Veli-Pekka Suhonen
När vi talar om de medeltida borgarna kommer vi att tänka på de mångtorniga riddarborgarna i gråsten. Ändå har majoriteten av de medeltida borgarna i vårt land antingen helt eller till stora delar varit av trä. I dag vittnar endast vallar, vallgravar, gropar och stenrösen om dessa träslott, som missvisande har kallats för småborgar.
Raseborg, som började byggas i början av 1300-talet, fotograferad från öster. Tills vidare har man inte exakt kunnat bestämma åldern på Raseborgs murar, och borgen kan ha varit av trä ännu i slutet av 1300-talet. © Bild: Harri Nyman, Museiverket.
Småborgarna har trots allt varit lika stora som de stora stenborgarna. Vid arkeologiska studier har man upptäckt tydliga spår av bl.a. torn, källare, undervattenshinner och andra konstruktioner som är typiska för de medeltida borgarna.
Litet tillspetsat kan vi därför konstatera att endast byggmaterialet skiljer småborgarna från stenborgarna. Sannolikt har många av de ”stora” stenborgarna till en början varit ”små” träborgar. Under tidernas gång har träkonstruktionerna stegvis ersatts av konstruktioner i sten och gråstensborgen fått se dagens ljus. Å andra sidan har vissa borgar, såsom Viborgs slott, redan från första början byggts helt och hållet i sten. I vissa fall har trä uppenbarligen använts helt enkelt eftersom borgen i fråga inte ens varit avsedd för långvarigt bruk. I finländska förhållanden har trämaterialet varit en enkel och billig lösning.
Dateringen av borgarna ses över
Borgen på Husholmen i Borgå är från slutet av 1300-talet. Av borgkonstruktionerna kan endast terrasser, drös och vallar ses ovanför markytan. Borgholmen har omgetts av ett tredubbelt pålverk under vatten. © Bild: V.-P. Suhonen, Museiverket.
Dateringen av de finländska borgarna befinner sig just nu i ett starkt jäsningstillstånd. Under de senaste åren har man upptäckt att de medeltida borgarna inte följer en logisk lineär utvecklingslinje. Tidsgrupperingen av borgarna har utgått från utvecklingsläran och stilhistorisk analys. Det arkeologiska källmaterialet och de naturhistoriska dateringsmetoderna har visat att denna infallsvinkel är för enkel. Flera av de borgar som tidigare har betraktats som förhistoriska har i själva verket tillkommit först under äldre medeltid.
I ljuset av den ökade kunskapen ser de s.k. primitiva träborgarna, som tidigare daterats till 1100- och 1200-talen, överraskande nog ut att ha fungerat i huvudsak under 1300-talets sista decennier. Samtidigt bör vi för all del erinra oss om att också stenborgarna i vårt land är yngre än vad man tidigare har trott. Ett exempel på detta är att stenborgen Tavastehus slott inte har grundats i slutet av 1200-talet utan under den senare hälften av 1300-talet.
I Finland sträcker sig de medeltida borgarnas tidevarv från början av 1200-talet fram till 1500-talet. I vardera ändan av eran finns övergångsperioder med konstruktionsmässigt föråldrade borgar vid sidan av nya borgar i enlighet med moderna krav. De första medeltida borgarna samexisterade länge med borgtyperna från förhistorisk tid. Det verkar också sannolikt att fornborgar från hednatiden skulle ha byggts om till medeltida borgar med hjälp av tegel och murbruk. Allt efterhand som krigsteknologin utvecklades fick fornborgarna under 1200-talets gång dock ge vika för de ”rent” medeltida borgarna.
De runda tornen på Olofsborg från slutet av 1400-talet vittnar om kanonernas inträde i krigföringen. Märk också priveterna i tornen och muren. © Kuva: V.-P. Suhonen, Museiverket.
De medeltida borgarnas egentliga blomstringstid i Finland förlägger sig till 1300-talet. På 1400-talet ledde eldvapnen till att deras ställning stegvis krossades.. Trots allt medförde inte ens den nya tidsåldern någon omedelbar dramatisk förändring i situationen för landets borgar. Till en början fick det räcka med att de gamla borgarna försågs med modern utrustning och nya kanontorn. Utveckling leder dock onekligen alltid till förändringar. Boendefunktionen separerades från försvarsfunktionen redan i mitten av 1500-talet. De medeltida borgarna fick så småningom bereda rum för herrgårdsslott avsedda för boende respektive landfästningar lämpade för krigföring med eldvapen.
Alltjämt fungerande indelning i höjdborgar respektive sjöborgar
Under årens lopp har man försökt dela in de finländska medeltida borgarna utifrån bl.a. funktion, byggare, konstruktioner och läge. Av förekommen anledning har man dock inte kunnat föra fram något helt ovedersägligt indelningssätt. Mest ändamålsenligt torde alltjämt vara att följa den av Juhani Rinne redan för 100 år sedan framlagda enkla och åskådliga indelningen av de medeltida borgarna i höjdborgar respektive sjöborgar. Varje borg har sin egen individuella uppkomst- och utvecklingshistoria. I Finland finns många exempel på olika typer av medeltida borgar av konstruktioner som lätt kan påvisas ha motsvarigheter i övriga Norden och Europa. Borgar har byggts på höjder för att befinna sig på en högre plats än fienden. Andra borgar har förlagts till uddar och holmar på långt avstånd från angriparnas skjutvapen och belägringsutrustning.
Holmborgen Sibbesborg i Sibbo härrör från slutet av 1300-talet. På bilden ses huvudborgen som på holmens sydspets har cernerats med vallgravar och pålverk under vatten. Vid utgrävningar i början av 1900-talet påträffades grunden till en tegelbyggnad på platsen. © Bild: V.-P. Suhonen, Museiverket.
Bland våra stenborgar finns fyrkantiga kastell och oregelbundna ringmursborgar. Tornen har varit fyrkantiga, åttakantiga och runda. Förborgarnas form och antal ser ut att bero på situationen. Träborgarnas konstruktioner har påverkats av de topografiska särdragen där de byggts, vilket har gett upphov till en mångsidig och obestämd grupp småslott. De medeltida borgbyggarna har uppenbarligen haft rätt fria händer att förverkliga sig själva inom ramen för till buds stående resurser och kunnande.
Arkeologerna utforskar småborgarna
Den följande etappen i utforskningen av de finländska medeltidsborgarna vore att ge småborgarna sin givna plats vid stenborgarnas sida. Forskarna i medeltidshistoria har knappast alls kunnat fördjupa sig i småborgarna, eftersom endast slumpartade omnämnanden av dessa finns bevarade i de medeltida källorna. Konsthistorikerna har naturligtvis koncentrerat sig på stenborgarna med bevarade konstruktioner som lämpar sig för stilhistorisk jämförelse. Många finländska småborgar med konstruktioner väntar däremot ännu på att bli framgrävda. I Finland har man först på 1980-talet börjat inse arkeologins betydelse för utforskningen av de medeltida borgarna.
Källor
Gardberg, C.J. - Welin, P.O. 1993: Suomen keskiaikaiset linnat. Keuruu.
Lovén, Christian 1996: Medeltida borgar och befästningar i det medeltida Sverige.Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar. Antigveriska serien 40. Motala.
Tuulse, Armin 1952: Borgar i Västerlandet, ursprung och typutveckling under medeltiden. Stockholm.