Fästningarna på 1800-talet

Ulla-Riitta Kauppi

Ryssland stärker sina gränser

Sveriges konung Gustav III försökte 1778–1790 återerövra de områden som han hade förlorat till Ryssland, men försöket utmynnade i att inga områden överläts i freden i Värälä 1790. Med anledning av Sveriges upprepade anfall gav den ryska tsarinnan Katarina II order om att huvudstaden S:t Petersburg skulle skyddas genom en befäst zon med tre echeloner. Fästningarnas intensivaste byggnadsperiod inföll 1791–1792 under general, senare generalissimus, Alexander Suvorovs (1730–1800) befäl. Då förstärktes försvarsverken i Fredrikshamn och Villmanstrand med gråstensmurar och förskansning. Svenskarna hade påbörjat dessa, men aldrig åstadkommit mer än sandvallar. Försvarsberedskapen i Viborg, Kexholm och Davidstad (Davidov) förbättrades. Runt Olofsborg anlades en bastionerad front, och kanontornen byggdes till på höjden.

Kymmenegårds fästning (Kjomen).
Kymmenegårds fästning (Kjomen). © Bild: Hannu Vallas, Museiverket.

En helt ny fästning – Svensksunds sjöfästning och hamn (Rotšensalmskij port i krepost) – byggdes i den yttersta försvarszonen på platsen där staden Kotka ligger idag. Nya fästningar som anlades var också Kymmenegårds fästning (Kjomen) norr om Svensksund, Uttis, Järvitaipale (Ozernoje) och Kärnäkoski (Kjarnyi) i Savitaipaletrakten och Liikkala (Likkola) i Anjalankoski.

Kanaler för flottan

För flottan i Saimen anlades baser i Villmanstrand, Nyslott och Kärnäkoski och, för att sammanbinda dessa, kanalerna Telataipele, Kukonharju, Käyhkä och Kutvele.

Kukonharju kanal.
Kukonharju kanal. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.

För den tid befästningsarbetena varade grundades den finska divisionen (Finljandskij division), som lydde under den finska fästningskommissionen under Suvorovs befäl. Denna bestod av de största fästningarnas garnisonsregementen, gränsbataljoner och särskilda infanteri-, jägar- och kosackavdelningar med sammanlagt 44 164 man under åren 1791–1792.  Utöver soldater beordrades också – till en början flera hundra – för småbrott dömda tvångsarbetsfångar att delta i arbetet, men antalet minskades snart till 30–50 man per fästning.

Rysk militär i Kymmenedalen

Jämfört med den ryska perioden efter Åbofreden fördubblades de ryska styrkorna i Kymmenedalen när de nya fästningarna stod färdiga. Vid sidan av Kronstadt blev Svensksund en viktig bas för den ryska Östersjöflottan. I sjöfästningen förlades vid sidan av Svensksunds garnisonsregemente dessutom artilleri och flotta. Störst var styrkan vid sekelskiftet 1700–1800, då den uppgick till cirka 10 000 man. I Fredrikshamn torde styrkan ha uppgått till cirka 3 000 man samtidigt som staden hade cirka tusen finländska invånare.

De stora befästningsarbetena förändrade snabbt befolkningsstrukturen och den sociala strukturen i Kymmenedalen. Den ortodoxa tron vann insteg. I Fredrikshamn och i Kymmene socken var ryssarna till och med i majoritet under perioden 1790–1809.  Blandäktenskapen blev vanligare och vardagen mångkulturell, vilket tvingade till fördomsfrihet. Byggarbetena gav finländarna inkomster i och med att den ryska armén anställde finländare antingen i närheten av byggplatserna eller via finländska eller ryska handelsmän. Rörligheten ökade och gav nya kulturella impulser, men medförde samtidigt rotlöshet, egendomsbrott, fylleri, prostitution och olika slags skumma förehavanden. Med befästningsarbetena följde en övergång från naturahushållning till penninghushållning.

