Fästningarna från medeltiden fram till 1800-talets början

Ulla-Riitta Kauppi

Under 1000–1200-talen var Finland föremål för korståg från både den ortodoxa kyrkan i öst och den romerska kyrkan i väst. Den västliga kyrkan och överhetens representant Sverige grundlade i slutet av 1200-talet Åbo, Tavastehus och Kustö slott som förvaltningscentra. Samma år som Viborgs slott grundlades, 1293, börjar den egentliga maktkampen mellan Sverige och Ryssland – först Novgorod och sedan Moskva – om herraväldet över Östersjön och Finland. Kampen stod mellan Torgils Knutsson och Alexander Nevskij, som samtidigt lade grunden till dåtidens kapprustning, anläggningen av fästningar.

Fredrikshamn med befästningsverk i cirkelformation och en stadsplan med två cirkelgator och åtta från mittpunkten utstrålande tvärgående gator.
Fredrikshamn med befästningsverk i cirkelformation och en stadsplan med två cirkelgator och åtta från mittpunkten utstrålande tvärgående gator. © Bild: Hannu Vallas, Museiverket.

År 1294 intog Sverige den fornkarelska fästningen Korela, som byggdes i mitten av 1200-talet och som hade hört till Novgorods maktsfär, och döpte om den till Kexholm. Redan efter några månader återerövrades den av de novgorodiska styrkorna, som 1310 började bygga ett nytt starkt Korela. Vid samma tid grundlade svenskarna slottet Landscrona vid floden Nevas mynning.

Med freden i Nöteborg 1323 följde en mellanakt i maktkampen.  Därefter började novgoroderna bygga gränsfästningen Nöteborg. När maktkampen flammade upp på nytt brann träfästningen – ett par decennier efter att den blev färdig. I mitten av 1300-talet började de novgorodiska styrkorna i stället bygga en ny fästning i sten lik den fornryska fästningen Nöteborg.

Fästningarna konstrueras för att stå mot eldvapen

I samband med en inre maktkamp i Ryssland övertog Moskva på 1470-talet alla de novgorodiska landområdena. Därmed började alla fästningar moderniseras. De gamla försvarsverken revs nästan helt och hållet för att ersättas med konstruktioner i sten, som skulle stå mot den nya beväpningen och eldvapnen. Framför allt byggdes kanontorn.

Också Viborgs slott i det finska området, som svenskarna hade döpt till Österland, moderniserades.  Dessutom började Sverige kring år 1475 som skydd för den stad som hade vuxit upp öster om Viborgs slott bygga en stadsmur med kanontorn, som följde terrängens form.  Vid samma tid inleddes byggandet av Olofsborg, en systerfästning till Viborg.

Krig och bastioner

Under följande sekel förde Sverige och Ryssland flera krig.

Under stora ofreden 1570-1595, närmare bestämt år 1580, erövrade svensken Pontus de la Gardie Kexholm, varefter fästningen moderniserades. Vid sidan av flera stenbyggnader byggdes Kexholms fästning ut med tre bastioner, som ritades av Jakob van Stendahl enligt sydeuropeisk förebild. Efter Gustav Vasas besök på Viborgs slott ändrades utsidan och påbörjades återuppförandet av S:t Olofs torn.  Även öster om Viborgs medeltida stadsmur byggdes två moderna bastionerade fronter, bastionerna Äyräpää och Pantsarlahti.

Stora ofreden utmynnade i freden i Teusina år 1595, och Kexholm överläts än en gång till Ryssland.  Nu var svenskarna övertygade om att Ivan den förskräcklige hade för avsikt att lägga under sig områdena i norr och bereda sig en sjöväg till Ishavet.  För att hindra expansionsplanerna påbörjades byggandet av Kajaneborg 1603.

Under Pontus de la Gardies befäl återtog den svenska hären Kexholm 1611. Följande år erövrade svenskarna också Nöteborg. I freden i Stolbova 1617 övergick alla områden och fästningar invid Finska viken och Neva till Sverige, och folk från Finland flyttade in.  År 1642 grundades den befästa staden Nyen i trakten av dagens S:t Petersburg. Kexholm moderniserades sålunda att 1630–1650 uppfördes fem bastioner invid det gamla kanontornet och innanför murarna en rektangelformad stad.

