveaborgs fästningsartilleri, tog över både sjö- och landfronten. I och med att befästningarna på land snart överläts till Krigsbyteskontoret, avyttrades kanonerna och annat användbart material, och befästningarna började förfalla. Vissa av de större bergrummen användes som industrihallar under vinter- och fortsättningskriget, och en del av försvarsministeriet inhystes i ammunitionskällarna vid Fölisövägen under kriget.

Kustartilleriet övertar sjöfronten

Fästningarna till sjöss användes av försvaret för det självständiga Finland. Kustbefästningarnas kontrollkommitté delade in batterierna i tre grupper. Den första gruppen: Karlö, Rysskär, Gråhara, Mjölö och Sandhamn bevarades stridsrustade. Den andra gruppens Stora Enskär, Torra Mjölö, de två batterierna på Mjölö samt Östra Villinge skulle rustas men bemannas först vid mobilisering. Den tredje gruppen bestod av batterierna i den inre befästningsgördeln och Nordsjö, vilka skulle läggas ner.

Det kan alltså konstateras, att om de ryska befästningsverken i Helsingforstrakten hade delvis utgått från Sveaborg, som anlades under svenska tiden av fältmarskalk Augustin Ehrensvärd, så grundade sig kustartilleriet i det självständiga Finland till en början på delar av den ryska sjöfronten.

Befästningarna är fornminnen

Sedan 1970-talet har Museiverket tolkat de ryska befästningsverken från första världskriget som fornlämningar, vilka omfattas av lagen om fornminnen (1963/295) och inte får förstöras eller skadas. Kommunerna i huvudstadsregionen arbetar i samråd med Museiverket för att befästningarna ska skyddas, iståndsättas och vårdas vid bl.a. planläggning. Även många organisationer, hembygdsföreningar, skogsmän och scouter har på ett utmärkt sätt deltagit i arbetet. Ofta har man velat göra objektet till ett friluftsområde, med guidetavlor som berättar om dess historia.

Publicerad 9.12.2005 kl. 13.55, uppdaterad 11.9.2018 kl. 9.31