Befästningsarbetena under Krimkriget

När Finland anslöts som ett autonomiskt storfurstendöme till Ryssland blev markbefästningarna strategiskt onödiga. Däremot satsades på både en utbyggnad och modernisering av sjöfästingen Sveaborg i Helsingfors och byggandet av sjöfästningen Bomarsund på Åland. Samtidigt upprätthölls kustfortet Fort Slava utanför Kotka och Svartholm i Lovisa. Även stadsfästningarna började betraktas som militärt föråldrade. I stället för sådana började man anlägga stadsgarnisoner och kaserner i bl.a. Helsingfors och Tavastehus.

I mitten av 1800-talet upptogs dock befästningsarbetena på nytt på grund av Krimkriget. Orsaken till kriget var – som så många gånger tidigare – en maktkamp mellan Ryssland och Turkiet. Sommaren 1853 erövrade ryssarna Donau-furstendömena Moldavien och Valakia, som formellt hörde till Turkiet. Krigsoperationerna inleddes i oktober. Turkiet försökte med bistånd av Frankrike och England och senare även Österrike hindra Rysslands tillträde till Medelhavet.

I norr eskalerade kriget i det åländska kriget. När de engelska och franska krigsskeppen uppenbarade sig i de finländska kustvattnen våren 1854 rådde ett militärt vakuum i landet. Landets försvar låg i den ryska militärens händer. Nikolai I beordrade i stället Finska gardet till S:t Petersburg och därifrån vidare för att slå ner upproret i Polen.

Den ryska militären utökades på olika håll i Finland. Finländarna upplevde logi- och skjutsplikten som en belastning, men ansåg det ändå förnuftigast att vidta gemensamma upprustningsåtgärder för att avvärja fienden. Tjärborgarna i Bottenviken och invånarna i kusttrakterna anlade tillsammans med den ryska militären fältbefästningar, dvs. kanonbatteriet i sten och sand, i bl.a. Karleby, Vasa, Ekenäs och Borgå. I Åbo anlades kanonbatterier invid farlederna, bl.a. i Kalkstranden och på Runsala. Dessutom byggde ryssarna batterier söder om fästningen i Fredrikshamn.

De största befästningsarbetena utfördes dock i Helsingfors och på Sveaborg. Strandbatterier och krutkällare byggdes i brådskande takt i Ulrikasborg, Rödbergen, Sandviken och Lappviken. I brådskande takt utfördes även befästningsarbetena på Sveaborg, som totalt förändrade holmarnas kustform. På de södra och västra stränderna anlades en sammanhängande batterikedja med en stengrund som täcktes med sand och slutligen torv. Batterierna förenade holmarna Gustavssfärd och Vargön, som tidigare varit skilda holmar. Kanonbatterier byggdes också på de södra stränderna av holmarna i närheten av Sveaborg, i Sandhamn, på Skanslandet och på Kungsholmen.

Befästningsmetoden under Krimkriget avvek totalt från bastionspraxisen. Kanonbatterierna på Sveaborg och de närbelägna holmarna bestod av till terrängen anpassade fältbefästningar, även om de var avsedda att vara bestående. Kanonerna placerades i skyddet av de torvbeklädda batterikullarna så att de inte kunde upptäckas från havet. Batterierna hade inga manskapskasematter såsom bastionerna. I batteriutrymmena med valv i tegel eller natursten inrymdes krut- och projektilförråd.

För sårade byggdes dessutom stora sjukhus i Poltinaho i Tavastehus, i Kouvola och i Skavaböle i Tusby. För underhållet byggdes förläggningar, proviantmagasin och andra förråd i både Helsingfors och inlandet.

Sommaren 1854 infann sig den engelsk-franska flottan på finskt vatten och brände kuststäderna i Bottenviken. Att fraktfartyg, hamnar, tjärhov och bostadsbyggnader brändes innebar ett stort ekonomiskt bakslag för landet. Den 10–16 augusti bombarderade de allierades flotta den ännu tillsvidare halvfärdiga fästningen Bomarsund, som totalförstördes.