Bastionerad front kring Viborg

Den medeltida staden Viborg genomgick en fullständig metamorfos med början från mitten av 1600-talet. En orsak var brandssäkerheten; för att garantera denna fick staden en rutplan. Husen måste byggas i tegel eller sten. Å andra sidan berodde rutplaneringen också på de nya internationella tendenserna inom stadsbyggande, vilka i sin tur hängde samman med den nya försvarstekniken. Runt den rutplanerade staden byggdes en bastionerad front före 1700-talets början. Samtidigt revs den medeltida stadsmuren med undantag av den anrika byggnaden Runda tornet. Också Viborgs slott fick sin slutliga utformning.

Landavträdelser i Stora nordiska kriget

I början av 1700-talet fördes en maktkamp mellan Sverige och Ryssland, Stora nordiska kriget. Mot varandra stod Karl XII, som besteg tronen i knappt 16 års ålder, och Peter den store, som hade studerat både krigskonst och skeppsbyggnad i Europa. Den ryska kejsaren hade för avsikt att via Finska viken bereda sig en väg till världshaven.

Belägringen av Nöteborg 1702 öppnade vägen till Neva och Nordsjön och var samtidigt en premiss för att ryssarna – på trots – började anlägga en ny stad, S:t Petersburg, redan under kriget 1703. Som skydd för den blivande huvudstaden byggdes Peter Pauls fästning. De redan från början anspråkslösa Nyenskans och Landscrona förstördes nu slutgiltigt. Därnäst intog Peter den stores här Viborg 1710 och sedan Kexholm.

Peter den store moderniserade fästningarna utgående från den franska krigsmarskalken Sébastien Le Prestre de Vaubans bastionssystem. Nöteborgs jordvallar ersattes med stenkonstruktioner, och inne i fästningen byggdes ståtliga byggnader enligt förebilder från S:t Petersburg och utifrån ritningar av bl.a. den italienskfödda arkitekten Trezzini.

Fredrikshamn och Villmanstrand vid den nya östgränsen

Villmanstrand.
Villmanstrand. © Bild: Villmanstrand stad.

Sverige hade nu förlorat sin ställning som stormakt. Utöver förlusterna i Viborgstrakten tvingades Sverige överlåta även de baltiska provinserna till Ryssland. Sveriges motdrag i syfte att hejda Rysslands expansion var att genast efter Nystadsfreden 1721 grunda två fästningsstäder som skydd för gränsen i sydost: Fredrikshamn med befästningsverk i cirkelformation och en stadsplan med två cirkelgator och åtta från mittpunkten utstrålande tvärgående gator samt det rutplanerade Villmanstrand, som skyddades av en oregelbunden bastionerad front. De var idealstäder i enlighet med Medelhavsländernas förebilder i renässansen, i vilka en garnison i skyddet av en bastionerad front svarade för invånarnas säkerhet.

Samtidigt beslöt Peter den store att trygga sin huvudstad S:t Petersburgs säkerhet både till lands och till sjöss. På ön Retusaari (ryska Kotlin) lät han uppföra en sjöfästning, som fick namnet Kronstadt, som byggdes ut och moderniserades ända fram till andra världskriget. Landfronten för försvaret av S:t Petersburg säkrades genom fästningen Kron S:t Anne, som byggdes på Neitsytniemi väster om Viborgs slott.

Svenskarna bygger Sveaborg

Sverige ville ha tillbaka de förlorade områdena och inledde s.k. hattarnas krig, som pågick 1741–1742 och dock utmynnade i ytterligare landavträdelser. I Åbofreden 1743 drogs gränslinjen vid Kymmene älvs västra arm och delade Saimen.  Fredrikshamn, Villmanstrand och Olofsborg tillhörde nu Ryssland. Sverige måste igen bygga upp sitt försvar från en ny grund. Sveriges lagtima riksmöte beslöt år 1747 som motvikt till Kronstadt bygga sjöfästningen Sveaborg utanför Helsingfors och dubbelfästningen Lovisa-Svartholm som dess förskansning i öst.

Ryssland fortsatte att förstärka i synnerhet Kronstadt och grundade dessutom en ny landfästning som förskansning till S:t Petersburg. Denna rutplanerade stad, som gavs namnet Davidstad, byggdes 1773 med befästningsverk i cirkelformation på platsen för dagens Taavetti på centralorten Luumäki.

Publicerad 8.12.2005 kl. 12.30, uppdaterad 11.9.2018 kl. 9.39