De allierades räder påskyndade upprustningen framför allt i Helsingfors och på Sveaborg. Våren 1855 började man redan förnya och förstärka de batterier som hade anlagts sommaren innan. Detta resulterade i en 12 kilometer lång fästningslinje mot havet, vilken började väster om Drumsö och fortsatte vidare mot Busholmen, Sandvikstrakten, Rödbergen, Stora Räntan, Brunnsparksbergen och Långören. Öster om Sveaborg fortsatte batterikedjan till Skanslandet, Kungsholmen och Sandhamn. Den östra flanken skyddades av ett batteri på 14 kanoner på Maskholmen sydost om Degerö. För förbindelsen mellan fästningarna byggdes vägarna från Sandhamn via Hästnässund till Degerö och Hertonäs samt från Drumsö via Svedjeholmen, Lövö och Granö till Munksnäs. Dessutom upprättades en telegraflinje mellan Helsingfors och S:t Petersburg.

I maj 1855 gavs order om att träden på Rönnskären skulle fällas. I juli beordrades körkarlarna att vid ett eventuellt angrepp samlas vid poliskammaren för att hjälpa militären att flytta sårade från förbandsplatserna i Brunnsparken och Lappviken till militärsjukhusen. Likaså i juli utsågs värderingsmän för att uppskatta värdet på de privatägda fartyg som för att stänga lederna vid behov skulle sänkas i de närbelägna sunden.

I augusti 1855 infann sig 81 allierade fartyg framför Sveaborg. Bombarderingen, som varade i tre dygn, inleddes 9 augusti och föranledde fästningsbyggnaderna stora skador.  Framför Lovisa förstörde de allierade fästningen Svartholm från den svenska tiden, Fort Slava framför Kotka och Svensksund, som fanns på samma plats som dagens Kotka.

Iståndsättningsarbetet inleddes snabbt. Under hela slutet av 1800-talet och ända fram till revolutionen 1917 förstärktes batterierna på Sveaborg och de närbelägna holmarna i takt med den allt grövre beväpningen. I samband med befästningsarbetena under första världskriget anslöts Sveaborg och de närbelägna holmarna till sjöförsvarslinjen Peter den Stores fästning.

Fästningarnas betydelse minskar

Med anledning av den skyddszon i Sydöstra Finland som anlades för att skydda S:t Petersburg förlorade fästningarna Kexholm och Nöteborg sin betydelse redan i början av 1800-talet, då de omändrades till politiska fängelser. Nöteborg fungerade som fängelse fram till februari 1917. När Finland införlivades med Ryssland år 1809, förlorade också de övriga fästningarna vid den östra gränsen sin betydelse. Dessa lades ned med undantag av sjöfästningarna Kronstadt och Sveaborg.

I de fästningar som lades ned kvarstod militär verksamhet i någon mån, men endast en hel garnison i Fredrikshamn respektive Kymmenegårds fästning. S:t Petersburg, Viborg, Kexholm och sedermera även Villmanstrand började utvecklas som stadsgarnisoner utanför fästningarna.

Vid sidan av Kexholm och Nöteborg placerades politiska fångar i Peter Pauls fästning och Svartholm. I Villmanstrand inrättades ett kvinnofängelse. Kexholms nya fästning ändrades till sinnesjukhus 1888–1910. I vissa fall utnyttjade armén fästningarna som depåer, eller så förblev fästningarna helt tomma. Samtliga kom de att förfalla.

Fästningarna som minnesmärken

I slutet av 1800-talet började finländarna fästa uppmärksamhet framför allt vid Viborgs slotts, Kexholms och Olofsborgs betydelse som historiska minnesmärken. Viborgs nation samlade in medel för upprustning av och museiverksamhet i slottet. Slottet öppnades för allmänheten först efter 1917 och då endast i begränsad utsträckning, eftersom slottet delvis användes av militären. Kexholm reparerades 1887–1938 och började fungera som sångfestplats i början av 1880–talet.  Olofsborg började restaureras redan på 1870-talet, och 1912 hölls på initiativ av sångerskan Aino Ackté de första operafestspelen i Olofsborg.

Publicerad 8.12.2005 kl. 12.45, uppdaterad 11.9.2018 kl. 9.32